Inte för alla

Affärsvärlden har vid upprepade tillfällen kritiserat kapitalförsäkringar (k-försäkringar) med fondanknytning för att de är alltför dyra. Avgifterna riskerar att förta den tänkbara skattefördelen, som består i att en schablonavkastning beskattas i stället för den faktiska.

Om den faktiska avkastningen blir hög så ger aktiefonder via k-försäkringar en skattefördel. Men om avkastningen visar sig bli låg eller negativ så blir skatten ändå hög.

Att k-försäkringar är dyra bevisas av bankernas och försäkringsbolagens iver att sälja dem, då dyr för kunden betyder lönsam för banken. Och ivern att sälja sker ofta på bekostnad av kvaliteten i rådet.

Två exempel

Två läsare Affärsvärlden talat med får exemplifiera hur det kan gå till. Affärsvärlden ger samtidigt sina förslag till alternativ.

En gammal man känner att pensionen inte riktigt räcker till. Han, låt oss kalla honom Bertil, beslutar att sälja en aktiepost som givit en god avkastning. Pengarna vill Bertil sedan sätta i ett sparande som ska ge honom 5.000 kronor per månad i ett par år framöver, som komplement till pensionen för att slippa flytta till en mindre lägenhet. Till saken hör att Bertils övriga sparande är placerade med hög risk.

Bertil ringer sin personliga bankman på Nordbanken. Han får rådet att placera pengarna i en k-försäkring hos Livia och en tid att komma in och skriva under avtalet. Ingen reavinstskatt och möjligheten att byta fonder så ofta han vill är argumenten. Normalt är pengarna låsta fem år i en k-försäkring, men Livia Placera tillåter utbetalningar direkt men då kan inte k-försäkringen användas för att arvsskatteplanera.

Rådet från bankmannen tar inte hänsyn till helheten. Att satsa pengarna i en k-försäkring är att satsa pengarna på börsen, vilket ger ett risktagande (även med stor spridning på fonderna) som inte passar för pengarna som Bertil måste ha inom de närmaste åren för att slippa flytta. Att istället knyta räntefonder till sin k-försäkring för att minska risken är heller inget bra alternativ, eftersom avkastningen efter alla avgifter troligen blir lägre än statslåneräntan.

Affärsvärldens råd till Bertil är istället att placera pengarna på sparkonto i en nischbank med fria uttag och automatisk överföring på 5.000 per månad till hans lönekonto. Det skulle dessutom balansera risknivån bättre i det totala sparandet. Nordbanken tillåter bara två fria uttag per år på sitt kapitalkonto och tar därefter 1,5 procent av uttaget belopp, minimum 20 kronor.

Rickard, som vi kallar huvudrollsinnehavaren i exempel nummer två, är 26 år och har nyligen köpt en bil. Han hade beställt tid på SEB för att låna till köpeskillingen. Under väntan på att rådgivaren skulle bli ledig föll ögonen på en reklamplansch för k-försäkringar. Jag ska passa på att höra mig för, tänkte Rickard, när jag ändå är här. Både kassörskan Rickard talade med när han väntade och rådgivaren hade mycket gott att säga om k-försäkringar. Schablonbeskattningen var enligt dem den stora fördelen.

Dyrt byte

Rickard flyttade därför över sitt månadssparande i en fond till samma fond via en k-försäkring. Rådgivaren frågade om sparandet var långsiktigt och upplyste om att pengarna var låsta i fem år. Däremot sa denne ingenting om hur mycket en kapitalförsäkring kostar.

Att Rickard, efter all reklam för k-försäkringar, vill spara i en k-försäkring kan inte den specifika rådgivaren lastas för. Däremot borde denne ha förklarat de olika avgiftsstrukturerna i de två sparformerna och inte bara skillnaderna i beskattningen.

Helheten saknas

Dessutom är Rickard i det stadiet av livet när man är i störst behov av pengar, men ännu inte tjänar så mycket. Alltså såg inte heller denne rådgivaren till helheten. Under de fem närmaste åren i Rickards liv kommer han sannolikt att köpa ett hus, gifta sig och skaffa barn vilket inte är gratis och då är det olyckligt att pengarna är inlåsta i fem år.

Affärsvärldens råd är att Rickard i första hand höjer amorteringstakten på billånet. Den ränta han slipper att betala är att jämställa med avkastning. Därtill en god avkastning på 9 procent. Att rådgivaren inte föreslog det alternativet är kanske inte så konstigt. Då skulle ju bankens intäkter utebli: 9 procent av lånesumman till hypoteket, runt 1,5 procent av fondförmögenheten till fondbolaget varje år och 0,65 procent av kapitalet plus 180 kronor till livbolaget för k-försäkringen.

Räkneövning

En liten räkneövning visar att månadssparande på 600 kronor i en fond med TKA på 1,8 procent och en årlig avkastning på 7 procent skulle ge en real avkastning efter skatt på totalt 18 procent efter tio år, men bara 9 procent om samma fond knyts till en fondförsäkring. Det krävs en årlig avkastning på 13,5 procent för att alternativen ska vara likvärdiga efter 10 år. Eftersom Rickard trots allt ville ha ett fondsparande blev rådet att återgå till direktsparande i fonder. Ett par dagar senare annullerade Rickard sin k-försäkring. Ångervecka gäller även vid finansiella tjänster.

En intressekonflikt mellan kundernas bästa och aktieägarnas bästa är oundviklig i takt med att bankerna går från att utföra transaktioner till att bli rådgivare. Trovärdigheten när deras »rådgivare« rekommenderar k-försäkringar är låg.