Finanskrisen: Topptung mångfald

När två ekonomer debatterar, har de tre åsikter. Den gamlanidbilden må man tycka vad man vill om, men klart är att IMF:sdrygt 1.000 ekonomer inte alltid agerar rätt. Antagligen gickdet litet för snabbt när stödpaketen till de asiatiska ländernaskulle tas fram i fjol.

Men jämfört med de andra internationella finansiellainstitutionerna är fonden effektiv och får saker uträttade.Arbetstempot i huvudkontoret på 19:e gatan i centrala Washingtonär högt och den magistrale och erfarene chefen Michel Camdessushåller organisationen någorlunda vältrimmad. Kulturen är ungefären korsning av en biståndsmyndighet som SIDA och ettinternationellt konsultföretag som McKinsey. Huvudorsaken tillatt strukturen ändå är topptung är att medlemsländernatillsätter ett 20-tal exekutivdirektörer med tillhörandepersonliga staber. Representant för de nordiska och baltiskaländerna var till i fjol Eva Srejber, före detta enhetschef påriksbanken. Hennes efterträdare är dansken Kai Hansen.Världsbanken, med tre gånger så många anställda, är däremot enbyråkratisk mardröm. Den nye chefen James Wolfensohn är enhetlevrad och egotrippad före detta stridspilot ochinvestmentbankir som saknar erfarenhet att leda storaorganisationer. Banken har ett militant fack som stretar emotvarje besparingsprogram.

SAMORDNINGSPROBLEMDet grundläggande problemet är annars att det i dag finns enmängd biståndsgivare. När Affärsvärlden träffade den nordiskaexekutivdirektören Ruth Jacoby i fjol såg hon samordningen avbiståndet som ett akut problem. Förutom Världsbanken finnsregionalbankerna i Europa (EBRD), Asien (ADB) och Latinamerika(IADB). Dessutom finns subregionala investeringsbanker som EIB(EU) och NIB (Norden och Baltikum), FN:s ekonomiska kommissionoch naturligtvis nationella biståndsmyndigheter.

OECD, med högkvarter i Paris, bildades för att samordnaMarshallhjälpen till Europa. När stödprogrammet var slut 1952levde organisationen vidare som insamlare och bearbetare avekonomisk statistik. OECD är vildvuxet, men har stort förtroendesom relativt frispråkigt analysinstitut.

NYA ROLLERCentralbankernas sammanslutning, Bank for InternationalSettlements i Basel, är betydligt mindre. Precis som de treandra har BIS lämnat sin ursprungliga roll, som var att samordnaskadeståndsbetalningarna från Tyskland enligtVersaillesfördraget 1918. I dag är BIS koordinator förcentralbankerna och gör också analyser.

Behövs då alla dessa institutioner, med sina högavlönadetjänstemän och dyra lokaler? Nja, det beror på hur man menar.Samma fråga kan ställas om alla internationella organisationer,som FN, Unesco, Världshandelsmyndigheten, med flera. De flestapolitiker vill nog ha kvar något slags övernationell strukturför samarbete, erfarenhetsutbyte och dialog. Inte minst dialogenär viktig. Styrelseträffar och årsmöten inom ramen för IMF,Världsbanken, BIS och OECD ger rika möjligheter förregeringschefer och andra att få träffas. Det är knappast avondo för världsekonomin.

ÖVERLAPPNINGARSamtidigt finns förstås en mängd överlappningar. Varför ska bådeBIS, IMF och OECD hålla på och analysera ungefär samma skeendeni samma länder? Det verkar onödigt. Den brittiske akademikernJohn Eatwell har föreslagit att en World Financial Authority skaskapas med uppgift att svara för det globala finansiellasystemets stabilitet.

Men den lösningen är vare sig realistisk eller önskvärd. Ensådan mäktig monolit vore att likna vid en världsregering, sominte skulle godtas av de stora industriländerna. Dessutom skulledet bli en väldig likriktning i den ekonomiska debatten. I detperspektivet är kanske dagens mångfald av internationellaorganisationer trots allt att föredra.

Rumsrent med regleringar

IMF anser numera att tillfälliga regleringar kan vara motiveradei krislägen. Chilemodellen lockar. Flera av Asiens ochLatinamerikas krisdrabbade länder överväger att införa enmekanism för att bromsa kapitalströmmarna. Mest uppmärksammat ärMalaysias beslut att tillståndspröva varje utflöde av valuta.Men hittills har inga andra följt efter.

Däremot tittar många med intresse på exemplet Chile. Under mångaår har Chile reglerat inflöden – men inte utflöden – av kapital.Utlänningar som velat placera i landet har tvingats sättapengarna på räntelösa konton i ett år. Effekten har blivit attChile inte – som länderna i Asien – fått väldiga ochdestabiliserande inflöden av spekulativt kapital. Detta liknardet system som Schweiz hade i bruk till en bit in på 1980-talet.Under många år då de schweiziska bankerna varfavoritdestinationen för internationellt flyktkapital av bådelegitimt och icke legitimt slag gällde negativ ränta. Detinnebar att kontohavarna var tvungna att betala för att få hasina pengar i Schweiz.

Men någon patentmedicin för att stabilisera finansmarknaderna ärdetta inte. Regleringar kan alltid kringgås, vilket förklararvarför Schweiz avskaffat sina och Chile i år avvecklat merpartenav sina depåkrav. Dessutom finns risken att regleringarna blirpermanenta. Se bara på vår egen valutareglering. Den infördesden 22 augusti 1939 som en krigstida beredskapsåtgärd, men togsinte bort förrän den 1 juli 1989.