”Order!”

För en person som tror att faktabaserade och sakliga samtal i civiliserad ton kommer att leda till de bästa slutsatserna är den senaste tidens utveckling av det politiska tonläget föga uppmuntrande.

I USA kan startskottet för eroderingen av debattklimatet tillskrivas FOX News och Donald Trump.

I Sverige har Aftonbladets ledarsida och två före detta S-ministrar gått i bräschen. Kanske inte ensamma men jag har inte kunnat hitta motsvarande tonläge vare sig i den nuvarande regeringen eller i andra etablerade medier av dignitet (ens på ledarsidorna), trots idogt letande.

Gör (S)amma ska med generaldirektörerna

Ett nytt vedträ på brasan var en debattartikel i DN signerad Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson. Artikeln, som ibland nästan är en direktöversättning av Demokraternas retorik i USA, argumenterar för att demokratin är hotad av den nuvarande regeringskoalitionen (”SD-regeringen” som den benämns i artikeln).

Så vad består kritiken i artikeln i? Bland annat följande:

• Regeringen stöttar inte svenska hushåll. Får väl uppfattas som att regeringen inte stimulerar ekonomin tillräckligt finanspolitiskt, något som ju inte varit möjligt när man har en skenande inflation och det har ännu inte synts några S-förslag som skulle peka på en väsensskilt annorlunda politik.
• Regeringen ägnar sig åt ”utrensning” av generaldirektörer och statstjänstemän. Det är ju högst rimligt att en regering har de generaldirektörer som man tror bäst kan genomföra den politik man vill bedriva. Dessutom har de bytts i samband med att deras förordnande löper ut. Det är alltså inte bara rimligt utan också något som S själva ägnar sig åt med stor energi under sina egna regeringsperioder.

ArbetsmarknadKrönika

Jobbgarantin

• Regeringen vill halvera mandatperioden för universitetsstyrelserna från 36 till 17 månader. Även om universiteten inte gillar förslaget kan ingen som suttit i en universitetsstyrelse (vilket undertecknad gjort i 9 år) på allvar tro att det kommer att urholka den akademiska friheten. Denna torde vara betydligt mer hotad av till exempel intersektionaliteten på lärosätena. Och i bolagsstyrelser väljs ledamöter på ett år i taget vilket fungerar utmärkt bra.

Lotterna upprör S

Men sedan kommer vi till där skon verkligen klämmer: Regeringen har lagt fram en utredning kring det skatteprivilegium som omgärdat lotterier anordnade av ideella föreningar och politiska partier. Detta kommer att slå hårt mot Socialdemokraterna som till skillnad från övriga partier har ett mycket framgångsrikt och lönsamt lotteri vilket, enligt uppgift, ger ett överskott på cirka 130 Mkr per år. Man kan förstå att det är ett avbräck som upprör S och att regeringen inte har något emot att förslaget går igenom.

Men å andra sidan: varför skall just politiska lotterier ha en skatteförmån? Uppenbarligen har lotterierna också försatt lottköpare i ett utsatt finansiellt läge som slutat i ärenden hos Kronofogden.

Artikeln avslutas med, får man säga, högstämda rader om demokrati, debattklimat och alla måste få komma till tals. Något som i och för sig kanske inte underlättas om man ber sina meningsmotståndare att vara tysta i partiledardebatter men förhoppningsvis är uppriktigt menat.

Farligt narrativ

Magdalena Anderssons artikel får sägas vara den logiska förlängningen av det narrativ som S anlade inför valet 2022: En regering stödd på SD kommer att vara första steget mot en fascistisk högerdiktatur och att den enda garanten mot detta är S (som ju bevisligen lyckades stoppa Sverige från att bli en vänsterdiktatur alla decennier de stödde sig på VPK/V). Det är ett narrativ som i sig självt är farligt för demokratisynen i Sverige.

Strategin ledde till att S gick framåt i valet, även om det skedde på bekostnad av de övriga koalitionspartierna i januariavtalet C, L och MP.

Så hur hamnade vi här? I en tid när i stort sett alla partier utom V och MP har likartad ekonomisk politik får man hitta andra konfliktytor för att vinna väljare. Ett sådant är alltså kulturkrigsfrågor som mer tar sin utgångspunkt i vem man är än vad man tycker. Och att definiera sin motståndare och tillskriva dem åsikter och egenskaper innan de gör det med en själv.

Samtidigt tycks inte alla i den stora S-kyrkan köpa narrativet utan vill ha en mer klassisk höger-/vänsterpolitik snarare än kulturkrig. Kulturchefen på Aftonbladet, Karin Pettersson, skriver till exempel i en krönika nyligen att ”Jag orkar inte med tre år till av gnäll på SD” med underrubriken ”Det är oanständigt av Sossarna att rasa mot regeringens politik när den egna är så lik”. Hon efterlyser en mer klassisk vänsterpolitik med höjda skatter.

Problemet med det är att S ställt om sin väljarbas så att man fått in många, inte minst kvinnliga, akademiker i storstäder i sina led genom att avskräcka med SD:s förmenta fascistiska tendenser. Att dessa nya väljare vill ha en kraftig vänstergir i politiken med kraftiga skattehöjningar är däremot inte alls givet. Det är bara att titta på det opinionshaveri S i Norge råkat ut för efter att kraftigt ha höjt skatterna ytterligare i ett land som redan har ett av världens högsta skattetryck.

NorgeKrönika

Den sista Sovjetstaten

Ge oss ett bättre klimat

Således sitter S i något av en rävsax och det är väl i ljuset av detta som det hårdnande tonläget skall ses. Vi kan förvänta oss en fortsatt debatt internt i S kring hur man skall ta sig an nästa val men det är som sagt inte givet att väljarna orkar med det pågående narrativet i 3,3 år till.

Personligen tror jag att alla partier skulle må bra av att definiera vilka man är och vad man vill snarare än att fokusera på vad andra är och vad de kan tänkas vilja. Låt oss hoppas att vi kan komma tillbaka till ett mer sakinriktat och faktabaserat diskussionsklimat när vi funderar på hur vi kan göra Sverige bättre.

Staffan Salén är företagare och VD för Salénia AB.