Martin Enlund: Regel-cirkusen kostar mycket mer än den smakar

Sedan en tid har det gått att dokumentera att vårt nuvarande betalningssysstem på flera sätt blivit krångligare. Ja, kanske rent av oförenligt med våra grundlagsfästa fri- och rättigheter. Betalningsjättar som PayPal, Mastercard och Visa stoppar ibland möjligheten att donera pengar. Människor, företag och föreningar förlorar bankkonton – eller har svårigheter att öppna sådana. På bankkontoren riskerar människor idag att utsättas för något som har jämförts med att bli korsförhörd. Regelverken börjar bli så betungande att deras blotta förekomst riskerar att ge bankerna ett dåligt rykte.  

Regelverken är så komplicerade att bankernas tolkningar skiljer sig åt. Även på samma bank kan olika regelverksefterlevnadsbyråkrater ge skilda svar – på samma fråga! Det finns till och med avdelningar där vissa anställda ogärna verkar vilja svara i skrift, utan hellre tillhandahåller svar över en icke-inspelad telefon. Årets bolagsjurist beklagade också nyligen besvärande byråkrati – och detta utifrån ett storbolagsperspektiv.

Man vill inte ens tänka hur mindre företag – dessa nycklar till ett lands välstånd – upplever det.  

Var kommer då alla dessa regler ifrån, och hur väl fungerar de? Dagens regelverk kring penningtvätt och kundkännedom har sitt ursprung i ett G7-möte under sommaren 1989. (G7 är de sju avancerade ekonomierna: USA, Kanada, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien och Japan, samt EU.) Då grundades den mellanstatliga organisationen FATF (Financial Action Task Force) med målet att bekämpa organiserad brottslighet och då speciellt narkotikasmuggling.

Sedan dess har syftesbeskrivningen breddats till att bekämpa penningtvätt, finansiering av terrorism, samt finansiering av spridning av massförstörelsevapen(!). FATF – som domineras av USA – tillhandahåller ramverk och rekommendationer för länder att följa. Detta till trots går organisationens existens och verksamhet till stor del obemärkt förbi. Hade du hört talas om den? 

Och svärdet sken och blixtrade, av silver och av guld

Organisationen bestämde på USAs och G7-ländernas inrådan att år 2000 börja gradera länder i ”svarta listor” och ”grå listor” där länder som inte uppfyllde dess rekommendationer namngavs. Syftet var att sätta ”press” på länderna, om de ville ”behålla sin position i den globala ekonomin”. Länderna gavs ett erbjudande de inte kunde säga nej till, och antalet medlemsländer expanderade snabbt. 

SamhällsdebattKrönika

Enlund: Globalismen är den riktiga pandemin – ge oss mer av näringslivets superkraft

För svensk del betyder det att om Finansinspektionen inte skulle jaga efter svenska finansinstitut med blåslampa – så att de följer alla checklistor – riskerar landet att fråntas nycklarna till de USA-dominerade finansiella marknaderna. 

Nu ska jag lära dig nånting, som du har nytta av

Ekonomer använder kostnads-nyttoberäkningar (cost-benefit analysis) för att avgöra om en åtgärd är framgångsrik. Låt oss se vad en sådan ger vid handen. 

Vad är då nyttan, eller intäkterna, efter 34 års arbete med dessa regler? FN:s kontor för narkotika och brottslighet har uppskattat att endast 0,2% av brottsvinsterna beslagtas. Andra estimat pekar på en framgångsgrad från dylika penningtvättsregler på 0,07% – ett avrundningsfel för organiserad brottslighet.

Europol räknar med att kunna återfå 1,2 miljarder euro årligen, vilket motsvarar omkring 1% av de intäkter som genereras på drogmarknaden i Europa (110 miljarder euro). Det är dock möjligt att procenttalet är betydligt lägre eftersom storleken på marknaden riskerar att vara underskattad. Det finns dessutom många fler ”branscher” för kriminella än bara drogbranschen. Människohandel är en och de andra vill jag inte ens nämna namnen på. Med andra ord behåller kriminella organisationer minst 99%, kanske rent av 99,93% av sina vinster, trots alla regler kring penningtvätt och kundkännedom som satts på plats. 

ValutorKrönika

Martin Enlund: Har vi blivit rikare – eller fattigare?

Vad utgör då den totala kostnaden för denna verksamhet, kostnader som till slut drabbar skattebetalare och hushåll genom högre avgifter, med mera? Inom Europa uppskattas privata finansiella företag lägga cirka 144 miljarder euro på regelefterlevnad. Kostnaden på global nivå är enligt vissa skattningar dubbelt så hög, kanske till och med åtta gånger så stor. 

För europeisk del är kostnaden kanske runt 120 gånger (144/1.2) så stor som intäkterna från åtgärderna. Regelefterlevnadskostnaderna överstiger, bisarrt nog, de totala vinsterna från drogmarknaden, som en forskare uttryckte det. Även om uträkningarna är osäkra är det alltså svårt att tro – kanske rent av omöjligt – att alla dessa regelverk går att legitimera utifrån en kostnads-nyttoberäkning. 

Men det slutar tyvärr inte där. Vad hela denna regelefterlevnadscirkus kostar att hålla igång, med omkring 80 internationella organ, tusentals myndigheter, mångt fler anställda, och detta i hundratals länder är ännu så länge en gåta. Men billigt lär det inte vara. 

Jag såg en skara människor, så bleka och så grå 

J.M. Keynes förutsåg i Economic possibilities for our grandchildren (1930) att vi tack vare teknologisk utveckling skulle kunna ha haft en 15-timmars arbetsvecka vid det här laget, något som tyvärr inte inträffat. Kanske har det alltså skapats arbeten som egentligen är helt meninglösa? Den stridbare antropologen David Graeber postulerade just detta i Bullshit jobs 2018. En väldig massa människor tillbringar i så fall hela sina arbetsliv med att utföra uppgifter som de kanske innerst inne misstänker inte behöver utföras. Man täljer penningar ur människornas själ, till högst oklar nytta. Har vi verkligen råd med det? 

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken.