KONJUNKTUREN: Äntligen tillväxt?

Regeringen spår i vårpropositionen att den svenska ekonominkommer att växa med i genomsnitt 2,7 procent under åren 1998–2000. Nordbankens ekonomer målar i sin nya konjunkturprognosupp ett ännu ljusare scenario med en genomsnittlig tillväxt på 3,5 procent under 1998-2000. Vad är det som har hänt? Hur kan detkomma sig att tillväxten spås bli så hög trots att nästan allaekonomer håller med om att vi fortfarande har många allvarligastrukturella problem? Den främsta förklaringen är att vifortfarande har mycket att ta igen efter krisåren i början av1990-talet – inte att den svenska ekonomin plötsligt har börjatfungera så mycket bättre.

Det finns också anledning att tolka långtidsprognoser av dettaslag med stor försiktighet. Det är egentligen nära nog omöjligtatt göra prognoser för den ekonomiska utvecklingen på så långsikt som tre-fyra år. Kalkyler av detta slag har mera karaktärenav scenarier eller räkneexempel givet vissa antaganden.Prognosmakarna ger inte heller sken av att de skulle varaprognoser av samma slag som görs för de närmaste ett till tvååren. Nordbanken kallar beräkningarna för 1999-2000 för utblick.Regeringen poängterar också att de mera är kalkyler utifrånvissa antaganden. Regeringen gör inte ens något försök attförutse konjunktursvängningarna i den medelfristiga kalkylen,eftersom man anser att det i praktiken är omöjligt.

En högre tjänsteman på Konjunkturinstitutet (KI) framhöll närKI:s senaste prognos presenterades att prognoser som ligger merän ett år framåt i tiden brukar hamna ungefär på potentielltillväxt (den takt som ekonomin bedöms kunna växa med utan attinflationen tar fart). Om man sträcker sig flera år framåt itiden gäller detta naturligtvis i ännu högre grad. Det är enhelt annan sak än när man gör en prognos för det närmaste året,eftersom den kan göras med utgångspunkt i tillgänglig statistik.Ränte- och valutakursutvecklingen fram till dags dato har ocksåstor betydelse för det närmaste årets utveckling.Förhoppningsvis vet man också ungefär hur den ekonomiskapolitiken kommer att se ut. Därför har man faktiskt en hyggliggrund för att säga något om tillväxten på något års sikt.

KRISTALLKULAN TILL HEDERSOm man sträcker sig flera år framåt hinner så mycket hända attkunskapen om dagens situation inte ger särskilt mycketvägledning. En annan sak är att ekonomernas analyser kan påverkapolitikerna så att de föreslår åtgärder för att undvika denutveckling som förutspås.

För tillfället hoppas förmodligen regeringen mest på att derelativt ljusa prognoser som har presenterats för de närmasteåren skall hinna förverkligas till valet. Kontroversiellaåtgärder för att förbättra ekonomins funktionssätt på längresikt får vänta.

Arbetsmarknaden är dock ett stort problem. I och för sig hyserman visst hopp om en förbättring under det närmaste året. Enligtregeringens prognos skall sysselsättningen vända uppåt i höst.Den öppna arbetslösheten pressas dessutom ner genom att utbudetav arbetskraft minskar när fler sätts i utbildning och andraåtgärder. I vanliga fall ökar arbetskraften när konjunkturenvänder uppåt. Fler tycker helt enkelt att det är lönt att sökajobb när utvecklingen ter sig litet ljusare.

Enligt regeringens prognos kommer dock utbudet av arbetskraftatt minska med nästan en procent i år, och med ett par tiondelsprocent nästa år, tack vare de åtgärder som sätts in. Därigenomskulle den öppna arbetslösheten åtminstone kunna vända nedåtmarginellt, från 8,1 procent förra året till 7,9 procent i åroch 7,1 procent nästa år. Den underliggande utvecklingen påarbetsmarknaden ser dock fortsatt mycket dyster ut, med en svagökning av antalet sysselsatta.

Det är först mot slutet av perioden som sysselsättningen börjaröka litet mer. Och då är det som sagt inte fråga om någonprognos i vanlig bemärkelse längre. Att sysselsättningen kanbörja öka beror av att man antar att lönebildningensfunktionssätt förbättras och att åtgärderna mot arbetslöshetenfår avsedd effekt.

Utgångspunkten är att det i slutet av 1998 fortfarande finnslediga resurser och med en bättre fungerande lönebildning kandessa tas i anspråk utan att inflationen tar fart. Det innebäratt tillväxten kan bli så hög som i genomsnitt 2,7 procent under1998 till 2000. Då kan också den öppna arbetslösheten sjunkatill 4,5 procent.

Att arbetslösheten hamnar på just 4,5 procent är naturligtvisingen slump, utan kalkylen är till just för att visa ungefär vadsom krävs för att arbetslösheten skall kunna falla till dennivån. Det hade naturligtvis gått att sätta arbetslösheten ännulägre, men då hade kanske kalkylen framstått som alltförorealistisk Om man trots allt tittar närmare på kalkylerna förutvecklingen till och med år 2000 ser man att utvecklingenväntas bli betydligt mer balanserad än de senaste åren. Såvälprivat konsumtion som utrikeshandel och investeringar väntasbidra till tillväxten.

De främsta argumenten för att den privata konsumtionen skall tafart är att budgetsaneringen nu går mot sitt slut och atthushållen från och med nästa år får behålla löneökningarna.Enligt Nordbankens uppskattningar innebär vissa finanspolitiskalättnader tillsammans med lägre räntekostnader, låg inflationoch löneökningar på 3,5-4,0 procent per år att hushållensinkomster kan öka med så mycket som fyra procent realt under1999 och 2000.

RIKA HUSHÅLLHushållens förmögenhetssituation är också bättre än någonsintidigare under 1970- och 1980-talen. Enligt finansdepartementetsberäkningar är hushållens nettoförmögenhet till och med litetstörre än i slutet av 1980-talet. Då var det framför allttillfälligt högt uppdrivna huspriser som blåste uppförmögenheterna. Nu förefaller förmögenheterna mer stabila ochbygger i stort sett inte alls på stigande huspriser. Exportenbör också kunna fortsätta att växa i bra takt. Konkurrenskraftenär god och den internationella konjunkturen antas bli någorlundastark under de närmaste åren. Marknadstillväxten i de viktigasteOECD-länderna blir enligt regeringens prognos omkring sexprocent per år under åren till och med 2000. Den svenskaexporten antas kunna växa i ungefär samma takt som marknaderna.

Ökande export och privat konsumtion innebär att äveninvesteringarna får litet bättre fart och både regeringen ochNordbanken räknar med att investeringarna ökar med mellan femoch tio procent per år till och med år 2000.