Krönika Samhällsdebatt
Enlund: Globalismen är den riktiga pandemin – ge oss mer av näringslivets superkraft
Den storskaliga centraliseringens baksidor (globalism) har berörts tidigare, bland annat då sådan ger makt till fel människor. Men i betraktande av att världens centraliseringsentusiaster fortsätter att flytta fram positionerna är det hög tid att frambringa ytterligare aspekter som de eventuellt förbisett, ej förstått eller vill få oss att tiga om.
Därför framförs här tre ytterligare skäl till varför tanken på storskaliga och centraliserade lösningar bör kastas i papperskorgen. De höjer risken för fullskaliga katastrofer, de underminerar produktionen av kunskap och den ekonomiska utvecklingen, och bör även avfärdas på etiska grunder.
Risk för katastrofer – kanske till och med en förutsättning?
Ett samhälle utgör ett komplext system. Komplexa system får egenskaper som uppstår på grund av beroenden och interaktioner mellan dess delar. Detta gör det omöjligt att förstå helheten genom att titta på delarna. Fjärilseffekter är en konsekvens – en liten händelse kan ha långtgående och oförutsägbara konsekvenser.
Ett sådant system kan jämföras med ett snår av björnbärsbuskar. Allt är sammanflätat med allt annat och det enda du vet med säkerhet är att du kommer att få erfara oavsiktliga konsekvenser när du vill komma åt bären. Ofta smärtsamma sådana. Då dagens experter fortfarande behandlar samhället som komplicerade system istället för komplexa, är det inte konstigt att de ofta förvånas av oavsiktliga konsekvenser – som till exempel inflationen. I komplexa system går det inte att räkna sig fram till lösningar, utan man måste prova sig fram, och då på liten skala.
Vad som händer om man experimenterar på stor nivå illustreras väl av Kinas Stora språnget där 30 miljoner människor beräknas ha svultit ihjäl. Färre hade avlidit om Kina hade ägnat sig åt småskaliga experiment först. Men det är detta som centralplanerade och storskaliga planer förhindrar. Istället för att flytta makt till FN, EU eller WHO, är det bättre att inte lägga alla ägg i samma korg. Storskalighet är rent av en förutsättning för (system-)katastrofer.
Inom komplexitetsvetenskap talar man om en balans mellan ordning och kaos. Om man har för mycket ordning får systemet en försämrad förmåga till anpassning och att hantera störningar. Katastrofrisken blir större.
Underminerad kunskapsproduktion
Storskalig centralisering (one size fits all) har även bäring på kunskapsproduktionen. Det är inte i kalkylarken som insikter om tingens beskaffenhet kan födas, utan det sker när hypoteser testas i verkligheten och man sedan tar del av resultaten. Ju fler hypoteser som kan testas, desto mer kunskap kommer att skapas.
Centraliserade storskaliga system testar färre hypoteser, och kommer därför att stagnera kunskapsmässigt i jämförelse med decentraliserade system. Eftersom ekonomisk utveckling beror på människors finurlighet kommer centralisering också att leda till lägre hållbar tillväxt, kanske ingen alls. Alla biologer vet att små grupper i isolering evolverar snabbast; samma gäller här.
Om alla människor eller grupper underställs samma kompromisslösa regler återstår dessutom inga kontrollgrupper, och utan sådana går det inte att säga något vetenskapligt varken om effektivitet eller kausalitet. Självaste vetenskapen undermineras alltså av centralisering.
”Det som socialism framför allt innebär är att hålla reda på allting”, sade Lenin. Han har säkert rätt. Men tråkigt då för honom och andra centralplaneringskramare att det inte går. Informationen som krävs för framgångsrik planering är utspridd, och går inte att samla in varken till en planeringskommitté eller till en AI. Tror man detta har man ej förstått det lokala kunskapsproblemet.
Inom näringslivet är det välkänt att decentralisering är en superkraft. Stora organisationer blir förändringsobenägna och stagnerar, och jämför sig oftast dåligt med mindre när det gäller att prova sig fram och hitta nya nischer och marknader. Samma slutsats gäller för överstatliga eller globala organisationer.
Är oetiskt
Subsidiaritetsprincipen är en etisk princip som härrör från den katolska kyrkan och innebär att beslut bör fattas på den lägsta lämpliga nivån. Kyrkan intresserade sig inte för katastrofrisk, kunskapsproduktion eller ekonomi, utan för människornas själ.
Rerum Novarum utgavs 1891 av påve Leo XIII där kyrkan svarade på de sociala konflikter som hade uppstått i kölvattnet av den industriella revolutionen. Katolska kyrkan tog då ställning för subsidiaritet av skälen rörande gemenskap, värdighet, rättvisa och självstyre. Exakt 40 år senare utgav påve Pius XI Quadragesimo anno i vilken han beskrev de stora farorna för mänsklig frihet och värdighet som härrör från ohämmad kapitalism, socialism och kommunism. Pius uttalade sig mot att ett fåtal personer skall kontrollera finanskrafterna och förespråkade subsidiaritetsprincipen. Vad dessa påvar skulle säga om den pågående globalistiska fjärde industriella revolution vore intressant att veta.
För länderna som bildade kol- och stålunionen, som sedermera utvecklades till EU, var subsidiaritet av högsta vikt. Idag är principen som bortblåst. Istället för att respektera nationers egenheter ägnar man sig snarare åt mobbning.
Låt oss istället ta sikte på en ny renässans
Istället för centralisering, globalisering och storskalig kontroll, är det ofta den direkta motsatsen vi bör eftersträva.
Komplexitetsforskning säger att om ett system hittar den ”kritiska platsen” mellan ordning och kaos uppvisas remarkabla egenskaper gällande adapterbarhet, innovation och störningshantering. Är det inte just en sådan vi bör eftersträva även som samhälle, som värld? En återgång till mer decentraliserade system skulle medföra minskade katastrofrisker, starkare ekonomisk utveckling och, enligt kyrkan, ett mer anständigt och etiskt samhälle.
”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni stänger himmelriket för människor. Själva kommer ni inte in, och dem som försöker komma dit hindrar ni att komma in”, står det skrivet. Om himlen har jag begränsad kunskap, men jag börjar ana att det är centraliseringsfundamentalister och deras mångtaliga fotsoldater som står mellan oss och en ny renässans.
Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor
