Välbeställda britter om krisen: ”Har man kapital finns det alltid sätt att vara kreativ”

Keep calm and carry on lydde en slogan som skulle stärka britternas moral under andra världskriget. Sedan dess har den blivit en del av den brittiska självbilden: Vi är ett folk som tar det lugnt och kämpar på. Och tur är väl det, i den Medusaliknande kris som helt dominerar politiken, finansmarknaderna och vardagen i Storbritannien.

Sedan Liz Truss nesligt fick kliva åt sidan efter 45 dagar på posten utsågs i hast den före detta finansministern Rishi Sunak till den tredje premiärministern på sju veckor. Fyra finansministrar har intagit 11 Downing Street på lika många månader tre olika inrikesministrar har hunnit ha sin första dag på jobbet under sex veckor. Och där någonstans byttes en monark ut också.

Nyligen kom siffror som visade att landet befinner sig i recession efter att ekonomin i genomsnitt krympt de senaste tre månaderna.

Det blev ett slutgiltigt kvitto på motgångar som kommit slag i slag: Sedan brexit verkställdes 2019 har exporten rasat med 25%. Inflationen är den högsta på 40 år. Och trots regeringens kovändning om minibudgeten uppgår underskottet till 40 miljarder pund.

Privatekonomisk molotovcocktail

En sådan makrosituation blir förstås också en privatekonomisk molotovcocktail. Av förklarliga skäl får effekterna på de svagaste brittiska hushållen mest uppmärksamhet. Var femte britt beräknas leva under fattigdomsgränsen på 60% av medianlönen, varav många är förvärvsarbetande.

Även höginkomsttagare känner sig dock sämre ställda än de är vana vid. En inflationsnivå på 10% med uppåtgående trend, gnager hänsynslöst på allas lönekuvert.

”Månadskostnaderna har stigit dramatiskt, ändå har vi tagit ett dyrt topplån på huset för att ha råd att betala våra barns skola tills min man får sin bonus i mars. Trots att vi vet att det inte är något bra läge för skulder”, säger en frilansande journalist vars man arbetar på en investmentbank.

Skolavgifterna för parets två barn på internatskola är höga: 1,1 miljoner kronor netto per år. Föräldrar som har råd att skicka sina barn till privatskolor hör såklart till en minoritet. Omkring 10% av brittiska skolbarn går i privatskola, men de hör förstås hemma just i höginkomstfamiljerna vilket gör skolkostnaderna det vanligaste svaret på frågan vad som stör nattsömnen.

Eftersom det upplevs som att barnens framtid står på spel blir skolan den utgift som får allra högsta prioritet – och den kan varken substitueras, tas ett avbrott ifrån eller minskas i omfång.

”Det känns som om vi är de fattigaste föräldrarna på skolan. Även om andra säkert också är trängda, så slår det mot välbefinnandet och självförtroendet. Man blir stressad”, säger frilansjournalisten som börjat söka efter en anställning för att göra familjens inkomst mer förutsägbar.

Skuldsatt toppskikt

De som har möjlighet undviker nya lån och siktar snarare på att sänka skuldexponeringen – välbeställda britters akilleshäl. I den femtedel av befolkningen som tjänar bäst är skuldkvoten högre än i andra inkomstgrupper. Dessutom har den gruppen större andel lån med rörlig ränta, vilket redan höjt boendekostnaderna med tiotusentals kronor per månad för många efter Bank of Englands höjning till 2,25% i slutet av september. Och i november väntas ytterligare en ökning på 0,75 procentenheter.

Medan 90% av höginkomsttagare i Storbritannien har en tillräckligt stor kontantbuffert för sådana förändringar idag, så kommer bara hälften av dem att ha den säkerheten om ett år, prognostiserar fondbolaget Hargreaves Lansdown.

Liksom svenskarna är britterna oävna att prata öppet om sin privatekonomi och ingen vill med namn dela med sig av sin oro eller avslöja vilka strategier man använder för att motverka krisens konsekvenser. Särskilt gäller det högsta samhällsskiktet där diskretion är en hederssak.

