Sökes: andlig ledare med egen agenda

Vatikanen är ett ovanligt ämne för studier i ledarskap. Men katolska kyrkan erbjuder en rik jordmån i ämnet. Det finns framför allt tre skäl som gör en sådan analys intressant. För det första rör det sig om en stor organisation. Det finns 1,1 miljarder katoliker. “Huvudkontoret” omfattar en halv kvadratkilometer och har en mängd välbemannade “stabsenheter” som huserar i över tusen rum och gemak. Utanför själva Vatikanstaten finns det som man skulle kunna kalla linjeorganisationen, där 4 700 biskopar leder cirka 400 000 präster.

För det andra är organisationen väl sammanhållen. Påven har i teorin oinskränkt makt. När det gäller katolska kyrkan är talesättet “alla vägar bär till Rom” inte bara ett uttryck, det är också en sanning.

För det tredje finns – och detta är ju en självklarhet – en lång historia och rika traditioner. Vatikanens ledarskap har satts på prov i nära tvåtusen år under krig, belägringar, splittring, sekularisering och nyandlighet.

Johannes Paulus II var en kontroversiell person under sina 27 år på påvestolen. Han styrde med hård hand. Han ignorerade den framväxande kritiken mot kyrkan i fråga om sexualitet, preventivmedel, aids, nya familjemönster och förbudet mot kvinnliga präster. Men han uppfattades också som en person med personlig värme, mod och stor skarpsyn. Han åstadkom av allt att döma mycket gott runtom i världen. Han gjorde det både som fredsmäklare, som andlig inspiratör och som botgörare för kyrkans synder mot oliktänkande, mot judarna och under inkvisitionen.

– Det blev ett pontifikat “sui generis”, inte jämförbart med något annat, i varje fall inte under det senaste årtusendet, anser professor Gunnel Vallquist, troende katolik och ledamot av Svenska Akademien.

Det här har de 116 kardinalerna i bakhuvudet när de samlas till den så kallade konklaven för att välja en ny påve. När dessa rader skrivs är det inte klart vem som blir nytt överhuvud.

Hur ser då managementuppgiften ut för en ny påve? Den bär klara drag av det som väntar en nytillträdd koncernchef första dagen på nya jobbet. Det första som händer är att den nye dränks i papper och input av olika slag. Gunnel Vallquist konstaterar att tidigare påvar regelmässigt “har krossats under tyngden av nya och oöverskådliga ämbetsplikter”.

En erfaren företagsledare vet att det bara finns ett botemedel: att ha en klar egen agenda från dag ett. Det hade Johannes Paulus. Han bestämde sig för att göra två saker under sin tid i påvestolen: att förkunna evangeliet i världen och att återställa disciplinen i kyrkan. Uppgift nummer ett är väl känd i omvärlden genom påvens utomhusmässor och många resor, då han kysste marken vid första besöket i ett nytt land.

Uppgift nummer två, att återställa disciplinen, har väckt mindre uppmärksamhet. Den prioriterades dock högt. I början av 1960-talet, under Johannes XXIII, inledde kyrkan en liberaliseringsprocess (Andra Vatikankonciliet). Mycket av den stränga liturgin och tron på kyrkans ofelbarhet ifrågasattes. En effekt blev framväxten av den så kallade befrielseteologin i Latinamerika, Afrika och Asien. Något tillspetsat gick den här trosriktningen ut på att Jesus var socialist och att folkliga revolutioner kunde förtjäna kyrkans stöd.

Johannes Paulus oroades av liberaliseringen. Därför lades locket på om skandaler, som den kring påvebanken Banco Ambrosiano i början av 1980-talet. Påven beslöt också, strax efter sitt tillträde 1978, att befrielseteologin stred mot kyrkans mål. Han tog även i mot försöken att reformera synen på sexualiteten, familjen och könsrollerna.

Målet nåddes. Ordningen och Vatikanens auktoritet återställdes, till priset av att miljontals katoliker i västvärlden successivt slutade att praktisera sin tro. Hierarkin befästes och mer och mer makt samlades hos curian, den mäktiga påveadministrationen.

– Kyrkan styrs i dag i stort sett på samma sätt som före Vatikankoncilitet. Biskoparna gör inte mycket annat än utför order som utfärdats av curian, skriver Andrew Greeley, katolsk präst och sociolog vid University of Arizona, i Financial Times.

Johannes Paulus prioriterade alltså ordning. Men han brydde sig inte om hur den återställdes eller vilka konsekvenser detta fick. Hans andra överordnade mål, att kommunicera kyrkans budskap ut över världen, ansågs viktigare.

Hans efterträdare har en annan uppgift. Kyrkan är i dag stor och populär i breda lager, framför allt tack vare Johannes Paulus förmåga att kommunicera och appellera. Vatikanen har alltså nått sitt mål i det avseendet. Men den har medvetet valt att inte ompröva och utveckla budskapets innehåll.

Att prioritera är klokt. En alltför stor obalans kan dock ge ett helt företag eller en hel organisation slagsida, ungefär som när Percy Barnevik under lång tid prioriterade kortsiktig tillväxt framför att vårda ABB:s finanser och organisatoriska slagkraft. Det är det som har hänt i Vatikanen. Nu krävs emellertid – för att använda den här analogin – en Jürgen Dormann som städar upp internt. Curian behöver rationaliseras och bli mer öppen för omvärlden. Pedofilskandalerna och bristen på präster visar på celibattvångets orimlighet. Rekryteringen av nya själar går bra just nu i Latinamerika och Afrika, men kan stöta på problem i takt med att välståndet ökar.

Den nye påven kan dock inte bara städa upp internt. Alla ledare i det tjugoförsta århundradet måste kunna kommunicera externt och helst också entusiasmera. En ny påve kan inte, som Paulus VI på 1960-talet, tala via docerande encyklikor. Inre tjänst måste kombineras med att kunna tala klarspråk gentemot omvärlden.
__________________________

Huvudkandidaterna:

Francis Arinze, 72 år, nigerian som blev biskop vid 32 års ålder. Chef för Vatikanens liturgiska kansli. Konservativ i moralfrågor.

Oscar Rodriguez Maradiaga, 62 år, ärkebiskop i Honduras. En radikal i befrielseteologins anda.

Christoph Schönborn, 60 år, omtyckt ärkebiskop i Wien. Har städat upp efter en pedofilskandal, som dragit hela ärkestiftet i smutsen.

Angelo Sodano, 77 år, curians chef. Son till en italiensk politiker. Har hyllat latinamerikanska militärdiktaturer.

Tarcisio Bertone, 70 år, smidig och medievan ärkebiskop i Genua. Har arbetat med ungdomar och debatterat de “lögner” som han anser finns i succéboken Da Vinci-koden.

Källa: Economist
___________________________

De senaste påvarna

Pius XII 1939-1958
Johannes XXIII 1958-1963
Paulus VI 1963-1978
Johannes Paulus I 1978 (33 dagar)
Johannes Paulus II 1978-2005