Busstrejken: Upplagt för lång konflikt

Förhandlingssituationen för bussbolagen skiljer sig markant frånden vanliga på svensk arbetsmarknad. Företagen tvingas attförsöka hålla emot kraven starkare än normalt. Skälet är att dehar fleråriga kontrakt som bara låter intäkterna öka i takt medkonsumentprisindex.Enligt branschorganisationen kommer företagen sammanlagt attvisa förlust både i år och nästa år redan vid en löneökning på 3procent per år. Samtidigt tycks för de strejkande den viktigastedrivkraften inte vara lönerna, utan ett missnöje medarbetsmiljön som pyrt under flera års försök av företagen attpressa ned kostnaderna. Enligt arbetsgivarna skulle motpartenskrav på pauser kosta ytterligare 6-7 procent.De flesta av bussbolagens kontrakt med huvudmännen, landstingeller kommuner, löper på fem år. Ersättningen bygger påklausuler som är kopplade till konsumentprisindex. Eftersomkonsumentpriserna har stigit så långsamt under de senaste åren -de sjönk faktiskt något under fjolåret – har lönsamhetenundergrävts.Samtidigt som arbetsgivarna har ovanligt starka ekonomiska skälatt hålla emot visar löntagarna en stark konfliktvilja. De harväl också hittills haft stöd från allmänheten för sina krav påkisspauser.

Oroande stridsvilja

Busstrejken har dock speciella inslag som gör att man intebehöver dra slutsatsen att risken för konflikt har ökat påarbetsmarknaden som helhet. Samtidigt är det förstås i viss månoroande att stridsberedskapen är så hög samtidigt som den totalaarbetslösheten ligger kvar kring tio procent.Den största svagheten i det svenska förhandlingssystemet sägsofta vara att löneavtalen görs upp branschvis. Om alla företag ien bransch som saknar utländsk konkurrens går med på sammaprocentuella lönehöjningar ändras ju inte konkurrensvillkoren.Därmed blir det ofta lockande för arbetsgivarna att gå med påett extra påslag för att slippa en dyrbar konflikt.I busskonflikten gäller inte dessa villkor, eftersom de flestaföretag är bundna av långtidskontrakt. Därför bör man räkna medstörre motstånd än vanligt. Detta talar för att konflikten blirovanligt långvarig. Till detta kommer att företagen i allmänhetfår ersättning av beställarna för sina fasta kostnader. Förövrigt får företagen i regel konfliktersättning från SAF påmotsvarande sätt som de fackliga medlemmarna fårstrejkunderstöd.Även arbetstagarsidan har stor uthållighet, eftersom strejkengäller en ganska liten del av medlemmarna i Kommunal, som ärLO:s största förbund. Till råga på allt kämpar Kommunal motTransport när det gäller rekryteringen av medlemmar och fårdärmed extra motiv till att demonstrera sin förmåga.Det som avgör utgången blir antagligen allmänhetens tålamod. Somså ofta är det mest tredje man som blir lidande. Kommunalspåstående att det är strejkbryteri att sätta in extratåg antyderkanske också att man avser att strejken ska få effekter förallmänheten, inte bara för arbetsgivarna, dvs. motparten.Samtidigt är det svårt för politikerna att ingripa. Kommunernaär också i hög grad involverade. Det blir därför svårt attingripa för att höja bussbolagens kostnader samtidigt somkommunerna faktiskt tjänar en del på konflikten.

Flera felbedömningar

En viktig faktor bakom konflikten är att ersättningen tillbussbolagen styrs av konsumentprisindex. Det är inte barabussföretagen som här har gjort en felbedömning. Att reallönernastigit kraftigt under de senaste åren har även många andrainhemska företag fått erfara i form av försämrad lönsamhet.För bussbolagen är det kontraktsbindningen som har försämratlönsamheten, men i de flesta andra fall är det kombinationen avsvag efterfrågan från konsumenter och hårdnande konkurrens efter1990-talets krisår som gjort det svårt eller omöjligt att höjapriserna.Under några år framöver kan man dock räkna med en rejäl ökningav hushållens efterfrågan. Då öppnas möjligheter att åter börjahöja priserna och lönsamheten, kanske i lagom tid för att detska ställa till problem i den stora omgång i löneförhandlingarnasom kommer år 2001.

Märkliga kontrakt

För bussbranschen finns det uppenbart behov att se överkontraktsformerna. Enligt bussarbetsgivarna har slopandet avkommunernas monopol och införandet av upphandling sparat 2,5miljarder kronor åt huvudmännen, som kunnat användas för andrakommunala ändamål. Men detta tycks alltså ha skett på bekostnadav ett växande missnöje hos personalen.Verksamheten har i de flesta län varit oerhört detaljstyrd.Företagen får en viss summa för att köra vissa linjer, medanhuvudmannen tar alla biljett-intäkter. Därmed får bolagen ipraktiken inga andra möjligheter att effektivisera verksamhetenän att skära i kostnaderna.Bussföretagen vill därför ha mindre i fast ersättning, mensjälva ha ansvar för biljettintäkterna. Att bolagen inte harnågra incitament att öka passagerarantalet främjar knappasteffektiviteten.

BILDTEXT: Kommunal har råd att strejka länge.