Krönika Inflation
Har bostadspriserna stigit – eller kronans köpkraft fallit?
För några år sedan blev jag anklagad av en branschkollega för att ”underminera förtroendet för landets myndigheter”. Vilken var min försyndelse? Jo, jag hade ställt frågor kring Sveriges inflationsberäkningar, till exempel varför priset på mobiltelefoni i konsumentprisindex, KPI, faller som en sten medan priset på Apple iPhones skjuter i höjden.
”Om Apples nya iPhones hade följt inflationen på mobiltelefoner hade de kostat 2520kr, inte 12995kr”, konstaterade jag då efter litet knappande på min bordskalkylator.
Bara mobiltelefonikomponenten subtraherade dessutom 0,1 procentenhet från KPI-inflationen varje år, det vill säga 5% av målet på 2,0%. Jag tyckte att detta var märkligt.
Visst är Sverige det bästa landet, svenskarna det vackraste folket, och visst utgör både våra folkvalda och byråkrater exempel på det bästa som befolkningsdjupet kan frambringa. Men jag tyckte ändå att några frågor kunde vara berättigade, inte minst då Riksbanken upphöjt KPI-måttet till sin högsta målvariabel. På ett sätt som påminner om den Andra Moseboken: ”du skall inga andra gudar hava jämte mig. (…)”.
Allvarlig anklagelse
Andra branschkollegor blev snart nedringda av det svenska ränte- och valutakollektivet med frågor kring olika komponenter, och valde därefter att publicera en nyanserande artikel på ämnet prisstatistik. Lite senare presenterade även Riksbanken en genomgång av hur kvalitetsjusteringen av olika komponenter påverkade KPI-inflationen i ett flertal länder, och kunde där fastslå att Sverige snudd på var Europaledande i att trolla bort inflation genom att hitta kvalitet. Om något bibehåller sitt pris men blir lite bättre, så tänker man sig att priset därför blir lägre.
Kanske är svenska statistiker mer optimistiskt lagda än andra. Måhända upplyfts de av glädje och hopp av allsköns nymodigheter på ett sätt som är få förunnat utanför riket, undrade jag då. Då fick jag istället höra att svenska statistiker gör rätt och att alla andra länder gör fel – förmodligen den enda tillåtna formen av nationalism.
Något år senare diskuterades att ändra metoden för hur mobiltelefonikomponenten i KPI beräknas, vilket sedan kom på plats i januari detta år. Rätt märkligt alltsammans.
Vad som var ännu märkligare var att mina frågor ledde till den allvarliga anklagelsen att jag underminerade förtroendet för landets myndigheter. Detta var nytt för mig. Tidigare hade jag (bara) fått min mentala hälsa ifrågasatt, till exempel inför USA-valet 2016 då jag torgförde idén att Donald Trump skulle inta Vita Huset trots allt. Och visst är det så att allt fler har kommit att oroa sig för bilden av Sverige i utlandet (”Sverigebilden”) under senare år. Att ställa frågor numera kanske rentav är att jämställa med att gå Putins ärenden? Och det vill man förstås inte.
Galopperande kostnader
Samtidigt är det fortsatt något som skaver, bland annat med denna planeringsbyråkraternas guldkalv. Om KPI är tänkt att vara ett levnadskostnadsindex, varför ingår då inte utbildning? Turbulensen kring Sveriges PISA-resultat under de senaste decennierna gör sig här påmind. Om högre kvalitet betyder lägre pris borde även det omvända gälla, eller går det bara åt det ena hållet? I USA är det välkänt att kostnaden för utbildning galopperar, tänk om det egentligen gör det i Sverige också men genom sämre kvalitet snarare än genom de statligt styrda priserna?
Vårdköerna som växer så att det knakar är en annan intressant fråga. Kanske förklarar denna olyckliga trend det allt större intresset för privata sjukförsäkringar (och regeringens ambition att förbjuda dessa). En längre kö borde rimligtvis vara ekvivalent med lägre kvalitet och därför högre inflation.
Med det sagt skulle byråkraterna, om vi frågade dem, hävda att utbildning och vård ska exkluderas från KPI-kalkylerna då de (generellt sett) bekostas indirekt genom skattsedeln och ej direkt av hushållen själva.
Glöm inte tomaterna
Men tomaterna då! Dem får vi inte glömma. Näringsämnena i tomater och andra grönsaker som når oss konsumenter har varit dalande i decennier. Och om vi numera får i oss färre livsnödvändiga mineraler per tugga, bör rimligtvis kvaliteten på tomater ha fallit (och priset därmed stigit – återigen enligt statistikernas tankesätt). Men nog kan SCB:s prisinsamlare inte förväntas göra studier på tomaternas lykopenhalt varje år? Gissningsvis – och förhoppningsvis – lagras sannolikt för få infraröda spektrometrar i katakomberna under centralbyrån.
Kanske har Riksbanken, om vi hade tagit ovanstående faktorer i beaktande, helt enkelt redan haft inflationen över målet ganska länge och detta långt före den senaste tidens inflationsdebacle. Intressant nog är just detta vad som indikeras av både guldpris och penningmängd. Justeras till exempel svenska bostadspriser för gulds prisutveckling eller för ökningen av penningmängden M3, har svenska bostadspriser inte – eller knappt alls i fallet M3 – stigit på mer än ett sekel. Är det då verkligen svenska bostadspriser som stiger eller är det kronans köpkraft som faller mer än vad KPI-måttet indikerar?
Piggelinen piggar upp?
Öppenhet och transparens är två vanliga ledord här i landet, något som rimligtvis även bör gälla frågor kring KPI. Inte minst eftersom Riksbankens balansomslutning vuxit sig till sin största nivå på 250 år – hisnande och planekonomiska siffror. Kanske är det dags för mer diskussion kring ”vad det [egentligen] är som pågår”, för att återigen citera treåringen. Och gärna då även kring fikaborden.
Andra Mosebok fortsatte: ”ty jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig”.
Kanske har vi bakom oss mångårig avgudadyrkan, och kanske är den höga inflationen i dagsläget blott en försmak om vad som komma skall.
Eller så är allt jag tagit upp ovan bara mumbo jumbo. Nietzsche skrev också redan på 1800-talet att att Gud var död. Och Piggelin, som kostade 2,50 kr under mitten av 1980-talet men som nu kostar 12 kr, egentligen kostar den bara 4 kr. Kanske är det från glass vi numera får vårt dagliga mineralbehov? För från tomaterna är det då inte.
Martin Enlund, oberoende analytiker. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor