Färdigfestat på Wall Street

“Jag sparar på lång sikt… på lång sikt… på lång sikt…”. Det sammanbitna mantrat kan uppsnappas i samtal amerikaner emellan efter berg- och dalbanefärden på börserna i år.

För att först få en aning om hur bra det gått för en del investerare kan man nämna Fidelity Investments fond Fidelity Select Electronics. De lyckostar som investerade 10.000 dollar, den summa som brukar vara grundplåt i dylika jämförelser, den sista augusti 1990 kunde exakt tio år senare glädja sig åt ett sparkapital som vuxit till 314.365 dollar eller med lite över 3.000 procent efter olika avgifter.

Det resultatet gör att Fidelity Select Electronics leder tillväxtligan för samtliga runt 8.000 sparfonder, så kallade mutual funds, i USA både under de gångna fem respektive tio åren.

Men häromveckan när delägarna fick den tjocka luntan med halvårsbokslutet i nära 40 Fidelity Select-fonder i brevlådan kunde de läsa följande budskap från förvaltaren Brian Hansen:

“Fonden klarade sig mycket bra jämfört med riktmärket Goldman Sachs Technology Index. Tillväxten blev 8,6 procent under sexmånadersperioden fram till den 31 augusti 2000 mot 2,68 procent för index.”

Det var förmodligen få läsare som tyckte att 8,6 procent lät “mycket bra” när de vant sig vid en fördubbling av sparandet enstaka år. Hansen berättade att han hade hållit sig borta från alltför yviga dot-com-aktier som “trissats upp till ohållbara nivåer” och istället satsat på den säkrare halvledarsektorn. Två bolag, Agilent Technologies och LSI Logic som inte klarat leveranserna av annars utmärkta produkter, hade dragit ned resultatet, tillade han. På frågan om utsikterna svarade Hansen att han förväntar sig “fortsatt volatilitet på aktiemarknaden under de kommande månaderna”.

Återhämtningsförsök

Små- och lite större sparare i USA har alltså haft det lite motigt på sistone. Den tekniktunga Nasdaq-börsen nådde rekordhöga 5.048,2 den 10 mars, med en enastående 25-procentig uppgång från nyår. Men sedan kom en tvärbrant dykning i april och maj och minst 76 dot-com-företag sveptes med i fallet.

Efter den chocken märktes ett par återhämtningsförsök, först i juni och i augusti, sedan i början av november. Men index segade sig endast upp till runt 3.500 och ett definitivt kliv över drömgränsen 5.000, som var så frestande nära, ter sig mycket avlägset. Det är heller inte alls säkert att den senaste miniboomen på Nasdaq varar nu när det blivit inne igen med halvt bortglömda papper med goda fundamenta rörande sådana traditionella indikatorer som ökad försäljning och ökad vinst.

De stora förlorarna

Vilka är då de stora förlorarna när aktierna sjunkit med 40-50-60 procent eller mer? I frontlinjen ligger de tidigare hjälteförklarade venture capital-företagen i Silicon Valley. De får skulden dels för att ha börsintroducerat företag som inte alls var mogna, dels för att ha medverkat till orealistiska förväntningar på fortsatt skyhöga kurvor.

Vidare skrattas det ganska så ihåligt i en del av de nya bolagen där anställda fått låg ingångslön i väntan på miljonutbetalningar från optionsinnehaven. Dessa utfästelser kan plötsligt ha blivit så gott som värdelösa och gjort det tungt för många unga snillen att klara hyran i extrema kaliforniska dyrorter som San Francisco, Palo Alto, San Jose och Santa Clara.

Förlorade skatteintäkter

En tredje förlorare är skatteverket Internal Revenue Service, eftersom en del investerare sannolikt använt förlusterna för att kvitta mot vinster från andra tillgångar. Och, sedan är det förstås, som alltid, småsparare som var tvungna att sälja vid ett visst tillfälle för att betala någon stor utgift – eller, i värsta fall, för att de tvingas betala lån de använt vid farlig day-trading.

Gamla ekonomin

Kurvan över det som betraktats som index över den gamla ekonomin, New York-börsens breda Dow Jones, ser ganska taggig ut för både 1999 och 2000. Under stora delar av det här året låg index på nivåer runt 11000 eller under förra årets tal. Flera välkända amerikanska tillverkningsföretag värderas så lågt att enhälliga rådgivare ger uppmaningen Köp! i sina nyhetsbrev till placerarna – fast å andra sidan har de länge ropat “fynd” när det gäller de bekymmerstyngda telejättarna AT&T och WorldCom som bara fortsatt att dala.

Rejäla strömmar av kapital flyter alltjämt in på marknaden varje månad, både från amerikanska pensionsfonder och utländska placerare. Men nu uppmärksammas plötsligt en tidigare halvdöd placeringsform – obligationer. I privatekonomispalter i affärs- och dagspress konstateras att avkastningen i de mest framgångsrika obligationsfonderna överträffar aktieåterbäringen. En avkastning på 5,9 procent i en fond med amerikanska statspapper ter sig skaplig jämfört med den genomsnittliga aktiefonduppgången på 2,3 procent under första halvåret i år.

Under tidigare nedgångar på 1990-talet förvånades yrkesanalytikerna över medelamerikanens is i magen. Få panikförsäljningar skedde under svackorna i de annars uppåtgående börskurvorna och folk passade istället på att köpa när priserna var låga enligt det klassiska talesättet “buy low, sell high”. En del varningar utfärdades i somras över krympande inflöden till fondföretagen men det rörde sig inte om några enorma bortfall. I den senaste månadssammanställningen från branschinstitutet Investment Company Institute framgick att de totala tillgångarna i samtliga fonder krympte med 2,6 procent under september och att inflödet minskade till dryga 17 miljarder dollar från 24 miljarder dollar i augusti.

Jordnära realism

Så vad händer nu, efter börsnedgången och efter att presidentvalet är överstökat? Investeringsfirman A.G. Edwards & Sons, grundad 1887, kan användas som barometer på stämningsläget ute i landet. Huvudkontoret ligger i St Louis i delstaten Missouri, alltså långt ifrån det giriga Wall Street vi lärt känna i filmen med samma namn och ännu längre från den nya ekonomins metropoler på västkusten. Lite av äppelpaj, alltså kvaliteter som jordnära realism, märks både hos personalen och i informationsmaterialet. A.G. Edwards räknas för övrigt som den fjärde största fondfamiljen i landet, med 670 kontor. Övriga jättar i branschen är Vanguard Group, Fidelity Investments, Dreyfus, T Rowe Price, Merrill Lynch, Janus, American Funds, Invesco, American Century.

“Jag skulle nog påstå att de flesta av våra kunder tänker långsiktigt. Visst är de bekymrade över volatiliteten på marknaderna men de är långt ifrån skräckslagna och i samråd med oss brukar de komma fram till en försiktig linje”, säger Jim Carter, på ett av A.G. Edwards kontor i en småstad i Mellanvästern.

“Vi är en konservativ firma, liksom Mellanvästern är mer konservativt än andra delar av USA och vi deltar inte i de allra vildaste spekulationsaffärerna som de gör i New York och Kalifornien” fortsätter Jim Carter.

Carter, som varit i branschen i 34 år, skulle placera sina kunder i “medel- till övre medelklass”. Den verkligt stora förändringen under hans långa bana är, säger han, det tilltagande aktieägandet. Börsen som förut var något mytiskt för rika krösusar i kritstrecksrandigt som läste Wall Street Journal har blivit folkligare. Detta märks både i medierna och i bokhandeln där hyllorna med böcker i genren “personal investing” sväller. Numer äger runt hälften av 103 miljoner hushåll aktier, oftast via pensionssparformen 401(k) som är mycket populära och via så kallade IRA-konton med möjlighet att spara upp till 2.000 dollar skattefritt per år.

“Folk som jobbar i produktionen, med att bygga bilar eller något annat, snackar om aktier till vardags nuförtiden och är mer intresserade av investerarinformation”, menar Jim Carter.

Men han är inte så imponerad av ekonomikanalerna i tv – CNBC, Bloomberg och CNNfn – och hur strömmen av ibland ganska kortsiktiga analytiker, ekonomer och trendtydare påverkat hans kunder.

“Jag kan inte kalla de där programmen för något annat än underhållningsshower. Många av reportrarna vet inte vad i helsike de pratar om och ändå kan de elda upp folk som ringer mig och skriker i luren Jim, vad tycker du, jag hörde just…”.

Då brukar Jim Carter avråda, understryker han, för han anser i princip inte att det inträffar marknadsdrivande nyheter varje dag i börsnoterade bolag.

Trogen den försiktiga filosofin visade A.G. Edwards ovanlig motståndskraft mot en annan nymodighet, internethandel, som man menar bidrar till onödigt hög omsättning och “day trading”. Detsamma gäller för övrigt inom fondföretaget Vanguard där kunderna uppmanas att hålla antalet transaktioner nere .

A.G. Edwards fick dock ge med sig och kommer att införa näthandel inom kort. Å andra sidan går utvecklingen så snabbt i den sektorn att några av de mer kända nätmäklarna planerar att öppna kontor i “murbruk och tegel”, alltså ännu ett tecken på sammansmältningen av gammalt och nytt. Denna sammansmältning har också bidragit till dot-com-slakten eftersom etablerade detaljhandelsföretag allt mer erbjuder näthandel. Man kan nästan gå så långt som att hävda att en “demokratisering” sker på aktiemarknaden, där mer och mer information är tillgänglig även för den minsta investeraren. Chefen för amerikanska finansinspektionen SEC, Arthur Levitt, framstod på sistone som något av en småspararens riddare med ambitionen att jämställa privatpersonen med insiders i det här hänseendet.

Nestorn i privatekonomibranschen Luis Rukeyser i riksomfattande kanalen PBS firade 30-årsjubileum med sitt program Wall Street Week nyligen. När hans numera vithåriga man dyker upp i rutan på fredagkvällarna inleder han med en personlig monolog om den gångna veckan och sedan kommer en grupp analytiker som satt ihop ett “elves index” eller trollindex och kommenterar aktieutvecklingen med utgångspunkt från detta.När Rukeyser började sin bana 1970 var det bara 26 procent av hushållen som ägde aktier i de sammanlagt 361 sparfonder som fanns då. Dow Jones index låg bara på 789 och den kurvan förblir sedan nästan vågrät fram till 1982 som anses vara startpunkt för den långa börsuppgången. Den ena tusen-punkters-vallen spräcktes efter den andra fram till kulmen 11.722,98 den 14 januari 2000. Åren 1995-99 var de bästa någonsin på Wall Street och under den perioden steg det breda Standard & Poor’s 500-index med 28,7 procent i genomsnitt varje år och något liknande har inte inträffat sedan 1926 när index skapades.

En A.G. Edwards-kund på kontoret i lilla idylliska Woodstock i Illinois, Glen Peuser, började faktiskt spara just under 1982. Han höll fast vid sina innehav såväl efter kraschen i oktober 1987 som senare. Han har följt råden till den minst riskbenägna kategorin investerare, med tonvikt på bl a “utilities” eller allmännyttiga företag. Han fick aldrig åka med uppåt i den häftigaste IT-spiralen, men slapp ju å andra sidan magplasket i år.”Jag tillhör ändå dem med en fast övertygelse om att teknik kommer att hjälpa den amerikanska ekonomin att puttra på ett bra tag till. Jag tror att jag, liksom de flesta andra, har en realistisk syn på hur mycket man kan tjäna på aktiemarknaden och var bara glad de år när det blev 20-25 procent istället för historiskt mer normala tal”, säger Glen Peuser.

Optimisterna

Det finns fortfarande en och annan börsoptimist som anser att den amerikanska aktiemarknadens utsikter förblir fortsatt goda. En åsikt i detta läger är att p/e-talen för Standard & Poor’s 500 som helhet sjunkit till attraktiva 25, och att det därför ges utrymme för vinster igen.De här analytikerna gissar också att den så fingertoppssäkre Alan Greenspan i centralbanken Federal Reserve kommer att visa sig lika redo att sänka räntorna igen som han varit att höja dem under 1999 och 2000. Ytterligare produktivitetshöjande åtgärder kan finnas att hämta även om bolagsvinsterna förmodas avta – och det kan, liksom krav på löneökningar, dämpa tilltron till aktiemarknaden.

Kurssvängningarna är, som bekant, störst i IT- och biotekniksektorerna. Få förväntar sig någon ändring här. Tvärtom menar exempelvis Michael Mandel, som just utkommit med boken “The Coming Internet Depression”, att den nya ekonomin drivit fram den här ryckigheten. Mandel framstår som en uttalad pessimist vad gäller börsen denna höst. Enligt honom har den vedertagna företagsekonomiska modellen ersatts med en “tech cycle” som styr kapitalet till innovativa – men osäkra – projekt.

Normalare tilltro

Mandel är medveten om att IT ännu så länge bara motsvarar runt sex procent av BNP, men menar att effekterna på kapitalmarknaderna redan blivit betydligt kraftigare. Venture capital-företagen är måna om högt uppdrivna kurser i nybildade företag för att det så att säga legitimerar riskerna. Takten skruvas upp i de innovativa företagen med krav på extremt hög tillväxt. Men om det sker en avmattning, varnar Michael Mandel, riskerar de att falla lika snabbt och då släpa med sig etablerade företag.

Att det fortfarande sker sanslösa stegringar i enskilda fonder framgår i fondanalysföretaget Morningstars lista över de 25 fondvinnarna från nyår till sista september i år, från +67 till +116 procent, med övervikt för bioteknik och hälsovård.

Bland andra skeptiker märks Yale-ekonomen Robert Shiller som skrivit den bästsäljande boken “Irrational Exuberance”, en titel han hämtade från Alan Greenspans bevingade uttryck om den yra börsboomen. Shiller tippar i veckomagasinet US News & World Report att kurserna kan sjunka med 50 procent i en reaktion på “den irrationella övertron” och även om han helst inte vill tro det så anser han att risken finns att “… det i genomsnitt blir negativ återbäring på aktier under tio år framåt”.

Med det menar han, förstås, att småsparare såväl som institutionella placerare kommer att få uppleva minus istället för plus på sina konton.Och en sak kan nog fastställas med säkerhet: det kommer att bli svårt för många investerare att dunsa ned till aktiespararens mer normala tillvaro under 1950-, -60 och -70-talen.