TEMA: Demokratin – Folkväldet under press

Har vi de politiker vi förtjänar eller pågår en långsam revoltmot vårt demokratiska system? I alla fall växer missnöjet med deförtroendevalda, valdeltagandet minskar och allt flerstorföretag och välutbildade personer röstar med fötterna genomatt lämna landet. Missnöjet med den svenska demokratin ökar, ochpolitiken har blivit en krisbransch i behov av reformer.Hundratusentals medlemmar har lämnat partierna bara under1990-talet, färre väljare än på årtionden röstade 1998 och defolkvalda hör numera till de grupper som allmänheten har minstförtroende för, visar opinionsmätningarna.Demokratin har utsatts för en ökad press som har att göra medolika avregleringar, med internationaliseringen, med ekonomiskakriser och annat som visat väljarna på politikens begränsningar.Politikerna kan ändå inte göra mycket åt utvecklingen och destora samhällsproblemen, resonerar allt fler.Pengar, företag och invånare har blivit mer och mer lättrörliga.Marknadskrafterna har blivit en motvikt mot regeringar ochparlament som inte längre kan misssköta sina finanser utan attdet straffar sig. EU-ländernas regeringar har själva lämnatifrån sig makt genom stabilitetspakten som kräverbudgetdisciplin och genom att låta riksbankscheferna skötapenningpolitiken.

Sverige extra utsatt

I Sverige har förändringen varit ovanligt kännbar eftersom stat,kommun och landsting bestämmer över en så stor del av våra livoch pengar och eftersom vi länge levt över våra tillgångar.De förtroendevalda kan inte som i det gamla folkhemmet garanteratillväxt, trygghet och stabilitet och problemen löses intelängre genom höjda skatter.Vi väljer numera inte bara mellan partier utan ifrågasätter helapolitikerkåren. Vi har väl hittills trott att de haft de bästaavsikter och menat vad de sagt. De senaste årens alla skandaleroch svikna löften har fått fler att tvivla. Vi har förutsatt attde vi valt hade visioner och planerade långsiktigt för ettbättre samhälle. Numera verkar de mest syssla med partitaktikoch detaljer, söka strid för stridens skull och klänga sig fastvid sina stolar.

I Sverige är den politiska sfären alltså ovanligt stor. Drygt1.000 miljarder kronor, dvs 110.000 kr per svensk, betalar vi iår in i form av skatter och avgifter. Debatten om den offentligasektorn och därmed om demokratin har sedan 1980-talet delvishandlat om hur de här pengarna används.Många har klagat i debatten på att den generösavälfärdsapparaten har tvingats till trista sparkrav och attpolitiken nu mest handlar om att få ordning på statens finanser.Räknenissar och en krass ekonomism har trängt undan kampen förVälfärd, Rättvisa och Folkstyre.

Partiernas kris

Partierna är en del av själva problemet. De har under 1990-talettappat 900.000 av sina 1,5 miljoner medlemmar, och det berorinte bara på att den socialdemokratiska kollektivanslutningenupphörde. Minskningen fortsätter, och de sju riksdagspartiernahar nu bara drygt 400.000 medlemmar kvar.De flesta är dessutom bara passiva medlemmar och medelåldern ärhög. Andelen av befolkningen som aktivt deltar i partipolitiskverksamhet sjönk under perioden 1978-94 från 5 till 2,5 procent.Av dem vill bara en bråkdel ta på sig politiska uppdrag, och dehar blivit allt färre. Det har också varit en strid ström avavhopp bland fritidspolitikerna som blivit besvikna påtoppstyrning, tröghet eller tidspress.Partierna har samtidigt gjort sig allt mindre beroende av sinamedlemmar Pengarna får de huvudsakligen i form av samhälletspartistöd, omkring 600 milj kr i år, och kraften läggs allt merpå själva valkampanjerna. Då söker de kontakt direkt medväljarna med hjälp av proffspolitiker, reklambyråer ochmassmedier. Opinionsmätningar har blivit partiernas sätt atthålla koll på strömningarna i folkdjupen mellan valen. Förverklighetsbeskrivning och problemformulering får de i allthögre grad lita på medierna.

