Krönika Svensk politik
Lärdomar från fallet Ida Karkiainen
Ska vi vara cyniska så har uppmärksamheten kring civilministern Ida Karkiainen gett henne en unik chans att kommunicera med väljarna. I vanliga fall brukar ministrar försvinna in i tapeten, såvitt de inte har centrala uppdrag som finansminister eller utrikesminister, eller katapulteras in i händelsernas centrum som socialminister under en pandemi.
Men Ida Karkiainen är nu känd som den unga kvinnan som medierna hängt ut för en incident i tonåren och därför att hennes sambo repar musik i en lokal där sydstatsflaggan hänger.
Av vad jag hört folk säga så verkar de vara mer förbannade på medieslaskarna än de är på Karkiainen. Resonemanget är ungefär så här, att alla har väl gjort vad som kan tolkas som ungdomliga dumheter, och vi kan inte ta ansvar för allt som våra anhöriga ställt till med.
FLER LÄR LYSSNA PÅ IDA KARKIAINEN
Nästa gång hon framträder i medierna med ett politiskt förslag – exempelvis att fullfölja regeringens ambitioner om att stärka statens närvaro i hela landet – så kommer helt enkelt fler att lyssna. Hon verkar vara en intressant person. Till skillnad från mellanmjölksanhanget vars livserfarenhet inskränker sig till att de haft ett sommarjobb på HSB som pappa kommunalrådet fixat.
Så långt, så bra. Men det som hänt sätter fingret på några problem som har med vårt politiska klimat att göra. För det första risken att de enda som kan tänka sig att bli valda representanter är personer som har ett totalt fläckfritt förflutet. Och vem har det? Om vi vet att ett ja till att sitta i regeringen innebär att du får räkna med ett välplanerat överfall från någon kvällstidning. Det är också en viktig lärdom att vi inte ska överdriva betydelsen av vad folk gjort i det förflutna – men för den skull inte stryka ett streck över allt elände som exempelvis partier ägnat sig åt.
Ja, det är ett faktum att några av de personer som startade Sverigedemokraterna hade ett nazistiskt förflutet, att partiet haft (och sannolikt har) ett antal medlemmar som är rasister, och att de har problem med folk som rör sig en bit ner efter tukthusväggen. Men det är – uppenbarligen – inte genom att hojta om att de är nynazister, som deras framgångar kan brytas. Den som är intresserad av att stävja SD bör ägna sig åt sakfrågorna. Och när de övriga partierna börjat göra det har också SD:s framgångar börjat avta.
STARKARE SPÄNNINGAR
Detsamma gäller ett annat parti som har ett mörkt förflutet, nämligen Vänsterpartiet. De är förvisso ett gäng avmastade kommunister som en gång löd direkt under STALIN och gjort ställningstaganden som idag verkar absurda. Men idag är de ganska harmlösa. Då spelar inte deras förflutna så stor roll längre.
En tredje lärdom av Ida Karkiainen-dramat är att vi är på väg att få en allt starkare spänning mellan den ”kognitiva eliten” och ”vanligt folk”.
Några uppföljande reportage har också försökt skildra det inträffade som ett exempel på motsättningen mellan stad och land. Det ligger en hel del i detta. Den som är uppvuxen på landet vet att det inte är så jäkla lätt att välja umgänge. Ett ställe som Haparanda har ett begränsat utbud på kvällsaktiviteter. För den som är ung – och inte vill sitta hemma – är det några EPA-traktorer som gäller, eller nöjet att sitta på ett cykelställ i en källare och dricka några folköl. Och om det är fest hemma hos någon – då kommer alla dit, kreti och pleti. Vilket leder fram till att det sägs, sjungs, spelas och grälas om allt möjligt.
Den som bor i en stad har större möjligheter att idka valfrihet och endast gå på fester där ens egen sort finns. Vilket för övrigt är en utbudsrikedom som gäller en hel del annat också. I stan finns flera exempelvis restauranger, skolor, sjukvård och tandläkare att välja mellan.
Men kanske kan vi här också se en annan dimension, som är snarlik, nämligen Centrum/Periferi. Det är inte riktigt samma sak. På platser som ligger långt från Stockholm – inte bara i mil räknat utan också känslomässigt – är rätt mycket av det som sker i huvudstaden, också omnämnd som växelvis ”Tjockhult” eller ”Fjollträsk”, rätt märkligt.
RASISTISK BAKGRUND
En sådan notering kan vi göra när det gäller hur besserwissrar kommenterat användningen av sydstatsflaggan. Det har uppfattats som en rasistisk symbol och därför stärkt misstankarna om att civilministern umgåtts i någon slags Vit Makt-miljö.
Visst. Den flaggan har förvisso en rasistisk bakgrund. Men alla som umgåtts i raggarmiljöer – eller andra kontrakulturella grupper – och inte enbart anskaffat kunskap om denna symbol via lärda texter och högre seminarier, vet också att den också fungerar som attribut för folk som vill markera att de är rebeller. Att de visar hemhörighet i ett stolt utanförskap som hyser förakt för maktens centrum.
Vi skulle kunna säga att sydstatsflaggan är ett spontant försök från folk som känner sig utnyttjade, övergivna och åsidosatta att markera avstånd gentemot sina överordnade. Det är en del av de ouppfostrades uppror mot den kognitiva eliten. Eller, kan vi också säga, den är ett uttryck för en folklig vrede som skulle kunna omvandlas till något mer konstruktivt för den som är beredd att kliva ner från sina höga hästar.
Stig-Björn Ljunggren, politisk chefredaktör för socialdemokratiska Sydöstran, Blekinge.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor
