Konjunkturen: Och så var det obligationernas tur

Det fanns ingen specifikt svensk förklaring till ränteuppgången.De svenska räntorna följde helt utvecklingen i omvärlden. Även iUSA och Tyskland steg de långa räntorna kraftigt i slutet avförra veckan. Hittills har ju långa statsobligationer i USA ochEuropa varit en tillflyktsort för placerare som har flytt frånså kallade emerging markets och från fallande börser. Nu verkaravvecklingen av risk ha kommit så långt att även obligationerdrabbas. Värdet av en obligation med lång löptid ändras jumycket mer vid en viss ränteförändring än ett statspapper medkortare löptid. Den enda tillflyktsort som verkar finnas kvar nuär korta statspapper.

Den plötsliga flykten från långa obligationer har också sambandmed yenens dramatiska förstärkning. I förra veckan stärktes juyenkursen från 135 yen per dollar i början av förra veckan till118 nu i måndags. Det är en häpnadsväckande förstärkning med tio–femton procent på några dagar. Den viktigaste förklaringen äratt många placerare plötsligt gick ur den tidigare så lysandeaffären att låna i yen för att placera i dollar. Det försvagadedollarn, stärkte yenen och drev upp de amerikanska långräntorna.Det är möjligen konstigt att så många helt plötsligt samtidigtbeslutar sig för att gå ur dessa affärer. Men det är verkligeninte konstigt att de under lång tid har framstått somoemotståndliga. Inte nog med att de långa japanska räntorna harlegat mellan tre och fem procentenheter under de amerikanska.Dessutom har ju yenen försvagats trendmässigt under flera år.När yenen var som starkast i mitten av 1995 kostade en dollarbara åttio yen. I början av augusti i år kostade en dollar istället 147 yen, en yenförsvagning med över åttio procent. Vidsidan av en löpande vinst i form av ränteskillnaden mellandollar och yen har återbetalningen av yenlånet blivit alltbilligare och värdet av dollartillgångarna allt högre. Hurförändrar dessa enorma kast utsikterna framöver? Förutsatt attförändringarna är någorlunda varaktiga borde det underlättasituationen för många krisdrabbade länder. Kina, Hongkong ochBrasilien, som är de länder där det har funnits störst farhågorför devalveringar, har ju sina valutor knutna till dollarn ochmed en svagare dollar minskar pressen mot dessa valutor.Samtidigt innebär ju den starkare yenen att konkurrenskraften ide andra asiatiska länderna stärks. Å andra sidan försämras denjapanska konkurrenskraften av den starkare yenen. Men eftersomden japanska exporten ändå inte motsvarar mer än ungefär tioprocent av BNP behöver det inte vara någon katastrof.

INGEN STÖRRE FARAFör Europas del innebär dollarnedgången något svagarekonkurrenskraft. Sedan i slutet av augusti har D-marken stärktsmed ungefär tio procent mot dollarn. Men räknat som ettgenomsnitt mot Tysklands främsta handelspartner har D-markenstärkts mycket mindre. Därmed borde det inte vara någon störrefara för konkurrenskraften.

För Sveriges del har den senaste tidens enorma kast påvalutamarknaderna gett förvånansvärt små effekter på kronanskurs mot ett snitt av de viktigaste valutorna, TCW-index. Underden senaste veckan har en viss förstärkning mot dollar och D–mark motverkats av en kraftig försvagning mot yenen. TCW-indexhar legat förvånansvärt stabilt på omkring 130 under den senasteveckan. Att riksbanken i dagens situation, med enorma kast på deinternationella valutamarknaderna, går in och stödköper kronorframstår verkligen som ett fåfängt och onödigt försök attpåverka kronkursen. Förmodligen bidrar det bara till att stökatill läget ytterligare genom att marknadsaktörerna nu till rågapå allt annat också måste försöka spå hur eventuella nya stödköpkommer att påverka kronkursen.

Trots att de långa räntorna steg kraftigt under förra veckaninnebär det fortfarande bara att de är tillbaka på nivån förnågra veckor sedan. En amerikansk trettioårsränta på drygt femprocent och tyska tioårsräntor på strax över fyra procent ärfortfarande mycket lågt i ett historiskt perspektiv. Eftersominflationen också har fallit under det senaste året harrealräntorna visserligen inte fallit lika mycket, skillnadenmellan inflationen och tioårsräntan ligger nu mellan tre ochfyra procent i både USA och Tyskland. Det är inte så lågt i etthistoriskt perspektiv, men innebär ändå att den långa realräntanhar fallit med mellan en halv och en procentenhet under detsenaste året.

LÄGE FÖR RÄNTESÄNKNINGARDen korta realräntan har i stället stigit med mellan en och tvåprocentenheter i både USA och Tyskland under det senaste året.Den amerikanska styrräntan har ju bara sänkts med en kvartsprocentenhet medan den tyska har hållits oförändrad under detsenaste året. Det innebär att det finns gott om utrymme attsänka. Flera länder har ju också sänkt sina räntor och om detser fortsatt skakigt ut för världsekonomin är det säkert barabörjan. I förra veckan sänkte Storbritannien, Spanien, Portugal,Irland, och Danmark sina styrräntor. Tyska och franskaräntesänkningar lär nog dröja ett tag till. Eftersom de blivandeEMU-ländernas korträntor ska vara på samma nivå vid årsskiftetlåter man nog de länder som ligger över den tyska nivån på 3,3procent sänka ner till 3,3 procent först.

Förhållandet mellan korta och långa räntor talar också för attcentralbankerna i västvärlden borde börja sänka styrräntornarejält. Det normala är ju att de korta räntorna ligger lägre ände långa. Enligt Erik Feldt på Nordbanken har G7-länderna barahaft högre korta än långa räntor vid två tillfällen under desenaste tjugo åren. Det var dels i början av 1980-talet och delsunder 1989-1990. Första gången åtföljdes den stramapenningpolitiken av nolltillväxt i OECD-länderna under 1982 ochandra gången av en tillväxt på bara en procent i OECD-länderna.Nu ligger den sammanvägda långa räntan i G7-länderna bara någrationdels procentenheter över den korta. Så liten har inteskillnaden varit sedan i början av 1990-talet.