Medborgarnas starkare vilja

Medborgarna blir allt mer kunniga och intresserade avsamhällsfrågor och vill även vara med och påverka enligt en radolika undersökningar. Men allt fler tycker att det sker bästgenom press, personliga kontakter och opinionsyttringar, integenom val, partier och folkrörelser, visar Demokratirådetsmätning 1998. På landsbygden har den växande byarörelsen fångat uppengagemanget, och där är partipolitik bannlyst. Miljöfrågor ochkvinnokamp drivs också mest av eldsjälar utan partibeteckning.Folk är mycket villigare att ställa upp i medborgarpaneler och iopolitiska organ än i partierna. Partier som är helt lokala ochinriktade på en särskild sakfråga kan dock locka en del. De harblivit fler och fler, och i nära hälften av landets kommuner harutmanare till de etablerade partierna nu tagit plats ifullmäktige.Det är alltså tveksamt om de politiska partierna fortfarande kangöra anspråk på att representera hela befolkningen. Menpolitikerna utgör väl ändå en garanti för att besluten gagnar engod samhällsutveckling? Och vi kan ju rösta bort dem vi ogillar.Ansvarsutkrävandet i valen är en fars. Det är så mycketpropaganda och så många frågor då att det blir meningslöst,säger Hans Zetterberg, professor och tidigare chefredaktör påSvenska Dagbladet.Reglerna för personvalet gör att väljarna inte har fått såmycket mer att säga till om än tidigare. Partierna bestämmerfortfarande vilka som ska representera oss. Strykningar av namnpå valsedeln är inte längre tillåtna.Makthavare som på senare år tvingats avgå har också varit högatjänstemän lika ofta som politiker. Det har oftast skett sedanmedierna slagit larm, inte genom någon demokratisk process därväljarna ställt de valda till svars.

Tappat greppet?

Hans Zetterberg tycker att politikerna allt mer har tappatgreppet, vilket har lett till mer prat och mindre handling. Detbästa vore om politikerna inte lade sig i så mycket utan lätaffärsliv, forskning, skola, sjukvård och annat skötas av demsom är bäst på det, tycker han.Den stora hindret för en vital demokrati anser han är denmarinad av gamla svenska trosföreställningar om hurvälfärdssamhället ska organiseras. Men demokratin hotas också avkompromisslösheten som finns hos vissa som slåss för fred,djurens rätt, miljön, en religiös tro, en region, kvinnosakenmm. Den här attityden blir allt vanligare och verkar attraheragrupper som känner sig utanför samhället, tror han.Socialdemokraterna har kritiserats för att i EMU-frågan tänkamer på enigheten i partiet än på samhällsekonomin. Thage GPeterson avslöjade i en radiointervju härom veckan attlöntagarfonderna enbart genomfördes för att Palme inte ville haett offentligt bråk med LO. Annika Billström, socialdemokratiskledare i Stockholms stadshus, anklagade i en debattartikel i DNi februari sitt parti för att bara koncentrera sig på makten istället för att diskutera vilket samhälle man vill ha. Hon villeha mer samarbete, mindre strid och partitaktik och undrade omdet inte är dags för politikerna att lyssna mer på vanligt folkutanför partierna.

Vanskötsel

En växande kritik mot politikerna kommer också från dem somjobbar i stora, offentliga verksamheter. 85 procent av lärarnatycker inte att kommunpolitikerna klarar uppgiften att skötaskolan, visade skolverkets stora attitydundersökning i våras.Verket konstaterade i en rapport strax före nyår att politikernai stort sett inte bidrar med något av vikt för skolan, somenbart fungerar tack vare personalen. Allt fler lärare ochföräldrar söker sig också till friskolor.Även riksrevisionsverket kom i våras med en svidande kritik avpolitikernas hantering av skolan. De har mest genomdrivit nya,organisatoriska modeller och besparingar. Målen har varitoprecisa och utvärderingarna få, menade RRV som framför allt gavkommunerna men också regeringen och skolverket skulden.Sjukvården är ett annat område där missnöjet med politikernaväxer. Direktören på Karolinska sjukhuset hoppade av i protestmot politikerstyrningen. Ordförandena i Läkarförbundet ochVårdförbundet har offentligt argumenterat för mer konkurrens ochmarknadsutsättning. Kommunalarbetareförbundets enkät visade attpersonal i privat vård och omsorg hade ett större inflytandeöver jobben och var mer nöjda än de offentligt anställda. S:tGörans sjukhus i Stockholm har fått ett lyft sedan det blevbolag och fick en professionell ledning.Men tanken att politikerna delvis ska släppa greppet om storaverksamheter är känslig. När professor Bo Södersten idebattartiklar föreslog att de förtroendevalda ska ge plats förde professionella och för invånarnas fria val inom sjukvård ochbostadspolitik blev han hudflängd av sina motståndare.Politikerna bygger ut, subventionerar och reglerar ochmotarbetar därmed det effektiva signalsystem som enmarknadsekonomi utgör. Det här beteendet har gett oss världenshögsta skatter och boendekostnader, argumenterar han menbeskylldes för att vara mot själva demokratin.

