Skilj på verket och konstnären

Dan Eliasson är en förebild, för att han inte är en förebild. Och vi borde välkomna fler privatmoraliskt tveksamma personer i våra politiska församlingar.
Dan Eliasson fick lämna som generaldirektör på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap efter den ”nödvändiga” resan till Spanien. Foto: Janerik Henriksson/TT

”Politik är det möjligas konst”, sa – inte Olof Palme, men väl Otto von Bismarck. Palme sa istället att ”politik är att vilja” och det är ju väldigt mycket sämre. Slött, Palme, riktigt slött. För nyckeln ligger i ordet konst. Det är det som är det viktiga.

Apropå konst kanske du läste häromveckan att polisen gripit rapparen Yasin Abdullahi Mahamoud. Yasin Byn, som är hans förnamn, men också hans artistnamn, blev några dagar senare även häktad, för stämpling till människorov av en annan rappare. Det är en stökig miljö, helt klart.

Nu reagerar därför en del journalister, tyckare och politiker exakt som man förväntar sig. De tycker att han ska förlora sina dubbla nomineringar till musikpriset P3 Guld, de vill att hans musik ska plockas bort av Spotify och de kräver att förskolan i Rinkeby där han gick ska brännas ner till grunden. Okej, det sista kan ha varit fel men jag är ganska säker på att jag sett nån från Kristdemokraterna som krävt det.

Suck. Jo, brott är superdåligt men Yasins superhit ”Trakten min” (23 miljoner spelningar på Spotify) svänger.

Människor i det här landet är bra på några saker men vi är också sämst på en sak: Att skilja verket från konstnären. Att Strindberg var ett arsle är inget nytt men det påverkar inte att ”Fröken Julie” är en bra pjäs eller att ”Staden” är en fantastisk målning. (Eller, för den delen, att ”Röda rummet” tyvärr är oläslig.)

Nu handlar kritiken såklart inte om att bannlysa artister som dömts för brott eller varit allmänt förskräckliga, etiskt eller estetiskt. Det handlar om att vinna simpla poäng hos de 56-åringar i småstäder som Göran Hägglund kallade verklighetens folk. Det handlar om att vara stolt över att man själv är, inte moralisk, men moralist. Stolt, för att man tror att man tjänar på det.

Under ledigheten över jul och nyår var flera politiker ute på vift. Stefan Löfven och Morgan Johansson var ute och shoppade, moderate riksdagsmannen Hans Wallmark tog en tur till Kanarieöarna och Magdalena Andersson var i Sälen där hon hyrde skidor och antagligen drack glühwein i en trång stuga. Och givetvis kommer alla de tråkigaste tråkmånsarna fram ifrån under sina stenar och känner sig nödgade att kommentera det som skett. Beväpnade med barska miner och indignerade ord, låter de alla få veta hur dubbelmoraliskt detta är. ”Först säger de till alla att det är på allvar nu och att folk ska vara hemma och ha tråkigt. Sen går de ut och festar i kommersen, genom att köpa stavmixers och reservdelar till rakapparater, som om det inte fanns en morgondag.”

Herregud, det var inte ens Åre. Det var Sälen, sosse-Åre.

Politik är, precis som Otto von Bismarck konstaterade, det möjligas konst. Och jag tycker, nej, jag kräver, att vi ska behandla politiker som konstnärer. Ur den specifika aspekten att vi ska bedöma deras konst – inte deras liv. För den som kräver att våra politiker (eller rappare, eller konstnärer, eller författare), utöver att göra det de gör, även ska vara något slags förebilder, gör sig själv en otjänst.

När det gäller Sverige blir det också snudd på matematisk omöjligt. Att de 349 riksdagsledamöter som sitter i riksdagen dessutom ska vara moraliska föredömen? Det går inte. Inte i ett land där nettoutbudet av valbara är några tusen. Och hela befolkningen mellan 20 och 70 år är dryga fem miljoner. Liksom det är absurt att kräva att den som kan skapa något som betyder saker för andra, också ska följa Kants kategoriska imperativ.

Vi borde tvärtom välkomna fler privatmoraliskt tveksamma personer i våra politiska församlingar. Helt enkelt för att det vidgar urvalet. Och för att det är den politiska gärningen och inte den privata gärningen som betyder något. Det går utmärkt att ogilla moderaten Hanif Bali för dennes kapten Haddock-liknande svada på Twitter, men samtidigt gilla lagarna han är med och stiftar. Man kan mycket väl uppröras över att sverigedemokraten Angelica Lundberg åker taxi för 130 000 kronor på ett år men samtidigt högakta det jobb hon gör som suppleant i miljö- och jordbruksutskottet.

Vi kan till och med inkludera tjänstemän på delikata positioner. Dan Eliasson fick lämna posten som generaldirektör på MSB efter en tur till Spanien över julen. Det borde inte ha påverkat synen på Eliasson. Jag är inte kapabel att bedöma hans yrkesgärning så jag har helt enkelt ingen åsikt i den frågan. Jag konstaterar bara att Eliasson är ett föredöme för mig, genom att inte vara ett föredöme.

Vi behöver öka bruttomängden kandidater till alla slags poster och då måste vi vara större än gnälliga typer med onödiga krav. Vi behöver mer konst och inte mindre. Därför får vi lov att bortse från mycket av all annan skit konstnärer gör. Jag kan inte bedöma hur det är bland höga positioner i näringslivet men det känns som att det är en sundare syn där. Alltså att den som presterar för ägarna också blir bedömd för just det.

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker, driver bloggen ”Tänk på Döden”



    Annonstorget Premium i samarbete med King Street Media Annonsera här