SPECIAL: ENERGI – Europa hettar till

Kraftaffärerna har tagit fart i Europa. Avregleringen av denstörsta marknaden, Tyskland, har påbörjats och ett parstoraffärer har redan aviserats. Konglomeraten Veba och Viagvill gå ihop, vilket innebär att deras respektive dotterbolagPreussen Elektra och Bayernwerk kommer att bilda ett av Europasstörsta kraftbolag.Och ännu större blir RWE och VEW, om de tillåts fusionera avkartellmyndigheten. Till detta kommer utförsäljningar avkommunala innehav i HEW och EnBW, där ännu mera utländskt ägandekan komma in. Svenska Vattenfall köpte i förra veckan 25 procentav HEW. Och franska EDF ligger bra till för att ta över EnBW.

Ohotad etta

Om de båda storfusionerna accepteras befäster bolagen sinställning som trea och fyra i listan över Europas störstakraftbolag. Ohotad etta är statliga EDF. Även tvåan italienskaEnel, som nyligen delprivatiserats, behåller sin plats.Tendensen i branschen är klar. De stora företagen blir ännustörre. Gränsöverskridande affärer förvandlar de gamla monopolentill internationella koncerner, som på sikt kan bli oligopol -ungefär som på oljemarknaden. En del hävdar att det på enavreglerad elmarknad kommer att krävas minst 5 miljoner elkunderför att få verksamheten att gå runt. I så fall väntar mångauppköp och fusioner de kommande åren. En av toppdirektörerna iTyskland tror att det bara finns fem-sju stora koncerner kvar iEuropa om tio år, plus en rad lokala företag som kan överleva inischer.

Nya marknader

Tysklands största företag, RWE, som har 2-3 procent av deneuropeiska marknaden, tänker öka den andelen till 10-15 procentfram till 2010. 50 miljarder euro (260 miljarder kronor) skasatsas för att komma in på de stora marknaderna: Storbritannien,Frankrike och Spanien.Flera företag har redan vuxit ganska kraftigt genom förvärv. Detgäller de brittiska bolagen Eastern och Scottish Power och despanska koncernerna Endesa och Iberdrola. Belgiska Electrabel,som ingår i energikonglomeratet Tractabel tillsammans medgasföretaget Distrigas, har också en internationell strategi.EDF, världens största kraftbolag, har verksamhet i många länderoch avser att expandera ännu mer.Flera kraftföretag har en monopolliknande ställning på sinarespektive hemmamarknader. Endesa och Iberdrola har tillsammansdrygt 80 procent av den spanska marknaden. Enel i Italien harnästan 90 procent. Electrabel har en lika dominerande ställningpå sin belgiska marknad. Det samma gäller EDF i Frankrike.Företagen har, med politiskt stöd, ibland varit mycket ovilligaatt släppa in konkurrenter på sina hemmamarknader. Särskiltmotsträvigt har Frankrike varit, vilket skapat en påtagligirritation i flera länder. EDF exporterar en stor del av sinkraft, som huvudsakligen utgörs av kärnkraft. Flera avköparländerna, som Storbritannien, Tyskland och Holland, harhotat med att begränsa importen om inte Frankrike släpper inkonkurrenter.

EDF är en gigant i Europa, med dubbelt så stor elförsäljning somdet näst största företaget (440 TWh). Ett lågt avkastningskravhar lett till överinvesteringar i kärnkraft, 57 verk (därav denstora exporten). De många aggregaten har givit storskalefördelaroch därmed låga driftskostnader. Fransk kärnkraft är alltsåkonkurrenskraftig. Trots EDF:s monopolställning har kunderna iFrankrike inte de allra högsta elpriserna i Europa.Sett från nordisk horisont finns det skäl att vara bekymrad överutvecklingen. Kommer de nordiska företagen att kunna överlevasom självständiga enheter eller slukas de förr eller senare avnågon kontinentaleuropeisk gigant?

Vattenfall halkar ner

Vattenfall, som är störst, har gjort en rad förvärv, dock ingetsärskilt stort (före HEW). Bolaget har drygt 1,5 miljoner kunderoch omsatte i fjol 28 miljarder kronor. Det ger en 15:e plats,räknat på omsättningen. Förra året låg Vattenfall tia, så manhar halkat ner på grund av konkurrenternas mer aggressivaförvärvsstrategi. Nu försöker dock Vattenfall komma ifatt.

Ohållbart

I längden håller det nog inte att behålla det helstatligaägandet i Vattenfall, eftersom börsnoterade konkurrenter harstörre finansiell frihet, exempelvis att betala med egna aktier.En ren utförsäljning är ingen självklar strategi. Det kan varasvårt att få ut de värden staten tänkt sig. Se vilket kyligtmottagande Enel fick när 34 procent av aktierna såldes ut.Priset ansågs för högt och kursen sjönk. Ett alternativ förVattenfall kan vara att gå ihop med någon större aktör i Europaoch samtidigt delprivatisera. Aktieposten i HEW kan vara ettsteg i den riktningen.Det har gått trögt att avreglera elmarknaderna i Europa.Storbritannien, eller snarare England och Wales, har legat itäten och kom med sin reform 1990. Sedan följde Norge (1991),Sverige (1996) och Finland (1996). De flesta EU-länder harkommit igång först i år.Den 19 februari i år infördes elmarknadsdirektivet, som innebäratt en fjärdedel av marknaderna ska öppnas för konkurrens övergränserna. Det gäller dock bara för större förbrukare. Någraländer har fått dispens att öppna sina marknader några år senare(Irland och Grekland). Men det finns kritik mot att exempelvisländer som Frankrike och Italien inte har anpassat sig tilldirektivet.

Känslig bantning

Skälet till att många länder har tvekat att genomföra enavreglering och i stället försökt förhala processen är dekonsekvenser en fri marknad innebär. En avreglering syftar jutill att få lägre elpriser och det innebär rationaliseringar ochpersonalneddragningar. Tusentals jobb måste försvinna omkostnaderna ska ned. Ofta är kraftbolagen offentligt ägdamonopol, vilket gör bantningen extra känslig.Erfarenheterna så här långt av avregleringarna är mestadelspositiva. Kraftföretagen har blivit effektivare och elprisernahar sänkts, i flera fall ganska rejält.Men hittills har fördelarna främst märkts för de stora kunderna,alltså industrin. För hushållen har fördelarna inte varit likauppenbara. Avregleringarna har skett etappvis och småkundernahar fått sin frihet att välja leverantör först efter några år.Dessutom har politikerna i nästan alla länder som avregleratpassat på att höja elskatten, vilket har gjort att den lillaprisnedgången på el har ätits upp av ökad skatt.

Britter i täten

Strukturomvandlingen har kommit längst i Storbritannien. Ettineffektivt statligt monopol som skötte allt delades upp i treproducenter och tolv distributörer. Samtliga privatiserades.Snart tillkom fristående producenter som på kort tid byggdegaseldade kraftverk och började priskonkurrera. Resultatet harblivit kraftiga personalneddragningar i brittisk energiindustri.50.000 jobb har försvunnit, en minskning med 50 procent om manjämfört med bemanningen innan avregleringen.Företagen fick ganska snabbt nya ägare. Amerikanska energibolagbörjade köpa upp distributörerna, men upptäckte att det inte varså lätt att få dem riktigt lönsamma. Därför har flera avamerikanerna efter ganska kort tid lämnat den brittiskamarknaden. I början av året sålde exempelvis amerikanska Entergydistributören London Electricity till EDF för 1,9 miljarderpund. Bara två år hann huvudstadens eldistributör vara iamerikansk ägo.

De brittiska producenterna har nu börjat köpa upp distributörer.För att myndigheterna ska godkänna detta krävs att producenternasäljer krafttillgångar. Således har de två stora, National Poweroch Powergen, sålt av kolkraftverk. Och distributörer har i sintur skaffat sig produktionstillgångar. Det gäller till exempelden största av dem, Eastern, som än så länge har fått behållasin amerikanska ägare (Texas Utilities).Brittiska bolag har också gått över Atlanten och köpt bolag.Scottish Power fusionerade nyligen med Pacificorp. BritishEnergy har köpt kärnkraftverk i USA och gjort dem lönsamma.Powergen planerar att köpa USA-företag för 5 miljarder dollar denärmaste åren.De brittiska bolagen verkar måttligt intresserade av övrigaeuropeiska energiföretag. Eastern har dock gjort en hel del,bland annat i Sverige; bildat ett elhandelsbolag i ihop medLunds Energi.