Men stressar och agerar gör man förstås ändå, i det tysta. De ekonomiskt förutseende har varit snabba på bollen. En man i ledningsgruppen för en bank, som äger två hus i västra London, bestämde sig redan i juli för att sälja en av fastigheterna och minska räntekostnaderna.

”Vi hade tur och hittade alldeles nyss en köpare som betalar kontant. Många andra har fastnat i transaktioner de senaste veckorna eftersom bankerna i flera fall abrupt dragit tillbaka låneerbjudanden”, säger han.

Nära 300 låneprodukter togs från marknaden efter att räntan höjdes i september, vilket väntas slå igenom med en sänkning av fastighetspriserna på 10–15% nästa år, enligt Credit Suisse.

Höjd lön som kompensation

Till vardags är det inflationen som engagerar mest. Att optimera matinköp och spara energi har blivit en folksport i alla samhällsklasser. Kuponger dammas av, det köps i storpack och helt nya kundgrupper hittar till lågpriskedjorna. Hus isoleras, bilar står kvar i garaget och värmen förblir avslagen trots att kylan kryper på. Men i den högre inkomstgruppen handlar ansträngningarna främst om att visa solidaritet, snarare än att man inte har råd med räkningen.

”Folk pratar om kortare tid i duschen och avstängda frysar men hittills har krisen inte slagit så hårt mot den högre inkomstgruppen att man faktiskt dragit ner på konsumtionen. Men det kan bli annat allteftersom folks fasta ränteperioder löper ut”, säger chefsjuristen på ett globalt försäkringsbolag.

Han tror att inflationstrycket kommer att spilla över rejält på avtalsrörelsen in på det nya året.

”Vissa har redan bett om höjd lön som kompensation för ökade kostnader och i ett läge där det är brist på kvalificerad arbetskraft har de ett bra utgångsläge. Å andra sidan prioriterar många en säker anställning nu och blir försiktigare. Den här dynamiken kommer att bli väldigt tydlig i januaris löneförhandlingar”, säger han och påpekar att flera storbanker redan gjort engångsutbetalningar för att kompensera de anställda.

Vill inte framstå som girig

Juristen får medhåll av flera som Affärsvärlden talar med som tror att nästa år kan bli en turbulent tid i corporate-sektorn, med mycket missnöje eftersom företagen inte kommer att kunna upprätthålla de anställdas reallönenivå.

De som redan byggt stora tillgångsportföljer behöver inte fokusera på att lönen hänger med inflationstakten. Katherine är del av ett mycket välbärgat hushåll med fastigheter i tre länder och ett långt liv av höga inkomster inom konsultbranschen bakom sig.

”Vi har samlat så pass mycket på hög att vi egentligen inte behöver förändra hur vi lever, men det har blivit ett moraliskt imperativ. Även om jag vet att det egentligen är ögontjäneri så stänger jag av min AGA-ugn under dagen, köper mat i storpack och vi har skaffat en sån där energieffektiv air fryer som alla har nu”, säger hon.

Den brittiska AGA-sagan

De ursprungligen svenska AGA-ugnarna, som kombinerar två spisplattor och två ugnar, står typiskt sett påslagen hela dagen och fungerar även som värmekälla i rummet. De började säljas på 1930-talet i Storbritannien och blev mycket populära i övre medelklassens country houses. På 1990-talet upplevde de en boom och begreppet AGA-saga myntades för filmer och TV-serier som utspelar sig i en stereotypt borgerlig miljö. En mindre AGA drar något mer än en vanlig svensk villa per år – ungefär 22 200 kilowattimmar.

Trots en avsevärd buffert säger Katherine att hon oroar sig. För sina barn som är i 20-års åldern och varken kan köpa hus eller känna sig säkra på jobbet. Och för de geopolitiska hoten. Att kristider skulle kunna betyda vinstmöjligheter för en familj med stora tillgångar avfärdar hon i enlighet med sin bakgrund i överklassen, där man inte vill framstå som girig.

”Vi hade kunnat bygga upp en större förmögenhet genom livet om vi ridit på tidigare kriser, men så hungriga efter pengar är vi inte. Vi har ingen aptit för högriskstrategier”, säger hon.

Här är det ingen kris

En man som tvärtom är helt inställd på att utnyttja läget är en ”förtidspensionerad” riskkapitalist, med många goda år bakom sig i City. Nu tillbringar han en stor del av sin tid på golfbanorna i sydvästra London där få är uppenbart nervösa för sin privata ekonomi och mycket litet märks av någon kris. Restaurangpubarna i de gröna omgivningarna är fulla av gäster som unnar sig långa luncher.

”Min privatbankir ringde precis med lite idéer. Har man kapital finns alltid sätt att vara kreativ”, säger han och berättar att han har ett större antal veteranbilar i garaget.

”Det blir en tuff tid fram till Q3-4 2023. Vollan är hög vilket gör produkter intressanta igen, typ aktieindexobligationer eller hybrider med ränteinslag – där du säljer rättigheter och köper andra och billigare rättigheter – hedgar, typ”, säger han.

Han har tagit till sig rekommendationen att sätta in kontanta pund på depositionskonto som ger drygt 3% ränta på årsbasis, och att köpa hybridobligationer med en fast avkastning på 14% över 36 månader.

”Det är bra avkastning om man inte tror på Armageddon”, säger riskkapitalisten.

En annan strategi som väljs av många som har ett överskott att leka med är att ”surfa på avkastningskurvan”. Då deponerar man trancher i obligationer med löptider mellan en månad och ett år, för att när de löper ut placera om dem till nya räntesatser enligt samma schema.

Ingen pension vid 50

Att som riskkapitalisten pensionera sig i dryga 50-årsåldern är en vanlig målsättning för britter (och inflyttade) i det övre inkomstskiktet. Kanske är det största mentala skiftet som hittills tvingats fram av krisen att de drömmarna kan komma att skjutas på framtiden.

Hendrik som är välavlönad IT-konsult i London säger att han helt tvingats lägga om sin livsplan på grund av det ekonomiska läget.

”Jag känner mig väldigt exponerad finansiellt och det påverkar mig djupt, både konkret och psykologiskt. Jag hade sett framför mig att skifta fokus i jobbet från att tjäna pengar till att ägna mig åt forskning. Nu kommer jag att behöva söka en fast tjänst i januari, efter många år som välavlönad men sårbar konsult.”

Han ser sina pensionsbesparingar krympa och tror inte det finns tillräckligt kvar för ett nytt liv om det fortsätter så här.

”Jag är realist och litar inte på att jag kan skapa något alfa i mina investeringar. Visst kan man teoretiskt vinna på volatilitet men en instabil ekonomi är dåligt för de flesta, även om de tjänar bra”, säger han.

I vardagen har han också förändrat sin hållning.

”Jag har tidigarelagt köp av kapitalvaror, även om det gör liten skillnad på medellång sikt. Jag har beställt en diesel-generator idag också, ifall det blir längre strömavbrott i vinter. Det är min fru som vill säkra tillgången till internet, men en generator lär inte hjälpa om det blir zombie-apokalyps och allt stängs ner. Men kanske det ger en varm dusch i alla fall”, säger han. 

Hendriks pessimism och riskkapitalistens entusiasm över krisens möjligheter speglar bredden av reaktioner på krisen bland välbeställda britter. Det är en fråga om exponering, riskaptit och personlig psykologi, som inte bara är individuell utan även blir synlig på gruppnivå.

InflationPremium

Turkarnas tips – så skyddar du dig mot inflationen

Bland mindre riskbenägna tjänstemän och anställda på storföretag känns en stark pessimism, medan en bra beskrivning av stämningen i City är ”målmedveten”. På många fond- och riskkapitalbolag finns stora kapitalreserver efter de senaste årens deal-bonanza. Och inte gör det saken sämre att det tak som infördes på bonusar efter finanskrisen kommer att tas bort.

”Storbritannien är tillbaka efter både pandemi och brexit. Det är fullt tryck. Vi klarar oss alltid”, säger en deal-maker på investmentbank.

De närmaste månadernas utveckling kommer att avgöra hur många av britterna som känner att de tillhör detta ”vi”.