Krönika Svensk politik
Hur ska S vinna tillbaka Roffes förtroende?
Tidholm, uppenbart vänster trots eventuella försök att lajva något annat, hör till gruppen som säger sig skildra samtiden utan att göra minsta försök till att faktiskt vilja förstå den. Att konflikten mellan stad och land blir allt större, att SD fortsätter sitt strövtåg genom LO-kollektivet och de forna centerpartistiska fästena, oroar sådana som Tidholm som länge innehaft problemformuleringen. De förstår, på ett teoretiskt plan, att de förlorat sina sympatisörer och kärnväljare och därmed sin politiska själ.
Resultatet: En hätsk samhällsdebatt
De förstår, om än motvilligt, att det ”nya” parlamentariska läget är ett resultat av denna förflyttning och att ett återställande av den gamla ordningen förutsätter att de åter börjar tala med, inte bara om, Roffe och hans vänner. Men man vill inte, för man vet inte hur man ska gå tillväga. Man har förlorat det gemensamma språket, men vad värre är, är att man inte längre ser eller upplever samma verklighet. Roffe bor nämligen inte i fastighetens vindsvåning i storstadens finaste kvarter, han bor på bottenplan i en bortglömd bygd som saknar tillgång till polis och BB.
Föraktet som Tidholm och hans meningsfränder ger uttryck för är i grunden detsamma som det Hillary Clinton gav uttryck för på andra sidan Atlanten när hon på ett valmöte år 2016 konstaterade: ”För att generalisera grovt så kan man stoppa hälften av Trumps anhängare i vad jag kallar en grupp av ”deplorables”. Eller hur? Rasister, sexister, homofober, utlänningsfientliga, islamofober”. Att uttrycka sig så frankt skulle få slipade svenska karriärpolitiker göra, ordet ”deplorable” betyder trots allt usel eller bedrövlig.
Men budskapet går nog ändå hem, både hos dem som avses och hos dem som inte avses. Resultatet blir en alltmer hätsk samhällsdebatt, liksom en demonisering av meningsmotståndaren som gör glappet alltmer oöverbryggbart. Ty varför vilja rösta på den som föraktar en?
Socialdemokraterna står inför ett vägval
För Socialdemokraterna är detta ett reellt problem. För vad händer när ett parti, som just Socialdemokraterna, nästan byter väljarbas samtidigt som det inser att det kommer att behöva återgå till sina rötter och försöka återfå Roffes förtroende? Vad händer med de väljare som trott att S verkligen inte vill vara ett parti för de usla och bedrövliga utan bara för en urban, (själv)god medelklass?
Alice Teodorescu: Varför ska arbetsföra leva på bidrag? Ge oss ’Arbetslinjen 2.0’
I detta nu förbereder S en omläggning av politiken som ska ligga till grund för en valseger år 2026. Det skrivs kravlistor, och ett återkommande önskemål handlar om att partiet ska hitta tillbaka till sina rötter och fokusera på frågor kring välfärd, jämställdhet och omfördelning.
Åsa Wiklund-Lång, kommunstyrelsens ordförande i Gävle, är en av de röster som är av uppfattningen att ”det måste synas väldigt mycket tydligare att vi är socialdemokrater. /…/ I dag attraherar vi medelklassväljare och tjänstemän. Vi har i stora stycken bytt dem som röstar på oss. Nu behöver vi rikta in oss på välfärdens arbetare. /…/ Vi har varit alldeles för rädda om medelklassen för att våga prata om omfördelning”.
Wiklund-Lång har rätt i sin analys; augusti-oktober år 2021, det vill säga sista perioden av Löfvens partiordförandeskap fanns 52% av S-väljarna i storstadsområdena. Under mätperioden december 2022-februari 2023, alltså under Andersson, låg motsvarande siffra på 61%. Samtidigt har partiet tappat från 36 till 26% bland väljare på mindre orter och på landsbygden.
Kristina Edlund, kommunstyrelsens ordförande i Linköping, konstaterar i samma artikel att ”SD har fått dominera migrationsfrågan väldigt mycket. /…/ Vi ser att vi behöver en kraftig minskning av asyl för att vi ska klara av integrationen”. Hon får medhåll av partikamraten Niklas Karlsson, distriktsordförande i Skåne: ”SD:s framgångar är ett rop på hjälp. Socialdemokratiska väljare säger att: ni lyssnar inte på oss, ni tar inte det här på allvar. Det där var vi för sena att reagera på men jag tycker att vi har gjort det nu. S har snarast återgått i sin syn på migrationspolitiken som vi hade innan 2006.”
Hanteringen av migrationen ett öppet sår
Det är ofint att säga ”vad var det jag sade!” Men jag måste ändå fråga ”vad var det jag sade?” För just i ovan refererade citat finns svaret som Tidholm och andra som lajvar samtidsuttolkare letar efter: Roffe, som kanske heter Rolf och som har arbetat hårt ett helt liv, betalat skatt och varit skötsam, lyssnar på undertecknad därför att han upplever att jag, trots min knytblus och mina pärlhalsband, tidigt såg samma verklighet som han gjorde. Han minns att jag på valnatten i SVT:s valvaka förklarade SD:s framgångar med den politiska oviljan att erkänna sambandet mellan en stor migration och därför sämre förutsättningar för en lyckad integration. Han minns hur jag brunstämplades och hånades, han minns hur ont det gjorde – för han utsattes ju själv för samma sak.
Det är snart tio år sedan den där valnatten. Under dessa tio år har vi som såg sambandet, som ledande socialdemokrater nu yrvaket påtalar, häcklats och smutskastats. Men nu är det alltså inte längre det minsta kontroversiellt, utan tvärtom klokt och ansvarstagande. Ord som rasist, nazist, fascist är alltså numera inte längre liktydiga med människor som vill störta demokratin och utrota andra folkgrupper, utan snarare begrepp som beskriver människor som delade Socialdemokraternas analys före år 2006, innan Socialdemokraterna själva, av outgrundliga skäl, bytte fot. Och nu vill S alltså locka tillbaka samma väljare som de kallat för oanständiga och bruna. Lycka till, säger jag!
Enligt den egna valanalysen attraherade Socialdemokraternas kritik av SD en stor väljargrupp, inte minst bland väljare som är obekväma med de borgerliga partiernas (numera) rationella hantering av partiet. Hur partiet ska förhålla sig till detta relativt enkla och effektiva grepp, och samtidigt göra den nya samhällsanalys som Magdalena Andersson (S) talar om, förblir en gåta. Det går nämligen inte att göra en ny samhällsanalys utan att erkänna att den egna politiken, retoriken och gamla samhällsanalysen, skapade de problem som man nu ska försöka åtgärda. Och då blir frågan om man inte visste bättre eller om man helt enkelt agerade mot bättre vetande för att man av maktstrategiska skäl förstod att SD-frågan hade en mobiliserande faktor i väljarkåren?
På Twitter applåderar S-märkta ideologer Anderssons uttalanden och låtsas att det nya är det gamla. Det är så talande i sin fullfjädrade, opportunistiska ynkedom. Men någon ursäkt till Roffe lär inte komma.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor