Ringholm blåögd optimist

EU har nu nått en överenskommelse om en minimiskatt på ränteinkomster som ska införas i två steg. År 2003 ska alla länder ta ut minst 15 procent i källskatt och från 2006 minst 20 procent. Detta gäller för utlänningar. År 2010 införs dessutom informationsplikt till andra länders skattemyndigheter.

Att vi i dag har ett stort utflöde av sparande till andra länder beror nog egentligen inte på att kapitalskatten är lägre i andra länder. Huvudskälet är förstås att svenskar helt kan undgå skatt genom att placera sitt sparkapital i utlandet och därefter låta bli att rapportera till skattemyndigheten, som lagen kräver.

Om man inför en källskatt och på sikt skyldighet att informera hemlandet minskar i viss mån attraktionen i utlandsplaceringar. Fastän i väntan på skyldigheten att informera om tio år kan ju svensken fortfarande tjäna en del och därtill slippa förmögenhetsskatten, som åtminstone vid räntebärande placeringar är minst lika hög som kapitalskatten.

Enbart räntor

Det finns flera andra skäl till att sparandet i utlandet nog inte kommer att minska som finansministern säger sig räkna med. Ett viktigt sådant skäl är att källskatten och informationsplikten bara ska gälla räntebärande placeringar, inklusive blandfonder med mer än 40 procent räntebärande papper.

Det bör vara tämligen enkelt för den som även i fortsättningen vill undvika skatt att placera om pengarna till aktier eller fonder. Möjligen har en del svenskar idag placerat sina pengar i någon utländsk banks inlåningskonto. Men det verkar inte så sannolikt med tanke på att de ändå, troligen efter en hel del överväganden och kanske med hjälp av rådgivare, tagit steget att placera sina pengar där de förhoppningsvis ska ge större nettoavkastning.

De flesta privatpersoner som investerat kapital utom räckhåll för skattemyndigheten har nog redan det mesta i aktier eller fonder. Därför kan man knappast räkna med att en särskilt stor del av det sparande som placerats i andra EU-länder kommer att ge några skatteinkomster i Sverige framöver. Enligt en osäker uppskattning av finansdepartementet uppgår summan på flyktkapitalet till 350 miljarder kronor. Inte heller vad gäller framtida placeringar bör det bereda några oöverstigliga besvär att undgå skatt på nya placeringar.

Ett skäl till att EU-överenskommelsen kanske inte alls får någon effekt är att den förutsätter medverkan från andra länder. Under Sveriges ordförandeskapsperiod i EU ska förhandlingar inledas med USA, Schweiz, Liechtenstein, Monaco, Andorra och San Marino. Mot de mindre länderna kan EU utöva påtryckningar, men knappast mot USA, kanske inte heller mot Schweiz, som ogärna släpper sin banksekretess. Dessutom återstår en rad utomeuropeiska skatteparadis.

Det är alltså svårt att förstå att finansminister Ringholm kan låta så nöjd med EU-överenskommelsen. Kanske det verkliga skälet är att regeringen av inrikespolitiska skäl ser det som omöjligt att inom överskådlig tid sänka kapitalskatterna. Det skulle betraktas som dålig fördelningspolitik av många väljare på vänsterkanten och kunde skapa ännu större väljarflykt till vänsterpartiet.

Det har blivit alltmer tydligt under senare tid att regeringen vill undvika allt som kan ge ytterligare möjligheter för vänsterpartiet att locka till sig väljare. Utflödet av sparkapital och förlusten av skatteintäkter ses inte som något akut problem för svensk ekonomi, så länge konjunkturen är fördelaktig och sysselsättningen ökar. Ett annat skäl mot en sänkning av kapitalbeskattningen är att man i så fall också måste begränsa avdragsrätten för lån, vilket i sin tur skulle orsaka ännu mer missnöje bland villaägarna.

Det är knappast troligt att problemet med privat utförsel av kapital kommer att minska framöver. Man kan i stället räkna med att kanaler blivit upparbetade och att allt fler svenskar kommer att lockas att föra ut sitt sparkapital. En bidragande faktor är att hushållens tillgångar har ökat starkt under senare år och att alltfler har en förmögenhet som de vill försöka skydda, ibland med olagliga medel. Även om svenskarna kanske inte är ett folk av fifflare, som Gunnar Myrdal uttryckte det, har nog synen på ärlighet förändrats när det gäller att betala skatt, eller när det gäller var gränsen går.

Över 100 procent

Formellt är den svenska kapitalbeskattningen 30 procent. Skattereformen 1990-1991 medförde i många fall en kraftig sänkning av kapitalskatten. Ändå blir skatten på kapitalinkomster i många fall över hundra procent om man räknar in att också den värdeökning som bara motsvarar inflationen beskattas.

Om räntan, eller annan avkastning, är fem procent och inflationen två procent blir den reala avkastningen tre procent (knappt). Av detta tar kapitalskatten 1,5 procentenheter (30 procent av fem procentenheter), alltså hälften, medan förmögenhetsskatten tar ytterligare 1,5 procent av kapitalet (drygt), den andra hälften av avkastningen. Det senare gäller förstås bara vid något större förmögenheter, men det är väl mest sådana som är aktuella för utlandsflytt.