Afv för 60 år sedan: Vad stort sker, sker tyst

I Degerfors tillverkas också mycket stora tryckkärl och apparater för cellulosaindustrin, oljeraffinaderier, ånganläggningar och atomkraftverk.

Den som letar efter ordet atomkraft i Affärsvärldens årgång 1963 får bara denna enda träff. Ordet kärnkraft skulle dyka upp först på 1970-talet. Varför var det så tyst om atomkraftsprogrammet? Tja, den hade tidigare varit en del av försvarspolitiken, inget för allmänheten.

Men stora saker hände med svenska civila atomkraften denna sommar. Ågestareaktorn var nu klar att startas efter tre års försening och femfaldig fördyring. Vår första kommersiella atomreaktor kostade drygt 200 miljoner kr och skulle under ett decennium leverera elektricitet, men främst försörja förorten Farsta med fjärrvärme. Lönsamt skulle detta bli först efter oljekrisen 1973.

De andra olika projekt som svenska tekniker ritade skulle föras samman till det stora Marvikenprojekt som det statliga Atomenergi ville förverkliga. Det innebar fullföljande av en ”tungvattenlinje” som själva Vattenfall med tiden hade blivit allt mer skeptiskt till.

Vattenfall lutade, precis som de privata aktörerna, åt den mer beprövade lättvattenteknik som flera amerikanska företag hade utvecklat. Den krävde både importerad reaktorteknik, importerat uran och bortkastat utvecklingsarbete från det tidigare svenska atomvapenprojektet, med svenskt uran och norskt tungvatten.

Det fanns ändå en viss intressegemenskap mellan Atomenergi och Asea. Det stora privata elföretaget behövde erfarenheter och order för sin atomkraftsavdelning, där man arbetade med båda alternativen. Det blev samarbeten åt flera håll.

Konkurrenterna Asea och Bofors Nohab bildade till och med ett gemensamt bolag som regeringen bryskt stoppade med motiveringen att resurserna måste koncentreras på tungvatten. Marvikenprojektet sjösattes med experter från olika läger ombord, och där varken politikerna, Vattenfall eller den privata kraftindustrin var ense om kursen.

Atomenergis svagheter som reaktorkonstruktör blev allt mer tydliga. Marviken hann sedan bli ett halvmiljardsprojekt innan arbetet fick lägga ned, men en katastrof bara för skattebetalarna. Både Vattenfall och Asea var angelägna att skriftligt lägga hela ansvaret på Atomenergi.

Under tiden kom en grupp privata och kommunala kraftföretag år 1965 med den första kommersiella svenska beställningen på en lättvattenreaktor från Asea. Därmed hade regeringens atomprogram havererat i praktiken. Beställningen för Oskarshamn följdes i snabb takt av order från Vattenfall på Ringhals och Sydkraft på Barsebäck.

För politikerna återstod att tvinga Asea att ta över ansvaret för Atomenergi i nya delstatliga Asea Atom. Ringhals fick extra anslag för att kunna beställa två reaktorer, en från Asea och en från den konkurrerande Monitor- och Westinghousegruppen, med Johnson, Uddeholm, Bofors och Kockum. Regeringen ville värna även den kompetens som fanns utanför Asea.

Allt fungerade till slut. Olika anläggningar kom på plats och Asea överlevde sin väldiga nysatsning på teknik, den som snart attackerades av ett Centerparti som bytte linje, lagom till regeringsskiftet 1976. Atomkraften hamnade till slut i rampljuset.

Det skulle bli oändligt många fler artiklar över decennierna om atomkraft, förlåt kärnkraft. Inte minst i Affärsvärlden.