Mekaniska rörelser i en skakig värld

På senare tid har debatten om huruvida Riksbanken håller styrräntan för lågt intensifierats. En allt svagare krona irriterar en del, och den ökande privata skuldsättningen oroar andra. Trots en god tillväxt har inflationen inte nått upp till Riksbankens mål. En ökad digitalisering och en alltmer globaliserad arbetsmarknad i kombination med robotar och datorer som ersätter arbeten har hållit nere såväl pris- som löneökningar.

Företrädare för Riksbanken har ideligen upprepat att så länge riksdagen endast gett Riksbanken ett prisstabilitetsmål, av Riksbanken tolkat som KPIF på 2 procent, är detta det enda mål man har att förhålla sig till och styra efter. Inflationen, som tidvis legat såväl på som strax över målet, har nu beroende på bland annat baseffekter glidit tillbaka under målet. Riksbanken säger att man vill känna sig trygg med att inflationen stadigt ligger vid målet innan man agerar och höjer räntan. Under tiden är tillväxten – om än avtagande – fortsatt god, kronan svag och skuldsättningen ökar.

Låt mig direkt säga att den första delen av centralbankernas ultralätta penningpolitik som följde på såväl finans- som eurokris, med noll- eller minusräntor i kombination med massiva köp av obligationer, ser ut att ha lyckats. Tillväxten är god eller tilltagande i såväl USA som Europa och även i Skandinavien. Del två av det penningpolitiska experimentet – normaliseringen av styrräntor och nedmonteringen av obligationsköpen – har påbörjats i USA av den amerikanska centralbanken Fed, som delvis har en mer nyanserad målbild med arbetsmarknadsmål vid sidan av inflationsmål. Den europeiska centralbanken ECB och Riksbanken ligger dock kvar och arbetar snarare mekaniskt med inflationsmålet; för låg inflation – ingen höjning av räntorna. Och, vilket är viktigt att betona, detta är det uppdrag Riksbanken fått av riksdagen.

Efter att under mer än trettio år ha legat nära såväl finansmarknad som penningpolitik och konjunkturer blir jag dock lite orolig när jag leker med eventuella ekonomiska händelseförlopp. Vår svenska krona är nu på den svagaste nivån sedan finanskrisen. Det är ofrånkomligt att den importerade inflationen ökar över tiden med normal eftersläpning; konsumtionen i Sverige är oförändrat hög som sig bör i goda tider. Samtidigt ser vi en alltmer ansträngd arbetsmarknad med en ökande arbetskraftsbrist inom allt fler sektorer. Löneglidningen är påtaglig inom byggbranschen men ökar nu också bland såväl lärare, sjuksköterskor, poliser och andra yrkeskårer. Bägge dessa processer är svåra att mäta. Man hör om dem och förstår att de kommer. Däremot lär det dröja innan de visar sig i inflationen. Men de har redan startat.

Samtidigt tornar orosmolnen upp sig för såväl den internationella som den svenska ekonomin. Ett litet exportberoende land som Sverige torde ta mer stryk än andra länder vid ett eskalerande Trump-inducerat handelskrig. Det har varit skakigt på bostadsmarknaden, och även om den senaste tidens statistik ter sig lugnande är det alldeles för tidigt att blåsa faran över.

Den svenska ekonomin har ett generellt högt beta-värde: vi rör oss snabbare upp och ner i konjunkturer just beroende på vår stora exportsektor. Mardrömsutfallet är givetvis en hastigt inbromsande konjunktur och en inflation med eftersläpning som får en mekaniskt agerande Riksbank att höja räntan i ett läge där de kanske borde stimulera ekonomin. För inte kan de väl avvika från inflationsmålet i ett läge när inflationen stiger över målet trots att ekonomin pekar neråt? I så fall skulle de nog redan höjt räntan, vilket jag för övrigt tycker att de borde ha gjort. Jag ligger inte sömnlös över ett dylikt scenario. Men jag sover definitivt inte bättre heller.

Olof Manner, analyschef på Swedbank som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

W
orry is the interest paid on a problem before it occurs, lyder ett engelskt ordspråk. En kronförstärkning oroar alltjämt, enligt Riksbanken. I augusti förra året kostade en euro 9,50. I skrivande stund får man betala 10,30 för en euro och kronan är på sin svagaste nivå sedan 2009. En kanske mer befogad oro ökar däremot snabbt hos kompisar i resebranscher, importörer och andra som nu börjar se affären halta beroende på den svaga kronan.