Politik som gör klassresor möjliga är den viktigaste jämlikhetsreformen

Den här veckan, samtidigt som World Economic Forum går av stapeln i Davos, kommer de traditionsenliga rubrikerna om de växande klyftorna att dominera nyhetsfloran i Sverige. Det kommer att talas om hur de rika blir rikare och de fattiga allt fattigare.

Vänstern kommer att hävda att skatterna behöver höjas för att inkomstskillnaderna ska minska. De kommer att upprepa att det är en fråga om rättvisa, solidaritet och jämlikhet. Men är klyftorna så stora som det görs gällande, och om de skulle vara det, ska de per automatik också betraktas som orättvisa och därför problematiska?

Alla har fått lika lite

För det första kan man konstatera att det i den mänskliga historien aldrig existerat helt ekonomiskt jämlika samhällen. De försök som gjorts för att uppnå jämlikhet, i bemärkelsen alla ska ha lika mycket, har enbart resulterat i att alla fått lika lite. Utom den grupp som påtvingat alla andra denna konstgjorda, auktoritära och repressiva jämlikhet, vill säga.

Så vad är då ojämlikhet? Rent krasst uppstår ojämlikhet i alla samhällen där människors fria val respekteras. Människor är olika, vilket präglar en rad faktorer som är relevanta för varje individs utfall.

Låt oss föreställa oss att vi började om från noll, att alla världens förmögenheter insamlades och sedan fördelades jämlikt till alla jordens människor. Ganska snabbt skulle ny ojämlikhet uppstå: så fort människor självständigt får disponera en summa pengar kommer de att, utifrån en rad parametrar, att prioritera olika.

En del kommer att välja att spara eller investera, andra att slösa eller konsumera, vilket kommer att påverka varje individs totala tillgång och därmed de så kallade klyftorna i samhället.

Rättvisa inte en fråga om utfall

Är det orättvist att fria människor, som gör fria val, också får olika utfall? Om svaret är ja bör det rimligen också vara orättvist att några föds med väldigt snabba ben, himmelsk sångröst eller ohämmad kreativitet – som vi andra gärna betalar för att ta del av – och som ur ett strikt ekonomiskt perspektiv leder till att den enes tillgångar ökar när den andres tillgångar (frivilligt) minskar.

Följdfrågan blir om rättvisa ska definieras som lika rättigheter och skyldigheter eller som lika utfall?

För det andra är det en myt att Sverige skulle ha för många rika, hur man nu definierar ”för många” givet att det svenska välfärdssystemet är helt beroende av skatteintäkter. De ”rika” betalar höga skatter samtidigt som de inte blir föremål för de transfereringar som äger rum inom ramen för välfärden.

Av en SCB-mätning från år 2012 framgår att en genomsnittlig låginkomsttagare med 129 000 kronor i disponibel inkomst år 2009 mottog omkring 153 000 kronor i subventionerad offentlig välfärd, vilket motsvarar nästan 13 000 kronor i månaden och alltså är högre än löneinkomsten. Andelen var en tiondel för en höginkomsttagare på 90:e percentilen.

Professor Daniel Waldenström har vid flera tillfällen visat att Sverige, fortsatt, är ett av världens ekonomiskt mest jämlika länder. Bland annat summerar Waldenström i en artikel från år 2020 att:

”Inkomstojämlikheten har ökat på senare tid, men hur mycket beror på vilken tidsperiod man väljer. Löneandelen av nationalinkomsten har varit nästan oförändrad i decennier. Förmögenhetsfördelningen ligger på historiskt låga nivåer, men gapet mellan de som äger bostad och pensionskapital och de som inte gör det har ökat kraftigt på senare tid.”

Waldenström konstaterar, med utgångspunkt i den ovan refererade SCB-mätningen, också att om de icke-kontanta transfereringarna skulle inkluderas i inkomstmåttet så skulle Sveriges inkomstojämlikhet kraftigt sjunka.

”Mest notabla är effekterna på relativ fattigdom som minskar bland ensamstående föräldrar med 60% och i princip helt försvinner bland ensamstående ålderspensionärer”, skriver han. Att Sverige därtill har en fortsatt hög inkomströrlighet, såväl sett till livstid som mellan generationer, förstärker tesen om den svenska jämlikheten ytterligare.

Relativ eller absolut fattigdom?

Det som skett i Sverige under de senaste decennierna är dels att gruppen lågutbildade, långtidsarbetslösa utrikes födda (inte minst kvinnor) ökat sin andel av befolkningen, men också att avregleringar och skattesänkningar ökat människors incitament att arbeta och investera. Det har i sin tur lett till att såväl tillväxten som inkomstskillnaderna ökat.

Det innebär att klyftorna, det vill säga skillnaderna mellan rika och fattiga, blir större i en välfungerande ekonomi vilket innebär att den relativa fattigdomen kan öka utan att den absoluta per automatik gör det.

Sedan 1980-talet har inkomstskillnaderna i Sverige vuxit, vilket främst beror på större kapitalinkomster, exempelvis vinster från bostadsförsäljningar eller från börsen. När dessa kapitalinkomster, som på intet vis är statiska, minskar – vilket många blivit varse under det gångna årets ekonomiska turbulens – sjunker också skillnaderna markant.

Att bostadspriserna sjunkit, värdet på aktier och fonder stundtals dalat, fler förlorat jobbet och inflationen ätit upp eventuella lönehöjningar har visserligen resulterat i att jämlikheten ur detta perspektiv ökat. Men har det verkligen varit gynnsamt för individen och statskassan? Knappast!

VälfärdKrönika

Alice Teodorescu: Välfärden är större än välfärdsstaten

Problemet i Sverige är att det i princip inte går att skrapa ihop en förmögenhet enbart genom att lönearbeta, men också att fattigdom i allt högre grad tycks gå i arv inte minst bland utrikes födda. Klasskillnaderna är i sig inte problemet, om man accepterar människors fria val, utan det faktum att en människas bakgrund blir allt viktigare för hennes framtid.

Därför är en politik som fortsatt möjliggör klassresor den viktigaste jämlikhetsreformen. För individen, liksom för den svenska välfärdsmodellen, är det med andra ord avgörande att vi får fler – inte färre – rika.

Alice Teodorescu Måwe, opinionsbildare som driver publikationen Klartext av Alice Teodorescu på Substack