FÖRSVARET: Önsketänkande, beslutsvånda och systemfel

En stor del av försvarsanslagen och sparpengarna efter nedlagdaregementen och inställda övningar används fortfarande till attköpa traditionellt krigsmateriel som stridsvagnar, u-båtar ochflygplan och till att bekosta traditionella armébrigader.

Det beror mer på politiska låsningar, militära traditioner ochindustriell hänsyn än på genomtänkt analys. Politikerna använderförsvarsanslagen till annat än säkerhetspolitik. Stor hänsyn tastill industrins behov, militärens egna önskemål liksom tillantalet värnpliktiga och, inte minst, till regionalpolitiken.Det pågår visserligen ett nytänkande inom ramen för försvaretsså kallade perspektivplanering. Men trögheten inom systemet ärstor. Försvaret är styrt efter delvis planekonomisk modell.Förändringar i omvärlden som hotar planen definieras bort.Information som stödjer planen får stort genomslag.

Dagens snabba regementsdöd och plötsliga industrinedläggningar,som den i Arboga, är frukten av gamla synder och beslutsångest.Med svagt ökande anslag och snabbt stigande priser och krav påny, och dyrare materiel känner sig politiker och militärertvingade att välja mellan att satsa på folk eller materiel – påen stor armé eller en välutrustad armé.

I hopp om ökande anslag i en osäker framtid har de valt både och.Sverige skall både behålla sitt värnpliktsförsvar, och ge det nyutrustning. När det blivit för dyrt har beslutsfattarna tvingatstill nya svåra val. Ett alternativ var då att köpa många såkallade plattformar, alltså flygplan, stridsvagnar och fartyg.Det var dessa enheter, som den tidigare försvarsministern RoineCarlsson så träffande – men föga diplomatiskt – kalladeplåtschabrak. Det andra alternativet var att ge de plattformarman har råd att köpa all den moderna utrustning de kunde behöva.Ofta valdes fler fartyg och flygplan.

På samma sätt har försvarspolitiker tvingats välja mellan attorganisera många värnpliktiga och anställda i stora förband,eller satsa mer på utrustning och övning. Valet blev att kallain så många som möjligt, men skära ner på övningarna.Beslutsfattarnas val har givit Sverige flygplan utan tillräckligutrustning och beväpning. Vi har fått fartyg utan modernarobotar, kustartilleri utan effektivt atomskydd och arméförbandutan effektivt luftvärn. Sverige har, efter mobilisering, en avEuropas största arméer. Men den personliga utrustningen är skraloch övningen av krigsförbanden otillräcklig.

Många av dessa frågor har diskuterats öppenhjärtigt bakomstängda dörrar. Den diskussion som föregår ett beslut att avståfrån att köpa jaktrobotar och markutrustning till förmån förfler flygplan hör självfallet till det som hemligstämplas.Likaså beslutet att bygga tunga befästningar utan fulltatombombsskydd.

Det är ännu sämre ställt med den grundläggande debatten om vemSverige skall försvara sig mot och med vad. Ett av skälen är attmilitären och krigsmaterielindustrin länge haft i det närmastemonopol på den säkerhetspolitiska diskussionen. Därför ärallmänhetens kunskap om olika strategiska hot mot Sverige dålig.Försvarsdebatten har fokuserats på det traditionella krigetsfasor, medan andra mer sannolika hot knappt berörts. Hur ekonomi,handel, information och propaganda kan användas som vapen ärinte något som lärs ut i skolor, eller ens undervärnpliktstjänstgöringen.

Enstaka debattskrifter och rapporter har gjort rejäla försök. ETT EXEMPEL ?R DEN RAPPORT SOM GJORDES 1994 AV ESO,Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Argumentendrunknade dock i dagsdebatten om vilka fredsförband som bordeeller inte borde räddas för att klara sysselsättningen. I dagmenar många militära experter att Sovjet, inte ens under singlans dagar, faktiskt hade kunnat genomföra en invasion avSverige.I regeringens egen ESO-rapport från 1994 ifrågasätts omSovjet någonsin haft någon sådan möjlighet alls. Och vidare:Från 1991 är det inte möjligt att ens upprätthålla fiktionen omen möjlig invasion: Det fanns inte materiel, järnvägar ochfartyg nog för att föra över en armé, än mindre att försörjaden. Den Stormakt Röd, som Sverige byggde upp sitt försvar emot,fanns inte i verkligheten.

Sovjets, och därefter Rysslands militära operationer iAfganistan och Tjetjenien bär syn för sägen.

Det var en fantombild som passade bra vid budgetdragningar ochpolitiska gräl om försvarsanslagen, men som inte bort användssom underlag för strategiska beslut.

Att hotbilden av Sovjet blev så tydlig och skräckinjagande attden fortfarande finns kvar på sina håll berodde inte bara på attnågra ägnat sig åt avsiktlig desinformation.

Tvärtom har säkert de flesta inblandade trott på vad de sagt,men haft alltför dåligt underlag. Svårigheten att få framtrovärdig information från det stängda sovjetsamhället skapaderykten, missförstånd och okunnighet.

Många av dem som tolkade vad som kom fram hade ocksåsammanfallande intressen, förutsättningar och förutfattademeningar. För några handlade det om önsketänkande; de ville sehot som kunde motivera anslagen. Andra byggde sin bild påverkligt upplevd rädsla för kommunismens kommande attack påvästvärlden. Fantombilden av Sovjet blev snabbt lika trovärdigsom felaktig.

Makthavarna i Sovjet såg gärna den egna makten överdrivas.Militären i väst använde den för att motivera sina anslag.Krigsmaterielindustrin kunde hoppas på nya beställningar. Ochbefolkningen levde i tron att Sovjet verkligen ville och kundeanfalla Sverige så fort lämpligt tillfälle gavs.

BILDTEXT: En stor del av försvarsanslagen går åt till att köpatyska stridsvagnar. Men mot dagens hot och i moderna krig är intealltid pansar och kanoner det bästa skyddet.

Välutrustade svenska räddningsstyrkor utbildade för kris- ochkatastrofhjälp kan göra stora insatser för fred och säkerhet.