Reträtter

I bostadspolitiken kan möjligen 50.000 tomma lägenheter ochstatsrådens egna lägenhetsaffärer nyligen utgöra argument föratt något gått snett. Socialdemokraterna har på andra politiskaområden övergett en hel del gamla positioner omskattesänkningar, privatiseringar och annat som minskarpolitikernas makt. Utvecklingen har också gjort det svårare förpolitikerna att styra som förr. EU-medlemskapet ochinternationalisering tvingar dem att anpassa skattenivåerna tillomvärlden. Penningpolitiken har också lagts i experternashänder. Politikerna i hela EU accepterade det faktum attinflationen alltid blir högre när de sköter räntepolitiken, menmånga var emot den politiska reträtten.Exemplet tangerar några demokratiska grundfrågor som inte brukaringå i statsvetarnas rapporter, kanske för att de är känsligaeller för att ingen vet hur alternativen ser ut. Kan vi hafolkvalda amatörer att bestämma över allt mer komplexaverksamheter som knappt experterna förstår? Är dagens politikerdugliga nog? Får vi ett bättre samhälle om många deltar ibesluten? Vill fler människor verkligen ägna tid åt demokratisktarbete eller föredrar vi egentligen rollen somservicekonsumenter och skattebetalare utan ansvar? Varfördiskuteras inte tvingande folkomröstningar som komplement tillden tynande partipolitiken? Finns det en motsättning mellan engod ekonomisk utveckling och en omfattande demokrati?

Varningssignaler

Dagens representativa demokrati är satt under press avmedborgarna, av EU, av globaliseringen och av ekonomiskarealiteter som begränsar de folkvaldas handlingsfrihet. Någrasvenska storföretags planer på att flytta från landet har visathur bräckliga de politiska löftena om tillväxt och ökadsysselsättning är.Ett annat hot mot politiken är att uppdragen blir alltomöjligare samtidigt som basen för rekrytering tillförtroendeposterna krymper. Valdeltagandet är också envarningssignal. Vid riksdagsvalet i höstas deltog bara 81,4procent vilket är tio procentenheter lägre än 1982. I delar avförorterna och glesbygden låg siffrorna kring 50-60 procent.Invandrare och arbetslösa, som är mest beroende av politiken,röstar minst.En annan grupp som inte längre engagerar sig i samhällsfrågornaär de mest välutbildade männen, enligt Demokratirådets rapport1998. En studie om politikerförakt som kom för ett par månadersedan visade att misstron mot politikerna är störst bland deresursstarka. -Det är nytt, säger Olof Petersson. Kapitalets rörlighet ärockså något som förändrats dramatiskt på senare år. Demokratinsenda chans är den övernationella nivån, men via EU ser det utatt ta väldigt lång tid.

Frågorna som inte ställs

– Kan vi ha folkvalda amatörer att bestämma över allt merkomplexa verksamheter som knappt experterna förstår?

– Är dagens politiker dugliga nog?

– Får vi ett bättre samhälle om många deltar i besluten?

– Vill vi ägna tid åt demokratiskt arbete? Eller föredrar virollen som servicekonsumenter och skattebetalare utan ansvar?

– Varför diskuteras inte tvingande folkomröstningar somkomplement till den tynande partipolitiken.

– Finns det en motsättning mellan god ekonomisk utveckling och enomfattande demokrati?

Folkväldet i terapisvängen

Demokratin analyseras, och analyseras igen i ständigt nya utredningar.Utan att det sätter några märkbara spår i verkligheten. En av dem somgenuint ogillar de offentliga förvaltningarnas försök att ökaeffektiviteten med hjälp av skolpeng, entreprenader och olikamarknadsliknande styrformer är Bengt Göransson. Den pensionerade.socialdemokratiske kulturministern, nykterhetskämpen och folkbildarenleder sedan ett och ett halvt år den parlamentariskaDemokratiutredningen. Den har levererat en rad rapporter om allt ifrånvissa invandrares regler för slakt till statskonstens etik.

