Gröna finanser – intresset ljuger aldrig

Karl Marx skrev att ”intresset ljuger aldrig”. Nationalekonomin utgår ofta från att individer är rationella och försöker maximera sin egen nytta. Baserat på detta antagande byggs sedan modeller av hur utbud möter efterfrågan, hur ett stigande pris leder till att fler vill producera och så vidare.

Tyvärr har dessa enkla antaganden om mänskligt beteende glömts bort i den gröna omställningens tidevarv. Vinstmaximerande, skatteplanerande företag får nu tillgång till offentliga medel som om de enbart vore idealistiska världsförbättrare.

Show me the incentive

Warren Buffetts högra hand, den framlidne Charlie Munger, sa ”show me the incentive and I’ll show you the result”. Incitament är kraftfulla verktyg både för att analysera och förstå mänskligt beteende.

Fungerande lagar, regler och normer blir därför helt centrala för att en marknadsekonomi ska leda till en kombination av ekonomisk och miljömässig utveckling.

Om företag kan tjäna pengar på att förstöra miljön och inte kritiseras för detta kommer de att förstöra miljön.

Om företag måste hushålla med resurser för att de annars skulle gå med förlust kommer de rationalisera och effektivisera sin verksamhet.

Sund miljöpolitik handlar därför om att utforma incitamentsstrukturer som gör det möjligt och lönsamt för näringslivet att hushålla med resurser.

Grön industripolitik

Den nya miljöpolitiken, så kallad grön industripolitik, har företrädesvis handlat om att såväl EU som svenska institutioner tillhandahåller stora mängder bidrag och billiga krediter som är öronmärkta för att näringslivet ska göra en grön omställning.

Om företag kan få tillgång till billig offentlig finansiering i utbyte mot att appellera till något av den gröna omställningens honnörsord, så kommer företag att försöka göra just detta.

Om företag erbjuds en möjlighet att lämpa över risker och kostnader på det offentliga i utbyte mot fräsch retorik om guld och gröna jobb till avfolkningsregioner, så kommer företagen också att göra det.

Med uppbackning från PR-byråer i Stockholms innerstad kommer bolagen sedan lyckas utmärkt väl i att övertyga politiker, media och allmänhet om förträffligheten i dessa satsningar. Ekonomin blir en skönhetstävling där särintressen försöker klä upp sig i en grön skrud som gör att de får tillgång till medborgarnas pengar – inte via marknaden utan via den politiska makten. Intresset ljuger aldrig, vi får en politisk kapitalism, eller bidragskapitalism, om man så vill.

Notan skickas vidare

Affärsvärlden har i sin granskningen av den gröna omställningen nyligen avtäckt flera exempel på hur nyttor privatiseras alltmedan risker och kostnader stjälps över på skattebetalarna:

• Två miljarder av konkursmässiga Markbygden Ett har täckts av Europeiska investeringsbanken (EIB) och därmed indirekt av Europas skattebetalare.
• Det skattetekniskt kreativa Långmarken Vind som ägs via Luxemburg har också fått betydande finansiering från EIB.
• Vindkraftsindustrin har under åren 2017-2022 flyttat mer än en miljard kronor till Luxemburg via saltade räntor till ägarbolagen utomlands.
• I den sköna nya gröna värld som skulle framhärdas sålde Vattenfall sin brunkolsverksamhet till vrakpris och en tjeckisk miljardär tjänade 170 gånger pengarna på bara några år. Kul för honom, mindre kul för svenska skattebetalare.

Ett antal andra illustrativa exempel börjar ta form:

• Dagens Industri visade dessutom nyligen att Energimyndigheten skriver av 300 miljoner i “gröna lån” till förhoppningsbolag. De “marknadsmässiga” lånen var visst inte så marknadsmässiga och med ett pennstreck förvandlades de till gratispengar som istället offrades på den gröna omställningens altare.
• Pensionsfonder och EIB kastade in hundratals miljoner i Nilar, som blev ett totalt batteri-haveri med konkurs i slutet av 2023.
• Torbjörn Isacson skriver i Dagens Industri att Northvolts starke man ser svag ut.

Ingen vet hur många exempel som finns kvar att beskriva, eller hur många framtiden bär i sitt sköte. Om vi följer Charlie Mungers råd och läser incitamentsstrukturen bådar det inte gott.

Dubbeltänkande

Den som deltar i den gröna lovsången kan för brösttoner om grön omställning erhålla betydande mängder billiga krediter. I någon sorts svenskt rekord i dubbeltänkande lyckas särintressen och myndigheter unisont bedyra hur marknadsmässiga dessa offentliga instrument är och samtidigt påtala hur omöjliga de storslagna satsningarna hade varit utan dessa nya finansiella instrument.

Om en offentlig finansiering är marknadsmässig så skulle marknaden redan erbjuda den och därmed skulle väl det offentliga vara överflödigt? Om finansieringen ej är marknadsmässig skulle bara ett privatkapitalistiskt initiativ acceptera den om utfallet var att en större del av risken eller kostnaden bars av det offentliga än vad som hade varit fallet på en riktig marknad. Intresset ljuger inte här heller.

Privatiserade vinster, socialiserade förluster

Även om vi ofta får höra hur marknadsmässiga och transparenta villkor som Riksgälden och EIB erbjuder, är det ofta svårt att få reda på exakt vilka dessa villkor är, hur de tillämpas i praktiken och hur risker och kostnader fördelar sig mellan offentligt och privat. Förrän det är för sent.

Den offentliga finansieringen skulle aldrig existera eller tas emot av det privata om inte det privata tilltalades av denna kombination av risker, räntor och ägande. Låt oss därför utgå från att vinsterna är privata och kostnader har lämpats över på skattebetalarna, åtminstone tills motsatsen är bevisad.