Stuck in the middle with you….

”Lagar är som korv, det är bättre att inte behöva se hur de blir till” lär Bismarck ha sagt. Detta för att illustrera hur smutsigt det politiska hantverket var redan på slutet av 1880-talet. Det har inte blivit bättre.
Järnkanslern Otto von Bismarck ska ha yttrat: ”Lagar är som korv, det är bättre att inte behöva se hur de blir till”.

En lätt migrän infinner när man försöker hänga med i den svenska regeringsbildningen (som pågår för fullt när detta skrivs). Man avundas såklart inte den som ska försöka baxa en massa ovilliga partier in i fållan.

Problemet är alla de morötter som behövs för att lyckas. Allt är till salu och det enda man kan enas om är nya utgifter. Att detta är medborgarnas hoparbetade pengar och inte statens pengar som uppstått ur intet verkar inte föresväva någon.

Jag borde inte bli besviken, jag borde veta bättre. 1992/93 var jag kårordförande för den genom politiska val tillsatta studentkåren vid Stockholms universitet.

Dåförtiden var alla studenter tvungna att skriva in sig på kåren och betala en kåravgift eller om man så vill skatt.

Högsta beslutande organet kårfullmäktige var ett slags miniriksdag där politiker från Radikal Vänster till mörkblåa BSO68 gjorde sin lärlingsperiod. Själv företrädde jag ett opolitiskt parti vilket måhända gjorde mitt ordförandeskap desto mer förslösat i vissas ögon.

Studentkåren i ekonomiskt moras

Det jag inte riktigt förstått var vilket ekonomiskt moras som studentkåren befann sig i. En räcka av vänsterregimer hade expanderat kåren till en rejäl arbetsplats med 25 heltidsanställda och lika många arvoderade förtroendevalda. Kostnadsexplosionen hade man hanterat genom att höja kåravgifterna samt successivt belåna de tre fastigheter man ägde i innerstan.

Därefter hade en mer högerdominerad kårstyrelse, på temat skatt är stöld, sänkt kåravgiften vilket kraftigt urholkade intäkterna. Skattesänkningar är ju i sig en lovvärd inställning, tyvärr genomfördes sänkningen utan att göra något åt kostnaderna vilket således resulterade i ett massivt underskott.

Som lök på laxen meddelades i samband med vårt tillträde i juni 1992 att kårobligatoriet (och därmed stora delar av våra intäkter) skulle avskaffas, räntorna steg till 14% (på väg mot 500%) och lånen förföll. Vi var kort sagt ”way up shit creek without a paddle” (vad som sedan hände får du läsa längre ner).

Kostnadsnedskärningar bara i kris

Om jag varit politiskt oskuldsfull innan fanns det nu en hel del lärdomar att dra. För det första att politisk idealism och ekonomiska realiteter inte alltid gifter sig särskilt bra. För det andra att det förutom när det är total kris, finanskriserna 1992 och 2008 till exempel, är det i stort sett omöjligt att få igenom några kostnadsnedskärningar i den politiska sfären. Underskott får man istället lösa med höjda skatter.

För hur många gånger sedan finanskrisen du hört talas om någon politiker som vill minska kostnaderna? Möjligen skulle man kunna hävda att privatiseringar leder till besparingar men dessa är ju som bekant under hård beskjutning. Men kostnader är i stort ”off the table”.

En annan problematik är att politiken i grund och botten är ett skråväsende. Du måste bestämma dig tidigt att du vill jobba med politik och sedan bara ägna dig åt det. Detta leder dels till en brutal konkurrens om de få platserna i toppen, dels att man inte kan ta risken att lämna sin plats för att prova ett jobb utanför den politiska sfären vilket sannolikt varit nyttigt.

Hamnar man i regeringsställning kan man sysselsätta många fler. Det är i ljuset av detta man kan se de senaste årens extremt pragmatiska regeringsbildning. Och att S ända till nu lyckats hålla ihop ett regeringsunderlag med sådana inneboende extremer som Centern (marknadsliberalism) och Vänsterpartiet (socialism) eller för all del Socialdemokraterna själva (tillväxt) och Miljöpartiet (tillväxtfientlighet) är något av en bragd.

Politik från medel till mål

Att detta sker på bekostnad av någon slags egen ideologi är sannolikt underordnat i sammanhanget. De tusentals småbeslut och den utnämningsmakt som regeringsställningen ger är något det sällan talas om men är det som gör att man är beredd att tugga i sig en hel del för att få regera. Generaldirektörsposter, utredningsuppdrag, sakkunnig- och tjänstemannapositioner, you name it.

Problemet med pragmatiken är att väljarna till slut resignerar kring att politiska partier vill något (mer än att regera alltså). Det undergräver kort sagt förtroendet för politiken som sådan. Och det är kanske därför som partier med en tydligt utmejslad ideologi, inte sällan ute på kanterna av politiken, haft så stor framgång i opinionen de senaste åren.

Vill jag därmed ha sagt att politiker är inkompetenta? Verkligen inte. Politiken är annorlunda från till exempel beslutsprocessen i ett företag och fordrar en helt annan uthållighet.  Därtill var många av de jag träffade på kåren från både vänster och höger smarta och duktiga personer som sedan blivit både partiledare och ministrar. Det inneboende problemet är dock att politiken gått från att vara ett medel till ett mål i sig självt.

Jag tycker att man kan önska i alla fall tre saker av politiker: Att de ska stå för något och inte vara rena realpolitiker, att de anger i vilka frågor de inte tänker kompromissa (LAS, invandringen, Österleden, vilket regeringsalternativ man aldrig kan stödja etc) samt att kunna erkänna när man gjort misstag eller något inte har fungerat.

Så hur gick det med Studenkåren? I krisens tecken lyckades vi samla ihop de 8 partier som utgjorde koalitionen (släng dig i väggen Stefan Löfven) till att genomdriva kraftiga nedskärningar. Kåren gick från 25 till 8 anställda över två år. Vi hade fler centrala fackliga förhandlingar än Volvo AB det året. Slutligen sålde vi en av fastigheterna för att lösa alla kårens skulder och lämnade över en studentkår som gav ett överskott ett år senare.

Året efter gjorde de opolitiska partierna ett försök att avveckla det politiska systemet till förmån för ett fakultetsindelat kårfullmäktige, vilket skulle blivit mer representativt (valdeltagandet i kårvalen var bara ynka 7-8%.)

Då gick samtliga politiska partier ihop, från Radikal Vänster till BSO68, för att slå vakt om den befintliga ordningen.

Eller som Karl Marx konstaterade: ”Egen­intresset ljuger aldrig”.