Jan Wifstrand: Chefsvärlden rena rama Robinson

Så skickades då ytterligare en hög, allmänt känd chef i Sverige till rakning.

Det är nog alldeles riktigt att det hade varit svårt för Micke Olsson att sitta kvar som förste programsnubbe på Sveriges Television. Vem som nu bär ansvaret för detta kan diskuteras, och det sker också. Ganska intensivt, till och med.

Det som däremot inte diskuteras är den chefs- och beslutsnoja som tagit sitt darriga grepp om både näringslivet och det offentliga Sverige.

Nu hamnar huvudfokus på om Olsson ska plocka ut sin fallskärm eller inte.

Har ni hört det förut?

När en chef i Sverige tillsätts är en av de första diskussioner som förs i det slutna rummet vilken trygghet han eller hon ska ha. Chefen ska ha goda, för att inte säga guldkantade villkor om han eller hon misslyckas. Om ni tror att det är Helgesson i Stora, Olsson på SVT eller generaldirektör whoever som roffar åt sig hämningslöst på detta sätt, för att få pengar för att sedan ingenting göra när det gått snett, ja då tror ni oftast fel.

Nej, hela etablissemanget har ett starkt intresse av att gödsla sina nya favoriter med det ena oanständiga villkoret efter det andra. Just toppdirektörerna och de yttersta beslutsfattarna i Sverige, just de som brukar ta upp frågan om att våga ta risker, våga vara en sann entreprenör, våga göra slag i saken och föreslå att anställningsskyddslagen LAS avskaffas direkt – eller åtminstone luckras upp – just dessa är i det närmaste sjukligt fixerade vid så stor tänkbar riskgardering som möjligt.

De erfarna styrelsepamparna, de tyngsta VD-häckarna, de största paddorna i pölen är helt enkelt med ytterst få undantag våra ledande trygghetsnarkomaner.

Vad ska VD ha om han/hon gör ett dåligt jobb? Nästan som jag, eller? Det tycks vara den vanligaste frågan.

Om villkoren för ett lyckat jobb talas det mindre, förutom möjligen om någon lyckas pumpa upp börskursen till ofantliga nivåer, helt oavsett om företaget sköts väl eller ej.

Det som barn förväntas lära sig redan på dagis – om du verkligen sköter dig och är duktig så ska du bli belönad – gäller knappast i näringslivet.

Uteslut alltså inte att den f.d. Stripteasechefen på SVT, som säkert har varit med och kölhalat både en och två för att de varit för giriga, kan ha blivit uppmanad att ta emot en ännu fetare fallskärm än han själv ville ha.

I företag efter företag, inte minst inom mediavärlden, men faktiskt på nästan alla håll, har de ledande företrädarna med glädje lovats dubbla säkerhetsbälten, tre krockkuddar, fyra fallskärmar, sex försäkringar, fria blöjor och inkontinenspiller utan recept och kostnad. Ja, precis samma människor som sjunger de fria, fräsiga marknadskrafternas lov. Och väntar sig att bli bejublade för det.

Konsekvenserna av detta fegande på toppen är mycket, mycket större än vad någon i klubben vill gå in på. Var och en vill ju behålla sina privilegier och slippa skämmas för dem, så låt för sjutton inte någon komma undan med för litet trygghet.

Hela signalen till de nya chefslöftena är faktiskt en sorts Robinson-lek i business. Ju större medelmåtta du är, desto bättre. Om du är för duktig, avviker för mycket från etablissemangets system, talar för mycket klartext eller rentav går på en mina för att du tog en risk som alla i styrelsen egentligen var med på men inte ville stå för, då blir du bortröstad.

Så utvecklas det mediokra till en oskriven lag att leva efter i svenskt näringsliv. Medelmåttan går vidare till nästa omgång. Risktagaren, utmanaren eller den individuellt starke får åka hem. Precis som i Robinson.

I nästa krönika – konsten att tjäna pengar utan trygghetsnarkomani, ny avvänjningskur!