Politik är att vela

Stefan Löfvens innersta vilja kan man bara gissa sig till. Statsministerns egen vaghet omfattar snart sagt varenda en av tidens brännande frågor.
Stefan Löfven
Anta att Stefan Löfven skulle vinna egen majoritet. Vad skulle han göra med makten? Foto: Anders Wiklund/TT

Så har statsministern gjort det igen. Försökt prata ideologiskt. Han menade att Vänsterpartiet kommunisterna på sin tid ”stod upp för demokratin”, men att dagens Sverigedemokrater inte gör det. Ett av argumenten: att VPK ville satsa pengar på folkbildning… Demokrati: en budgetfråga?

Som vanligt bidrog han med mer förvirring än upplysning. Inte gick det bättre när Stefan Löfven pressades i SVT-programmet 30 minuter om varför demokratin sätts i fara om Ulf Kristersson blir statsminister. Det är möjligt att den gamle facklige förhandlaren sitter inne med någon spelteoretisk analys om hur ett 20-procentsparti kan kuppa igenom antidemokratisk lagstiftning. Men den underlät han i så fall att redovisa.

Den januariöverenskommelse som bevarade Stefan Löfven maktinnehav, har med rätta kritiserats för att göra politikens stora linjer otydliga och ansvarsfördelningen vag. Men inte nog med det. Den har också bidragit till att statsministerns egen vaghet kommit lite i skymundan. Och även den är demokratiskt besvärande. Särskilt som den inte omfattar endast statsvetenskapligt seminariesnubbel, utan snart sagt varenda en av tidens brännande frågor.

Pandemihanteringen kännetecknades länge av att politiska prioriteringar hamnade i knäet på Folkhälsomyndigheten och den magiska auktoritet som kallas “forskningen”. När statsministern i mars förra året höll tal till nationen fick vi typiskt nog inte veta mycket mer än att vi alla skulle “ta ansvar” och vara beredda på uppoffringar. Fortfarande råder stor oklarhet om på vilket sätt regeringen vägt och väger av pandemiska hänsyn mot ekonomiska och sociala och hur det kom sig att vi var så illa rustade.

”Bygger inga murar”

Migrationen är en annan fråga där vi tvingas gissa om statsministerns innersta vilja. Före flyktingkrisen hette det att Stefan Löfvens Europa “bygger inga murar” och att vi tjänar på invandringen. Sedan gjordes det ett stort nummer av åtstramningen, med tal om att vi hamnade på EU:s miniminivå gällande asylinvandring. Vilket var ren advokatyr, eftersom vi i reda siffor låg i stort sett högst i Europa vad gäller asylinvandrare per capita plus att anhöriginvandringen och den oseriösa delen av arbetskraftsinvandringen skenade.

När JÖK:en väl var i hamn, satte sig Löfvens migrationsminister i TV och sa att nu kunde vi minsann bli generösa igen. “Det måste finnas utrymme för medmänsklighet”, myste Morgan Johansson i Agenda i januari 2019. Samme Morgan som nu i uppmarschen inför nästa val försäkrar väljarna om att invandringen är ytterst stram.

Finns det någon koppling mellan invandring och brottslighet? Det borde vara en busenkel fråga att besvara, särskilt för en vänsterpolitiker. Invandringen av lågutbildade från fattiga länder ökar ju ojämlikheten och den relativa fattigdomen i samhället, vilket är vänsterns generalförklaring till brottslighet. Men statsministern har vridit sig som en mask inför frågeställningen. I ett minnesvärt uttalande sa han att invandrarna begår de brott svenskarna annars skulle begått:

”Om det var så att du hade satt dit människor som var födda i Sverige under samma förutsättningar, så får du samma resultat.” (Agenda, nov 2019).

I den laddade frågan om välfärdsvinster var Löfven faktiskt – olikt sin natur – tydlig vid sitt partiledartillträde 2012. Han accepterade oförblommerat privata vinstuttag, i tydlig konflikt mot partivänstern. Sedan vände han på kuttingen: “Människor far illa av vinstjakten i välfärden”, hette det i valplanen. Som statsminister tillsatte han sedan den så kallade Reepalu-utredningen, vilken kom lägga fram kraftigt vinstbegränsande förslag. Förslag som den sluge förhandlaren Löfven visste skulle falla i riksdagen och därmed tappa sin kraft som ideologisk stridsfråga.

Sahlin och Juholt stod för något

Vagheten vann alltså även här, till slut.  Statsministern gör ibland vissa försök att prata i termer av ideologi och moral. Men det sker bara skvättvis och fäster inte i någon större ideologisk berättelse.  “Man ska ta både män och kvinnor i hand”, sa han 2016 i en för honom ovanligt påflugen kommentar om våra mellanmänskliga relationer, apropå att en djupt religiös miljöpartistisk politiker inte ville handhälsa på en kvinnlig reporter.

I ett tal i Almedalen 2015 försökte han lansera idén om “utvecklingsmoral”. Det är vår medborgerliga plikt att vidareutbilda oss för att göra nytta i produktionen. Den ideologiska brinntiden för denna moralidé var ytterst kort.

Jämför med Fredrik Reinfeldt, besjälad av arbetslinjen och partiförnyelsen. Eller för all del Mona Sahlin, minoriteternas förkämpe, och Håkan Juholt, på klasskampens barrikader. De stod för något. De var i viss mån polariserande. Men polarisering har det goda med sig att konflikter tydliggörs och debatten får bränsle.

Hur påverkas demokratin av att vi vet så lite om statsministerns tankeliv? Hade han skrivit böcker om sitt politiska tänkande hade vi kunna bläddra i dem. Men det har han inte, så det kan vi inte.

En av Stefan Löfvens politiska förebilder, Olof Palme, myntade uttrycket att “politik är att vilja”. Men vad vill Stefan Löfven? Förutom att isolera SD? Anta att han skulle vinna egen majoritet. Vad skulle han göra med makten? Vi vet inte, vi lämnas att kill-och tjejgissa.

Förmodligen vet han det inte ens själv.

Erik Hörstadius är frilansjournalist, författare och samhällsdebattör.