SPECIAL: EU – Unionståget rullar vidare

Men allt måste ske på frivillig väg, och det kommer att ta tid.Nästa debatt handlar om samordningens gränser.Det började med den inre marknaden. Sen följde den gemensammavalutan. Båda dessa integrationsprojekt var mödosamma att fåigång. Men när processerna väl sparkats igång – i båda fallen avkommissionens förrförre ordförande Jacques Delors – rullade devidare av egen kraft. Idag är båda dessa utopier verklighet pågränsen till att betraktas som självklarheter.Nu fortsätter processen i ett tredje steg med samordningen avden ekonomiska politiken. Det som driver den framåt är kraften iden gemensamma valutan. Före valutaunionens start på nyåret 1999var det få som kunde föreställa sig vad den skulle innebära,annat än möjligen teoretiskt. Men när den nu konkretiseras, blirdet allt klarare hur starkt våra länder är länkade tillvarandra, säger en EU-källa med god insyn i de ekonomiskaprocesserna och fortsätter:

Euron är en starkt samordnande kraft. Det finns behov av engemensam bedömning av problem och risker. Alla måste inte ha engemensam uppfattning, men dialogen måste skapa förståelse bådeför andras uppfattning och det gemensamma intresset. Vad ettland säger, kan påverka euron. Vi måste därför ha gemensammanagement.Så här beskrivs, mera konkret, det som hänt i den för svenskarnaslutna EMU-kretsen genom en källa i Helsingfors: Alla EMU-ländervill känna sig säkra på att de andra som är med stödervaluta-unionen helhjärtat. Den största delen av den ekonomiskapolitiken beslutas ju på nationell nivå. Så nu vill man veta:Har de andra länderna nått de gemensamma målen? Hur har derasnationella politik fungerat?

Suveräna nationer

Den ekonomiska politiken tillhör alltså det som EU-ländernafortfarande beslutar suveränt över. EU har inte beslutsmaktenöver budgetpolitik, skatter, sysselsättningspolitik ochstrukturpolitik i medlemsländerna. Därav finländarnas oro övervad kompanjonerna i EMU har för sig. Ty vad kan ett litetEMU-land göra om de stora börjar spåra ur?För att hantera denna gemensamma problematik håller det på attväxa fram en politisk vilja. Den är inte alltid så synlig inyhetsbruset, där grälen om delarna brukar ta större plats änhelheten. Men icke desto mindre finns den där, under ytan avnationell suveränitet och prestige.Kanske är viljan så stark att man kan tala om att det ipraktiken finns en strategi. Men det talas förstås inte om sakeni sådana termer. Ty samordningen är känslig. Och den måste skepå frivillighetens väg, eftersom EU inte kan räkna med att få nyöverstatlig kompetens i dessa frågor.I förlängningen av detta tänkande ligger förstås bilden av EUsom ett Europas (Frivilligt) Förenta Stater. Så nästa storadebattfråga är given: Hur långt ska samordningen gå? Var liggerbalansen mellan tillräckligt lika grundförutsättningar ochstimulerande institutionell konkurrens?Det finns två sätt att öka samordningen, och båda är processermed framsteg och bakslag, nya framsteg och nya bakslag. Det enasättet är att effektivisera de instrument som redan finns församordning, och som täcker vissa områden. Det andra är att förain nya områden i samordningen.

Vässa instrumenten

Instrumenten för att åstadkomma samordningen finns alltså redan,och de bär oskyldiga namn som de allmänna ekonomiskariktlinjerna, tillväxt- och stabilitetspakten,luxemburgprocessen, cardiffprocessen, kölnprocessen. Det är noginte fel att även räkna EMU-ländernas informelladiskussionsorgan Euro-11 till dessa instrument (se artikel påsidan 41 om instrumenten).Det nu förestående steget är att få instrumenten att fungeraeffektivare, var för sig och tillsammans. Det är i varje fallett av målen som det finländska ordförandeskapet satt upp införtoppmötet i Helsingfors i december.Det finns överlappning mellan instrumenten. De är intetransparenta. Det är tungrott. Och det finns en önskan hosmedlemsländerna om en förenkling, säger en källa iministerrådet. Finland vill nu rensa upp i djungeln ochströmlinjeforma dessa instrument. Det är bra. Det är inte fokuspå nya, luftiga mål, utan på tillämpningen. Det är entyngdpunktsförskjutning.

Samordna mer

Att föra in nya områden i samordningen är en politisktkänsligare process. Inte minst när det – som just nu – handlarom skatter. Skattepolitiken är kärnan i nationalstaten. Ländernahar mycket olika system, och olika syn på vad som ska beskattasoch hur mycket. Samordning på det här området är svårt äventekniskt och juridiskt. Men nu tas ändå steg för att åstadkommaen försiktig tillnärmning på skatteområdet. Det handlar om attenas om spelregler när det gäller att locka till sig företag ochkapital på grannländernas bekostnad, att skapa enighet om vadsom bör betraktas som osund skattekonkurrens.I skrivande stund är 13 medlemsländer inställda på att undanröjaden osunda skattekonkurrens som förekommer i EU. Två länder harinvändningar: Luxemburg och Storbritannien. Det brittiskamotståndet är den svåraste nöten. Bakom kulisserna försiggårintensiva kontakter i detta ärende – för att undvika ett totaltmisslyckande på toppmötet i Helsingfors.En person som befinner sig mitt i spelet kring denna förstasamordning av synen på skattepolitiken säger att vi står vid ettvägskäl, där vi allvarligt måste fundera på om vi kan hakapitalbeskattning överhuvudtaget i en värld med mobilaskattebaser. Men går det inte att komma fram denna gång, kanske tiden ärmera mogen vid någon annan tidpunkt.

Finansövervakning

Hela tiden förs nya samordningsfrågor upp i de informelladiskussioner som föregår en frågas uppdykande på de formelladagordningarna. Just nu avhandlas under lunchmöten och i andrainformella fora frågan hur man ska integrera IT och FoU-politiki den ekonomiska politiken för att uppnå bättre tillväxt, ettgemensamt intresse. Hur man ska säkerställa finansiellstabilitet i EMU är en annan stor fråga på väg att komma uppöver vattenytan. Många oroas över att andra länder inte hartillräcklig övervakning av de finansiella marknaderna, och attexempelvis en stor bankkris i ett land kan få spridningseffekteri hela unionen.Ett område där man bör räkna med ökad samordning ärmakroekonomin, det är närmast självklart nu, säger en svensktjänsteman och fortsätter: Med goda exempel och mjukapåtryckningsmedel kommer man också att försöka få till ståndreformer för att få marknad och konkurrens, pris- ochlönebildning att fungera bättre.

Att föra en gemensam konjunkturpolitik, enligt Keynes, ärdäremot inte längre aktuellt. Sveriges förre statsministerIngvar Carlsson framförde på sin tid en sådan dröm. OchTysklands förre finansminister Oscar Lafontaine försökte drivafrågan så sent som för ett år sedan. Men när han började tala omaktiv överbryggningspolitik och devalvering av euron för att ökakonkurrenskraften, skapade han förvirring i finansministrarnaskrets. Reaktionen i Ekofin (finansministerrådet) var enavvaktande förfäran. Med sådana budskap skulle ju euron blinågot helt annat än tänkt, berättar en källa med insyn i Ekofin.Slutet på det försöket att riva sönder de överenskomnaritningarna till EU:s nya ekonomiska arkitektur blev attLafontaine fick gå.

Metoden

Det har utkristalliserats en metod i EU för att komma fram påfrivillighetens väg. Det är benchmarking, och den används påsamma sätt som i företagens värld. Länderna jämför sig medvarandra på olika områden, och best practice pekas ut.Kommissionen spelar en stor roll i den här processen, ofta isamspel med Ministerrådet. Den har vilja att driva på. Och denhar utredningsresurser, som ständigt går igenom, analyserar ochföreslår saker. Syndare pekas ut, det ges rekommendationer,uppföljningen blir allt mera seriös.Nu har benchmarking nått skatteområdet. Bara i förra veckanpublicerade en utredningsgrupp en jämförande analys avmedlemsländernas osunda skatteförhållanden. Tajmingen – införHelsingforsmötet – är förstås ingen slump.I studien pekas Holland ut som EU-mästare i osundskattekonkurrens. Landet och dess beroende territorier (Arubaoch Antillerna) har tio skatter eller skatteförmåner som ansesskadliga för helheten. Belgien, Luxemburg och Irland anses hafem olika, alltför förföriska lockrop. Sverige inga alls. Inteheller Storbritannien. Men de små brittiska territoriernaGuernsey, Jersey och Isle of Man lockar desto intensivare: dehar hela 16 skadliga skatteförhållanden.

Tidsfaktorn

På det här viset kan man sannolikt komma långt i frivilligsamordning – givet att man inte har bråttom. På många heligapolitikområden är det bara tiden som verkar för en förändring.Gammaldags uppfattningar dör sakta ut, opinioner ändras,regeringar byts ut, konjunkturer och konkurrensförhållandenändras. Finns en ny riktning, faller länderna lätt in i den.EU-länderna har alltså redan konvergerat i delar av denekonomiska politiken, i synen på inflationsbekämpning ochoffentliga finanser. Även i synen på vad som är bra ekonomiskpolitik är de överens; det visar reaktionen på Oscar Lafontainesförslag. Denna konvergens var dessutom inte bara ett närmandetill ett genomsnitt i unionen, utan till den nivå där de bästa iklassen befann sig. Så här i efterhand kan man inte nogunderstryka hur märkligt detta var, med tanke på ländernasegensinne, olika kulturer och syn på ekonomin, historiskt sett.Som ett resultat av denna konvergens tog EMU-länderna stegettill en gemensam penningpolitik, och en gemensam valuta.Nu går konvergensen vidare, på nya områden, med utvecklademetoder. Men denna gång kommer det att ta längre tid.