”Dyrköpt skadeglädje”

Finns det inte ett drag av nedlåtenhet – rentav skadeglädje – i rapporteringen om Islands misär? ”Finansvikingarna från Island har råkat ut för en rejäl grundstötning”, skriver E24 lättsamt i puffen under en rubrik på förstasidan. “Grundstötningen” är snarare en ekonomisk Titanic som sjunker i Atlanten. Med ekonomisk katastrof för 300 000 människor som följd. De får nu kollektivt bära balansräkningar som är 20-30 gånger större än landets BNP, sedan staten tagit över de tre stora bankerna.

De isländska bankerna har varit oerhört expansiva de senaste 6-7 åren. Omvärlden har förundrats och förskräckts om vart annat. Alla stora svenska tidningar har gjort reportageresor till Island för att försöka förklara ”undret”. Hur kunde ett så litet land så snabbt bli en spelare på den europeiska marknaden? Där låg en hund begraven var oftast det underförstådda budskapet i rapporteringen. Och hur finansierade de sig, egentligen? Skumt. Ryktena om ryska “maffiapengar” fick gödsel härom dagen när Ryssland var på väg att undsätta lilleputlandet ekonomiskt.

Men hittills har inget framkommit som visar annat än att de isländska bankerna var entreprenöriella, ambitiösa – och, det ska medges – riskvilliga. Pressmeddelandet från Kaupthings ordförande Sigurdur Einarssons idag är intressant och tragiskt på samma gång. Han skriver att bankens finansiella situation för bara två veckor sedan var mycket god och man förberedde sig inför kvartalsbokslut som skulle visa en god vinst.

Pengarna flödade in i sparformen Kaupthing Edge och likviditeten var så stark att banken planerade att köpa tillbaka sina egna utestående obligationer, eftersom de kunde köpas så billigt. Kaupthing hade dessutom hedgat sig mot ett fall i den isländska kronan, eftersom den ansågs övervärderad under lång tid. Banken stärktes i princip när kronan föll tillbaka.

Men man förutsåg inte den finansiella tsunami som utlöstes några dagar senare när Glitnir förstatligades och Landsbanki gick samma öde till mötes. I panik flyttade sparare och investerare sina pengar från allt isländskt. Även till exempel från de Edgekonton i England som var skyddade av den brittiska insättningsgarantin.

Releasen är förstås en partsinlaga och det kommer andra versioner innan historien skrivs. Kanske är bankens tillgångar övervärderade och kanske var banken insolvent. Svårt att veta för en utomstående.

Hur som helst var spelet slut. Och idag kunde de som har betraktat det isländska undret med misstänksamhet och/eller avundsjuka äntligen och njutningsfullt säga det de väntat på: ”Vad var det jag sa?”.

Men är det här verkligen det välförtjänta straffet åt ett litet folk som med hybris sådde vind och därför nu skördar storm?

Inte säkert. I Financial Times skriver Willem Buiter – professor vid London School of Economics, tidigare chefsekonom på EBRD, rådgivare till flera regeringar mm mm – att Island varken hade behövt eller borde ha störtats i fördärvet. Bankerna – och därmed landet – hade kunnat räddas med krediter på i dessa sammanhang blygsamma 10 miljarder dollar om regeringarna och centralbankerna i Storbritannien, de nordiska grannländerna och resten av EU hade ställt upp.

I stället lämnade de nordiska bankerna en patetisk lina på 500 miljoner euro i somras och Riksbanken skyddade insättarnas pengar, men bara i svenska Kaupthing genom ett lån. Frånvaron av samordnad insats ryckte undan mattan för Island och katastrofen blev ofrånkomlig.

Men förmodligen är det inte slutet på historien. Buiter spår att de nordiska grannländerna och hela EU kommer att få ångra sin passivitet genom de spridningseffekter som blir ofrånkomliga när en bank, eller ännu värre ett land, kollapsar.

Kanske hade en sådan räddningsaktion trots allt blivit dyrbar, om bankernas balansräkningar verkligen visat sig ihåliga. Men vi får aldrig veta vad som hade hänt om vi hade hjälpt den drunknande grannen. Däremot får vi leva med skammen att vi inte försökte. Och vi får förmodligen betala begravningen också.