Perssons lakejer

Visst finns det en del inslag som tyder på att vänsterpartietoch miljöpartiet har gjort avtryck i regeringspolitiken, som dethar kallats. Men någon allmän vänstersväng i politiken har detinte blivit.

Den ekonomiska kursen ligger fast, sade statsminister GöranPersson i sin regeringsförklaring. Men i själva verket harregeringen blivit mer EU-orienterad och tillväxtinriktad änunder den förra mandatperioden, då samarbetspartnern var ettborgerligt parti. Detta måste strida starkt mot de bådastödpartiernas förhoppningar.

Särskilt tillsättandet av Björn Rosengren och Mona Sahlin somledare för ett nytt superdepartement, medan fleratraditionalister har försvunnit från motsvarande poster, bör hamisshagat samarbetspartierna. De båda nya ministrarna har noginte så stora möjligheter att på kort sikt förnyasocialdemokraternas tillväxtpolitik, men de kommer säkert attförsöka.

ROSENGREN UTMANARI varje fall blir det knappast utrymme för vänsterpartiets idéerom starkt ökad fördelningspolitik eller miljöpartiets renatillväxtfientlighet. Rosengren sade i radion häromdagen (Ekotslördagsintervju) bland annat att han tror att skattesänkningarskulle ge ökad tillväxt, genom att stimulera till ökadproduktivitet och ökad arbetstid.

Han förordar på sikt en återgång till principerna för 1990 årsskattereform, på samma sätt som moderaterna gjorde undervalrörelsen, tycker personligen inte att dubbelbeskattningen avaktier är bra, lutar mot att vi borde vara med i EMU och sadeatt han som traditionell ingenjör har trott på kärnkraften, ävenom han nu finner sig i det beslut som riksdagen har fattat(vilket nog även Carl Bildt skulle ha tvingats göra). Tydligenhar vänsterpartiet och miljöpartiet haft mycket litet att sättaemot i förhandlingarna. Socialdemokraterna fruktar naturligtvismarknadsreaktioner om de skulle ge sig in på en mer expansivfinanspolitik och ändra utgiftstaket i budgeten. Det finns heltenkelt inte utrymme för någon vänsterpolitik om man ska få en såkraftig tillväxt att sysselsättningen kan öka med 1-2 procent omåret, vilket regeringen i praktiken har som mål. Detta kräverminst 3 procent i årlig BNP-ökning.

V OCH MP VÅGAR INTE FÄLLA SVänsterpartiet och miljöpartiet har samtidigt mycket svårt attfälla en socialdemokratisk regering. De måste kunna hänvisa tillnågot impopulärt regeringsförslag, i stil med det strejkförbudsom socialdemokraterna föreslog 1990. Att till exempelvänsterpartiet inte får igenom nämnvärt av sin egen politikräcker knappast.

Om vänsterpartiet säger nej till samarbete utan ettuppseendeväckande starkt skäl riskerar det att rycka undangrunden för sin egen existens och antingen kastasocialdemokraterna i armarna på mittenpartierna eller orsakanyval och få skulden för att en arbetarregering tvingas avgå.Miljöpartiet lever minst lika farligt, strax ovanförriksdagsspärren. Partiet har gjort ett stort nummer av att detvarken är borgerligt eller socialistiskt. Men i slutet avvalrörelsen tog man klart ställning för socialdemokraterna ochmiste säkert därmed många borgerliga röster. Att nu svängatillbaka genom att säga nej till samarbete skulle kunna få ocksåmånga vänsteranhängare att hoppa av.

Om vänsterpartierna nu inte tycks få nämnvärt inflytande blirdet dock samtidigt svårt för regeringen att föra fram förslagsom går alltför långt i borgerlig riktning och som LO ogillar.Utrymmet för en aktiv politik har minskat.

LO-SAF TAR ÖVER VIKTIGASTE FRÅGANRegeringen tycks ha tagit konsekvenserna av detta genom att sägaatt lönebildningen, arbetsrätten, arbetstiderna och andra frågorsom rör förhållandet mellan de anställda och företagen börformas i samarbete mellan parterna på arbetsmarknaden. Observeraatt det står mellan parterna, inte med.

Regeringen avsäger sig alltså avgörande inflytande på den justnu viktigaste frågan i svensk ekonomi, nämligen hur man skakunna få till stånd låga löneavtal och samtidigt upprätthålla entillväxt som är tillräckligt hög för att ge ökad sysselsättning.Ska regeringen kunna genomföra reformer som ökar möjlighetentill tillväxt med bevarad låg inflation krävs stöd från deborgerliga. Frågan är därför hur länge det nuvarande samarbetethåller. Det beror bland annat på hur undergivna vänsterpartietoch miljöpartiet förblir, men också på om LO kan se till atthålla nere löneökningarna.