Dubbelt jubileum på Parisoperan

På Place de la Bastille i centrala Paris är det stimmigt av bilar, bargäster, neonljus och jäktande människor. Mitt emot Colonne de Juillet, som utgör kärnan av rondellen på platsen, tronar en rundad glasbyggnad. Det modernistiska huset är Opéra Bastille, som denna kyliga februarikväll visar La Traviata av Guiseppe Verdi.

Wilhelm Carlsson, professor i musikdramatisk gestaltning vid institutionen för opera på Stockholms konstnärliga högskola, har för vana att se en opera här när han är på besök i den franska huvudstaden. Första gången var en bit in på 1990-talet, i samma veva som han själv började regissera opera på hemmaplan. Då såg han Puccinis Tosca på Bastille.

– Jag har aldrig sett något som har känts slentrianmässigt på Parisoperan. Produktionerna är fint gjorda och håller genom­gående hög kvalitet. I slutändan beror det på den konstnärliga ambitionen, att det är en duktig ledning, säger han.

Opéra Bastille är en av scenerna som utgör Paris nationalopera. Den andra, Palais Garnier, ligger i en annan del av staden – inte långt från konstmuseet Louvren. Garnier invigdes år 1875 och den guldprydda fasaden är storslagen. Men det är på insidan som den verkliga elegansen gömmer sig. Operahuset utmärks av sin eklektiska arkitektur och i foajén möts romarrike, barock, renässans och la belle époque. Marmor, guld, sammet, kulörta målningar, statyer, glittrande lampkronor, pelare och tak dekorerade med ornamentik. Men så var operahuset också byggt för kejsar Napoleon III. Det här var på den tiden då publiken inte i första hand gick på operan för att se opera, utan för att frottera sig med aristokratin och visa upp sig i senaste modet.

– Speciellt med Parisoperan är att man historiskt sett har sjungit på franska och gjort om operorna för den franska publiken. De ville ha sin opera flott och tjusig. Man införde dansinslag och det var populärt med fem akter så att publiken kunde gå och äta middag mitt i, säger Wilhelm Carlsson.

Palais Garnier kallades länge bara för ”L’Opéra”, men antog sitt mer specifika namn när den på 1980-talet fick konkurrens. Diskussionerna om ett nytt operahus hade pågått under flera decennier men det var i och med president François Mitterrand som det beslutades att det skulle byggas vid det folkliga Place de la Bastille, som en hyllning till franska revolutionen. Opéra Bastille invigdes den 13 juli 1989, kvällen före det tvåhundraåriga jubileet av stormningen av Bastiljen.

– Garnier skapades för en elit. Det kände jag när jag som ung gick på opera där. När jag på 1980-talet hörde talas om den nya operan som skulle byggas blev jag intresserad av att vara med på den resan, säger Patrick Gonzales, guide på Bastille sedan starten.

I jämförelse med Garniers prunkande skapelse ser Opéra Bastille ut som ett slags futuristiskt rymdskepp. I stället för ändlösa utsmyckningar är Bastilles ledord funktion och effektivitet. Det är stilrent avskalat med geometriska former och material som sten, glas, betong och metall.

– Modern fransk arkitektur kan ju se ut sådär. Jag tycker att det är ett häftigt hus och en härlig salong med stor rymd. Ibland i operahus kan det kännas som att man tittar på prickar. Men i Bastille är det bra proportioner och man har kontakt med scenen, säger Wilhelm Carlsson.

Trots sina olikheter står Garnier och Bastille under samma administrativa och konstnärliga ledning och utgör tillsammans det som kallas för L’Opéra de Paris. När Bastille byggdes var tanken att alla operor skulle spelas där, och all balett på Garnier. Riktigt så blev det inte. En och annan opera ges ändå på Garnier, precis som att Bastille visar vissa dansföreställningar. Stéphane Lissner, chef för Parisoperan sedan 2014, har uttryckt en ambition om att bjuda på en mix av populära klassiker och mer utmanande moderna verk. Wilhelm Carlsson säger att Parisoperan traditionellt sett har vilat tungt mot en 1800-talsrepertoar och poängterar vikten av att på sikt förnya sig för att möta framtidens utmaningar.

– Men Parisoperan har alltid varit ett viktigt operahus och jag är övertygad om att den kommer att fortsätta vara en av de största, säger han.

Jubileum på repertoaren

Repertoaren för säsongen 2018/2019 på Parisoperan har fått en särskild prägel. Orsaken är ett dubbelt jubileum: nästa år är det 350 år sedan den kungliga musik­akademin, l’Académie royale de musique, grundades av Ludvig XIV. Dessutom är det 30 år sedan Bastille invigdes. Repertoaren är en hyllning till födelsedagarna, i första hand genom tre stora franska uppsättningar som utgör ”pelare i operahusets historia”, enligt operachefen Stéphane Lissner. Dessa ”pelare” syftar på uppsättningarna Hugenotterna av Meyerbeer (som uruppfördes på Parisoperan 1836), Trojanerna av Berlioz (som invigde Bastille-operan 1989), samt Les Indes galantes – en fransk operabalett av 1700-talskompositören Rameau.