Devalveringshot skuggar Baltikum

Oron kring de baltiska ländernas ekonomiska utveckling är en typisk “emerging market crisis”, som uppstår i länder med snabb tillväxt och fast valutakurs. Utländskt kapital lockas in därför att avkastningen förväntas bli hög. Men det uppstår lätt överhettning och risktagandet blir därför högt.

På 1980-talet lockades många till investeringar i Asien. Tillväxten ökade snabbt och det utvecklades så småningom spekulationsbubblor både på fastighets- och aktiemarknaden i flera länder. Thailand, som hade en fast växelkurs, kunde inte stå emot när det började spekuleras om en devalvering. Landet tvingades ge upp i juni 1997, valutan släpptes fri och sjönk ganska snabbt 25 procent vilket omedelbart gjorde utlandsskulderna betydligt tyngre. Krisen fördjupades. Andra asiatiska länder följde senare efter och drabbades på motsvarande sätt: Sydkorea, Indonesien, Malaysia med flera.

Länder med fasta växelkurser är mer sårbara vid finansiella kriser eftersom centralbankerna, med sin räntepolitik, har mindre handlingsfrihet att agera mot överhettningstendenser. De har ju gett upp sin penningpolitiska självständighet.

Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet, varnade tidigt för de baltiska ländernas sårbarhet, i artiklar och tal 2004. Han förordade att länderna borde få ett snabbt EMU-inträde, trots att de inte uppfyllde de formella konvergenskraven för att få använda euron som valuta.

Estland och Litauen har sedan början av 1990-talet haft helt fasta växelkurser mot euron, Lettlands valuta är något mindre hårt kopplad. Många tror nu att länderna kommer att tvingas ge upp sina fasta växelkurser och devalvera. Är det då en vettig strategi att devalvera?

– Det är nog inte så mycket fråga om strategi utan snarare om att de kan tvingas devalvera därför att de kapitalflöden som de behöver för att finansiera sina bytesbalansunderskott vänds till kapitalutflöden till följd av tvivel på att de ska kunna upprätthålla de fasta växelkurserna, säger Lars Calmfors till Affärsvärlden.

– Länderna kommer att tvingas till devalveringar om deras centralbanker behöver försvara de fasta kurserna med så höga räntor att konsekvenserna blir orimliga. En devalvering kommer på sikt att sänka kostnader och priser i förhållande till omvärlden och på så sätt öka export och produktion igen.

– Men på kort sikt kan konsekvenserna bli mycket negativa. Skälet är att hushåll och företag i mycket hög grad lånat i euro. Ett fall i valutakursen innebär att skulderna ökar i inhemsk valuta, vilket kommer att driva fram en våg av konkurser och på kort sikt fördjupa nedgången, framhåller Calmfors.

Hur skulle en devalvering slå mot de svenska bankerna, som finansierat en stor del av tillväxten i de baltiska länderna? Swedbank, SEB och Nordea har tillsammans lånat ut omkring 460 miljarder kronor. Den fjärde storbanken Handelsbanken har, via sitt finska dotterbolag, en obetydlig närvaro i regionen.

Swedbank har lånat ut drygt 200 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär 15 procent av koncernens totala utlåning. SEB är något mindre exponerad med sina 185 miljarder kronor, runt 10 procent av utlåningen, och Nordea ännu mindre utsatt med knappt 70 miljarder kronor, 2-3 procent av den totala utlåningen.

Bankerna har lite olika profil på sin utlåning. SEB är mest inriktad på företagskunder, medan Swedbank är ledande på hushållskunder. SEB har mest i Litauen, vars ekonomi ser ljusare ut än den i Estland och Lettland.

En devalvering skulle ge en kraftig ökning av kreditförlusterna, som nu är relativt blygsamma. Det ligger nära till hands att jämföra med den svenska finanskrisen på 1990-talet som slog hårt mot bankerna. Under åren 1990-1993 blev förlusterna omkring 200 miljarder kronor, tre fjärdedelar berodde på lån till bygg- och fastighetsbolag. Två av storbankerna, Gota och Nordbanken, fick så stora problem att staten fick ta hand om dem, nu finns bolagen i Nordea. SEB ansökte om statligt stöd men gjorde en nyemission och återtog sin ansökan. Föreningsbanken och Sparbanken (båda ingår numera i Swedbank) fick garantier och visst stöd. Den enda storbank som klarade sig helskinnad ur krisen var Handelsbanken.

Krisen på 1990-talet gav kreditförluster som totalt för banksektorn motsvarade 4-5 procent av utlåningen under de två värsta krisåren, 1992-93. Men för den värsta krishärden, Gota, var kreditförlusterna under dessa år 20 procent av utlåningen.

Finansinspektionen har nyligen gjort stresstester av storbankerna för att se hur de kan klara utvecklingen om det blir recession och kraftigt ökade kreditförluster. Bland annat har inspektionen testat scenariot “extremt men möjligt”, som sannolikt är detsamma som en devalvering. Det är också en tolkning som gjorts av SEB-chefen Annika Falkengren. I scenariot antas exempelvis fastighetspriser falla med 50 procent i Baltikum. Då skulle kreditförlusterna i regionen bli 4 procent, räknat för perioden juli 2008 till juni 2009 (år ett), 8 procent år två och 3 procent år tre. Dagens kreditförlustnivå ligger på ca 0,5 procent i Baltikum. Som mest skulle alltså förlusterna bli dubbelt så stora som under finanskrisen på 1990-talet.

För Swedbank och SEB innebär kreditförluster på 8 procent, 15-16 miljarder kronor, vilket är i nivå med vad de två bankerna förväntas göra i vinst i år. Båda bankerna har ett eget kapital på vardera ungefär 75 miljarder kronor. Swedbank avser att stärka sin kapitalbas med en nyemission på 12 miljarder kronor.

Det handlar om rejäla potentiella förluster, men de skulle inte äventyra bankernas överlevnad. Då måste man upp i kreditförluster av minst Gota-klass. Och Gota var extremt fokuserat på storstäderna Stockholm och Göteborg, där fastighetskrisen slog hårdast.

Finansinspektionen gör bedömningen att storbankerna har goda förutsättningar att hantera en kombination av kraftig hårdlandning med negativ tillväxt i Baltikum och en recession i Sverige med fastighetspriser som faller med som mest 25 procent.

Representanter för banker och myndigheter har kritiserats för inte prata klarspråk om situationen i Baltikum, underförstått det är allvarligare än vad som sägs. Eftersom läget är så svårbedömt gäller nog filosofen Ludwig Wittgenstein kända uttryck “vad som alls låter sig sägas, kan sägas klart; och vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”.