Kladdiga affärer

If you’re not inside, you’re outside.” Så undervisar den skrupelfrie börs­hajen Gordon Gekko sin adept Bud Fox i Oliver Stones klassiska finansfilm Wall Street om hur man tjänar de stora pengarna i finansbranschen. Filmen fångar väl hur långt människor kan tänja på moralens och lagens gränser för att försöka få innerspår mot stora rikedomar.

Gekko-citatet fångar onekligen också de två grupper av investerare som möts på en aktiemarknad: insynspersoner och personer utan insyn. För att jämna ut spelplanen mellan dessa finns en insiderlagstiftning. Att regelverket är robust och ändamålsenligt och efterlevnaden någorlunda god är av stor vikt för förtroendet för Stockholmsbörsen som handelsplats. Frågan är om så är fallet.

Enligt Ekobrottsmyndigheten har antalet misstänkta insiderbrott mer än femfaldigats på tio år, från 30 år 2005 till 164 förra året. Uppklarandegraden är det sämre med. Av misstankarna resulterade tre ­respektive fem i åtal. Antalet fällande domar var visserligen två förra året, men det imponerar bara om man vet att siffran 2005 var noll.

Kanske adderades förra veckan ett eller två fall till den växande högen misstankar. Biometri­bolaget Fingerprint Cards annonserade ett genombrott som fick aktien att rusa med 11 procent. För första gången presenterades en beställning där det redovisades vilket företag och vilken slutprodukt som avsågs, tidigare har beställare och produkter varit anonyma.

Kunden var Huawei, världens tredje största mobiltillverkare, som lanserade sin nya flaggskeppsmobil samma dag. Affärsvärlden uppskattar att värdet för Fingerprint är större än bolagets omsättning hela förra året och därmed en rekordaffär. Även svenska kollegan Precise Biometrics rusade hela 55 procent redan på onsdagen, det vill säga dagen innan även Precise skickade ut ett pressmeddelande om att bolagets mjukvaru­algoritm ingår i samma telefonmodell. Även det ett efterlängtat genombrott.

Sju börsdagar före Fingerprint Cards pressrelease köpte styrelsemedlemmen Tord Wingren 10 000 Fingerprint-aktier. Enligt årsredovisningen är Wingren även platschef på Huawei i Lund. I en intervju med Dagens Industri dagen efter releasen, där Huaweiaffären tillkännagavs, uppgav Tord Wingren att han inte kände till att Fingerprint Cards fingeravtrycksläsare skulle börja användas i Huaweis nya flaggskeppsmodell. Wingren hade bara allmänt tillgänglig information.

Med andra ord hade styrelsen i Finger­print Cards inte informerats om att det största genombrottet i bolagets historia var nära förestående. Alternativt hade Wingren inte närvarat vid de styrelsemöten då detta kan ha diskuterats under det knappa året som de båda bolagen har samarbetat nära varandra.

Oavsett hur Fingerprint Cards har hanterat sin interna information så sätter ­ovanstående händelser fingret på frågan om vad som kan anses vara ”information om en icke offentliggjord eller inte allmänt känd omständighet som är ägnad att väsentligt påverka priset på finansiella instrument” som definitionen på insiderinformation ­lyder.

I praktiken kan det nämligen vara svårt för en enskild aktör att bedöma vad som kan anses vara en ”allmänt känd omständighet”. Rent juridiskt är beviskraven i insidermål höga, på gränsen till orimliga. Åklagaren har ofta svårt att leda i bevis att en person har haft i uppsåt att begå insiderbrott och de flesta som åtalas frias därför från ansvar.

Det är fullt begripligt att insynshandel som den ovan beskrivna får stor uppmärksamhet. Det gäller även den när Eniros dåvarande vd Johan Lindgren sålde en stor post i bolaget i våras när aktiekursen toppade. Man kan tycka vad man vill om tajmingen, men affärerna är i alla fall öppet redovisade till Finansinspektionen där alla kan ta del av dem.

Ett mycket större problem är det med alla insynspersoner som handlar med aktier via kapitalförsäkringar och därmed undgår rapporteringskravet till insynsregistret. Orsaken är att man formellt inte anses äga sina aktier i en kapitalförsäkring.

Flera undersökningar visar att allt fler insynspersoner väljer att handla via kapitalförsäkring. Därmed hamnar aktiemarknaden i ytterligare ett underläge mot insynspersonerna, eftersom den inte ens får veta i efterhand hur dessa agerar. Den rapporterade insideraktiviteten har sjunkit avsevärt bland börsens vd:ar de senaste tio åren. Rimligen är anledningen att allt fler använder sig av kapitalförsäkringar och att flera gör sina affärer där i stället.

Kapitalförsäkring är ett svenskt påfund och därmed ett unikt svenskt problem. Redan 2007 uppmärksammade Finansinspektionen problemet och krävde en lagändring men processen har kört fast. Efter lagförslaget den 1 november 2011 från Finansinspektionen har ingenting hänt. Att börsens insiders fortfarande kan kringgå kravet att rapportera sin insynshandel är inget mindre än skandal. Det är mycket möjligt att den insynsskyddade handeln via kapitalförsäkringar bidrar till en allmän moralisk uppluckring när det gäller insynshandel och att vi är på väg tillbaka mot det vilda västern som rådde före insiderlagens dagar.

Om nu inte lagstiftaren har lyckats få igenom en lagändring på sju år börjar det bli hög tid för ägaren av Stockholmsbörsen, Nasdaq OMX, att införa rapporteringskrav för alla insynspersoner. Oavsett i vilken sparform som aktierna ägs.