Blandade bolag

Utmärkande för utvecklingen i Storbritannien ärgränsöverskridande verksamhet. Eastern säljer inte bara el utanäven gas och teletjänster. British Gas, som numera heterCentrica, säljer också el. Scottish Power erbjuder utöver el,även gas, vatten och telekom.I Skandinavien har avregleringen inte medfört några kraftigapersonalneddragningar, eftersom verksamheten har varit hyfsadeffektiv. Men på ägarsidan har dramatiken varit desto större i Sverige. Ibranschen glömmer man inte vårmånaderna mars-april 1996 närägarbilden ändrades radikalt i några bolag efter affärer förtotalt 30 miljarder kronor. Finska IVO blev storägare iGullspång, franska EDF gick in i Graninge och norska Statkraftköpte en post i Sydkraft. Utländska ägare tog kommandot överväsentliga delar av svensk kraftindustri.

Minst fem i Finland

I Finland har de utländska inslagen inte varit så påtagliga,även om både Vattenfall och Graninge har etablerat sig genomförvärv av distributörer. Konkurrensmyndigheten tillåter inteatt någon får mer än 20 procent av slutkunderna, vilket innebäratt det måste finns minst fem företag på marknaden. Den storaaffären i Finland är sammanslagen av kraftbolaget IVO ocholjebolaget Neste till Fortum. Här ingår också svenska BirkaEnergi (fusionen mellan Stockholm Energi och Gullspång), delägtmed Stockholms stad.Norge har påverkats minst av de avreglerade nordiskamarknaderna. Det beror på att politikerna inte accepterarutländskt ägande i någon större omfattning. Den hållningen ärfarlig för Norge, särskilt som den stora statliga elproducentenStatkraft har köpt på sig allt större poster i Sydkraft och nuförfogar över 28 procent av kapital och röster. En viss lättnadhar dock märkts under senare tid. Både Vattenfall och Sydkrafthar fått köpa in sig, inte bara i elhandelsbolag, utan även i depolitisk mer känsliga nätmonopolen (Fredrikstad respektiveÖstfold).

Danmark ligger långt efter övriga Norden. En avreglering ryckerdock närmare eftersom alla grannländer kör på högre växel. IDanmark betalar företag och hushåll en av Europas högstaelpriser, eftersom elsystemet är kolbaserat. Denelmarknadsreform som är på gång väntas heller inte ge sänktapriser. Elleverantörerna ska nämligen tvingas köpa förnybarkraft för att koldioxidutsläppen ska gå ned. Elkunderna fåralltså stå för finansieringen av den gröna elen.

Höga priser

De andra högprisländerna i Europa är Italien och Belgien. Enviktig förklaring är de två monopol som finns i dessa länder,Enel och Electrabel. Tyskland är också ett högprisland, menläget har ändrats radikalt med de kraftiga prissänkningar somägt rum under senare tid, som framgår av efterföljande artikel.Vi går mot ett enhetligt elpris i norra Europa. Med kablar byggselsystemen ihop. Det innebär inte att Norden kommer att få in dehöga tyska elpriserna. Marginalkraften, som sätter priset på enfri marknad, är kol i hela regionen. I Tyskland har det varitmöjligt för kraftbolagen att ta ut ett högre pris. Efteravregleringen går det inte längre att göra dessa monopoluttag.

Avveckling höjer

I både Tyskland och Belgien diskuteras en avveckling avkärnkraften. Tas fungerande verk ur drift kan det driva upppriset. Parentetiskt kan nämnas att det lägsta elpriset i Europagår att finna i Litauen, som förfogar över världens två störstakärnkraftsreaktorer, i Ignalina. Eftersatt säkerhet har medförtett konstlat lågt elpris. Reaktorerna är av samma grundtyp somden olycksdrabbade reaktorn i Tjernobyl och ska avvecklas, ettvillkor för att komma med i EU. Det kommer att höja elpriset.