Budgetpolitiken styrs av myter

D en svenska ekonomiska politiken har under nästan tio år hängts upp på budgetens saldo och statsskulden. Så gott som alla betydelsefulla beslut om den ekonomiska politiken, och därmed fördelningspolitiken, har getts en budgetpolitisk motivering. Det var i början av 1990-talet som man bröt mot vad som under mer än femtio år betraktats som självklar ekonomisk teori och praktik. Det som tidigare föraktfullt kallades “kameralt” budgettänkande blev då högsta visdom hos de politiska partierna.

“Statsfinanserna” och “amortera på statsskulden” är flitigt använda nya termer. Orden sågs tidigare som närmast meningslösa. Det viktiga var inte statens finanser utan samhällsekonomin.

Om man jämför argumenten i dag och för tio år sedan verkar det som om det skett en omvälvning av den ekonomiska vetenskapen, som borde vara pinsam för dess utövare. Det som var sant i går är falskt i dag, och tvärtom. Lyckligtvis för nationalekonomin är det väl mest politikerna som antingen är dåligt pålästa eller medvetet använder felaktiga argument. Det har förvisso funnits skäl att gå ifrån den traditionella s. k. keynesianska stabiliseringspolitiken, som tidigare var så dominerande. De flesta andra länder gjorde det också mycket tidigare än Sverige. Men många av de argument som anförs för den nuvarande budgetpolitiken måste sägas var vilseledande eller felaktiga.

Det har till exempel knappast getts några ekonomisk-teoretiskt hållbara skäl för att statsbudgeten på lång sikt bör visa överskott. En del av de skäl som anges i regeringens finansplaner och även av borgerliga partier är helt enkelt felaktiga. Möjligen finns det internt inom finansdepartementet en utarbetad och logisk strategi bakom politiken. Men den döljs i så fall för allmänheten.

Mytbildning

Debatten styrs i stället i hög grad av myter och felaktiga föreställningar om budgeten och statsskulden. Vanligen görs en felaktig analogi med skulder för en privatperson eller ett företag. Det är fult att låna och vara skuldsatt, har svenska folket fått lära sig av statsministern själv. I vissa fall har det säkert bakom förvillelserna legat en avsiktlig taktik. I stället för att säga att regeringen stramar åt för att få ned inflationen har man förklarat att nedskärningarna varit nödvändiga av budgetskäl. Men detta är långtifrån hela sanningen. De nu växande överskotten visar för övrigt att man tog i alldeles för mycket.

Det bör tilläggas att det var det nödvändigt att dämpa de offentliga kostnadsökningarna när budgetunderskotten växte kraftigt i början av 1990-talet. Budgetunderskott i sig behöver inte vara farliga, men när de började växa till synes okontrollerbart kunde det uppstå negativa konsekvenser. Inte minst minskade finansmarknadens förtroende för politiken, vilket bl. a. medförde höga räntor.

Ett exempel på osakligheter i debatten är hur synen på budgetsaldot har anpassats när Sverige gått från underskott till överskott. När underskotten växte kraftigt i början av 1990-talet var den allmänna uppfattningen att de främst var strukturella, alltså av ett permanent slag, och inte så mycket berodde på den djupa lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten. Därför var det nödvändigt med drastiska utgiftsnedskärningar.

I dag har vi i stället stora och växande överskott i budgeten. Men nu är den allmänna sanningen att den svenska budgeten är så konjunkturkänslig, den mest konjunkturkänsliga i världen. Detta är rakt motsatt betoning jämfört med några år tidigare. Men resultatet för politiken blir detsamma, nämligen att de offentliga utgifterna måste begränsas. Detta är annars ett kontroversiellt budskap, som brukar förknippas med högerpolitik.

Regeringen förklarar själv att överskotten ska vara en säkerhetsmarginal så att inte underskotten blir för stora i nästa lågkonjunktur. Många ekonomer, inte minst i bankerna, håller med. De borgerliga partierna hävdar att de får ännu högre överskott i sina budgetförslag.

Säkert är den svenska budgeten mycket konjunkturkänslig, just så som man påstår i dag. Det var den i så fall också i början av 1990-talet. Men de kraftiga nedskärningarna i kombination med skattehöjningar skapade då troligen ett mer permanent överskott i en normal konjunktur, alltså ett strukturellt överskott.

Strukturellt överskott

Mycket talar därför för att de tidigare stora underskotten var i huvudsak konjunkturberoende, medan dagens växande överskott till stor del är strukturella och kommer att bestå under mycket lång tid framöver. Regeringen har gång på gång tvingats hitta på nya skäl för att överskottsmålet bör skärpas, eftersom den av rädsla för överhettning inte vågar sänka skatterna. Har man en gång skapat ett strukturellt överskott i den offentliga budgeten kan det bli svårt att bli av med det, eftersom stora skattesänkningar kan skapa överhettning och inflation. I stället kan ett positivt räntenetto medföra att överskotten växer, liksom underskotten en gång gjorde.

I det följande går vi igenom sex myter som vilseleder svenska folket i debatten om budgeten.