Gamla ideal

Av Göranssons offentliga uttalanden att döma så blir det rättförsiktiga förslagtill förändringar och gärna en återgångtill gamla ideal. Han brukar tala sig varm för denrepresentativa demokratin ochvill ha mer tröghet och eftertanke än idag.Redan vid starten kritiserades utredningen för att inte ta sigan en rad viktiga frågor om den svenska demokratin, och medundantag av moderaten Per Unckel består kommittén inte av någotpolitikens A-lag. Särskilt omvälvande idéer är heller knappastatt vänta i utredningens slutbetänkande i december. Hittills harden mest satsat på böcker och seminarier. 40 skrifter och tolvforskarantologier ges ut under två år. Det är en imponerandeproduktion men en bank av kunskaper och åsikter som kanske inteblir helt lätt att omsätta i konkreta förslag. Utredningen skaenligt direktiven visa hur demokratin ska anpassas tillinternationaliseringan av ekonomin, till EU, till det nyamedielandskapet och till förändringarna i den offentligasektorn.

Ny utredning

Demokratiminister Britta Lejon har också redan aviserat en nyutredning som bland annat ska se på skilda valdagar förriksdags- och kommunalval. Det är inte helt överraskande,eftersom demokratin bara under 1990-talet oavbrutet har varitunder utredning. Det var Personvalskommittén,Lokaldemokratikommittén, Invandrarpolitiska kommittén,Demokratiutvecklingskommittén, Kommunala förnyelsekommittén,Folkomröstningsutredningen och Förvaltningspolitiskakommissionen. De flesta var digra luntor levererade efter år avutredande.Dessutom har Ungdomskommittén, Regionutredningen,Storstadskommittén och ett tiotal andra statliga utredningarunder decenniet behandlat demokratifrågorna.LO och andra fackliga organisationer, Kommun- ochLandstingsförbunden driver också egna demokratiprojekt, och viduniversiteten, partikanslierna, studieförbunden, institut ochmedier har det publicerats mängder av alster om den svenskademokratin.Den är alltså väl kartlagd, men de officiella förslagen tillförändringar har varit rätt försiktiga.Den stora maktutredningen som var klar 1989 ledde inte till ettenda regeringsförslag och Lindbeckkommissionens idéer 1993föranledde inte några omedelbara propositioner. De andrautredningarna har också lett till uppseendeväckade få reformer.Personval och rätt för kommunerna att fritt organisera sinanämnder kan sägas ha varit de mest långtgående. Riksdagen harockså fått en ny budgetprocess, vi har val vart fjärde i ställetför vart tredje år och ett par nya regioner har bildats, vilketpå sin höjd kan imponera på en luttrad statsvetare.

Tröghet och ovillighet

För några år sedan trodde jag ändå inteatt det skulle hända så här mycket, säger Olof Petersson,forskningsledare vid Studieförbundet näringsliv och samhälle,SNS, som ger ut den årliga rapporten från Demokratirådet och somjust nu gör en stor författningsstudie. Han vet från otaligaundersökningar att partierna är tröga och politikerna ovilligaatt släppa ifrån sig makt.Några av utredningsförslagen från Lokaldemokratikommittén fickblankt nej av regeringen 1997. De gällde rätt för medborgare attlämna kommunala motioner, kommundelsnämnder som direktväljs istället för att tillsättas av fullmäktige och lägre krav för attfå till stånd lokala folkomröstningar.Vi är inte mogna för det, sa den ansvarige ministern LeifBlomberg. Fem procent av kommuninvånarna kan idag tvingakommunfullmäktige att ta upp deras förslag om lokal folkomröstning inågon fråga, men det är politikerna ensamma som avgör om den ska hållas.Vid en granskning för en tid sedan visade det sig att av 59 sådanainitiativ runt landet hade 58 avslagits av politikerna.

BILDTEXT: Valdeltagandet har minskat. Partierna lockar alltfärre, enfrågerörelser och opolitiska organ allt fler. Omvärldenstyr allt mer, och våra folkvalda mäktar allt mindre.

Missbrukade väljarnas förtroende: kommunalpolitikern SölveConradsson i Motala.

Efter att ha utrett makten och demokratin åtskilliga gånger vetstatsvetaren Olof Petersson att partierna är tröga ochpolitikerna ovilliga att släppa ifrån sig makt.

Sittande demokratiutredare, Bengt Göransson (s). Någraomvälvande idéer är knappast att vänta från hans utredning.