Tack, Nooshi!

Regeringskrisen är en demokratisk impuls genom samhällskroppen. Kanske kan den leda till lite mer av ödmjukhet och intellektuell nyfikenhet i de styrande skikten.
Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar (V).
Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar (V). Foto: Amir Nabizadeh / TT /

En demokratisk skuld har förfallit till betalning. Det är regeringskrisens kärna. 25%  av väljarna kan i längden inte isoleras politiskt. Det är bara en av flera snabbt växande skuldhögar i det politiska Sverige. Ta bara energiförsörjningen och pensionerna.

Stockholms Handelskammare varnade i höstas för att effektbristen i Stockholmsregionen fram till 2030 kan ge ett produktionsbortfall på 200–900 miljarder kronor. Hundratusentals årsarbetstillfällen kan gå förlorade.

Pensionsmyndigheten har prognostiserat att grundskyddet för utrikes födda mer än tiodubblas och hamnar på 69 miljarder år 2060. Man varnar även för svårberäknade kostnader i form av sociala problem och kriminalitet. Samtidigt som ett överbudsrace om höjda pensioner redan är igång.

Lägg till bristen på lag och ordning, bristen på framtidstro hos en etniskt definierad underklass och bristen på utbildning i skolan… Förr eller senare knackar fogden på dörren även på dessa framtidsdefinierande områden.

Föga tröst då att utmätningsmannen – förlåt, personen – är hbtq-certifierad och har en lastbil som går på grön el.

Den tredje skulden

Men vi dignar också under en tredje skuld; en som handlar om tilltagande brister i samhällsanalys och kunskapsinhämtning. Vilket gör oss dummare och därmed sämre rustade att amortera på de andra skulderna.

Sverige kunde länge stoltsera med ett ambitiöst och effektivt utredningsväsende. Parat med en lång tradition av yttrandefrihet och en utbredd idé om ett fritt kulturliv, fri forskning och konsekvensneutralitet inom journalistiken, fanns goda förutsättningar för samhällelig självreflexion.

Starka tendenser i samtiden verkar tyvärr i motsatt riktning. I högskoleväsendet lägger feministisk aktivism och jämställdhetsintegrering en våt filt över den fria forskningen. (Läs gärna Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktrinen.)

Kulturen politiseras allt mer. I en skrämmande rapport från Myndigheten för kulturanalys – Så fri är konsten – tecknas bilden av en proto-stalinistisk kulturpolitik, där kulturutövarna styrs att verka för jämställdhet, hbtq-perspektiv, antirasism, framgångar för FN:s Agenda 2030 med mera. Bokförläggare har tidigare vittnat om rena absurditeter, som hur långdistansflygande, av klimatskäl, måste strykas ur romaner för att litteraturstöd ska erhållas. Fiktiva flygningar, nota bene!

Det är så vi kan förstå hur den hyllade dramaserien på Svt, ”Tunna blå linjen”, om Malmöpolisens arbete, kan ge en så totalt förvrängd av brottslingsklientelet. På ett Orwellskt sätt utmålades infödda svenskar som huvudproblemet. En integrationsaktiv vän i Skåne mådde, berättar han, fysiskt illa av seriens övergrepp på verkligheten.

I migrationsfrågan var mörkläggning och verklighetsförvrängning länge legio. Tre exempel:

  • Justitieminister Morgan Johanssons nej, när krav restes om att BRÅ:s rapporter om invandrarrelaterad brottslighet från 1996 och 2005 skulle uppdateras.
  • Det offentligt anbefallda hyckleriet när de tjänstemän som jobbade med “ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan” strängeligen anmodades hålla tyst om att många var vuxna ekonomiska migranter från Iran.
  • Feminismens långvariga obenägenhet att belysa frågan om hedersrelaterat våld och förtryck.

Oron görs till problemet

Statsvetaren Peter Santesson skriver i Expressen (20/6) om en viktig aspekt av anti-upplysningen: hur människors oro görs till problemet; inte själva problemet. Otrygghet, till exempel, förklaras bero på skev medierapportering, inte på fler allvarliga brott. Det politiska samtalet förflyttas från verkligheten till bilden av verkligheten:

“Kärnan är ett antagande om att de flesta samhällsproblem beror på negativa uppfattningar, som i sin tur skapar negativa beteenden i självförstärkande spiraler. Om det stämmer kan en ljusare bild av hur det ligger till också ge ett bättre utfall. Tala gott så blir det bättre. Men omvänt: mörka bilder är självbesannande. Tystnadskulturer blir ofrånkomliga.”

Annorlunda uttryckt: blundar vi problemet för problemet kanske det inte finns?

Att lydiga TV-seriemakare inte vill bita den statliga hand som föder dem, är begripligt.

Märkligare är mediernas följsamhet. Migrationsfrågan var länge paradexemplet. Metoo blossade upp som ett annat. Kritik mot mainstream-narrrativ stämplades som rasism och sexism.

Fast kanske följsamheten inte är så märklig, tänker jag när jag läser att en expertkommitté under justitiedepartementet (Delmi; Delegationen för migrationsstudier) i en rapport pekat ut riksdagsmannen Hanif Bali (M) samt skribenterna Per Gudmundson och Ivar Arpi som uppviglare till rasism. En stat som brännmärker journalister är en stat som inte känner sina gränser.

Numera är klimatet den fråga där den aktiva o-informeringen av medborgarna drivs allra hårdast.

Den som sätter sig in i FN:s klimatpanels rapporter ser att deras framtidsscenarier inte på långa vägar matchar mediernas alarmism, samt att de politiska svaren på intet sätt är givna. Hur möter vi exempelvis utvecklingsländernas krav på fossilbränning?

Men klimathotsskeptiker ges sällan medieutrymme att utveckla frågans komplexitet. Därigenom undergrävs möjligheterna till realistisk klimatpolitik, samtidigt som människor, inte minst unga, skräms till framtidsångest och tuktas till meningslös symbolpolitik.

Inte heller informationsrevolutionens flaggskepp, de stora tech-företagen, är att lita på som upplysare och infobubbelspräckare. Att Facebook och YouTube blockade teorier om att corona kom från labbet i Wuhan och inte från wet markets var symptomatiskt för deras censuriver.

Jag har inte hört någon minister problematisera strypandet av informationsflödet. Reflexerna är motsatta. Som när techföretagen 2018 kallades till möte i Rosenbad för att öka censuren.

Regeringskrisen är en demokratisk impuls genom samhällskroppen. Om den kan stämma till lite mer av ödmjukhet och intellektuell nyfikenhet i de styrande skikten, kanske vi kan börja beta av vårt berg av skulder.

I så fall: Tack, Nooshi!

Erik Hörstadius är frilansjournalist, författare och samhällsdebattör.