”Varje kula en ny reva i samhällskontraktet”

Regeringen har två val: Antingen sluta göra sig till åtlöje med pubertala kraftuttryck och i stället börja agera. Eller kliva åt sidan och lämna över till någon som vill och kan vända utvecklingen. Det räcker att snegla på Danmark för inspiration. 
Stefan Löfven
Stefan Löfven, arkivbild. Foto: TT

”Det är så hemskt. Det står i tidningarna att två barn är skjutna – och det är mina barn” (Expressen  18/7).

Hur värjer man sig mot de orden? Bara tanken på att mina två små barn skulle kunna bli skjutna i benen, i lekparken, i närheten av vår lägenhet, en varm sommarkväll, gör mig svimfärdig. För mamman i en annan familj, bosatt i Visättra, är det inte längre bara en svindlande tanke. För henne är det numera krass realitet.

Jag lider med de mammor som ska trösta sina småbarn som sett jämnåriga blöda. Jag lider med de föräldrar som ska ingjuta hopp samtidigt som de själva är rädda. Jag lider med den femåring och den sexåring som i höst, på frågan om hur sommarlovet varit, ska berätta om paniken och smärtan när kulorna träffade.

Jag lider med alla skötsamma och laglydiga som flytt hit i tron om att de ska erbjudas frihet och trygghet, men som i stället tvingas leva i skräck också här. Jag lider med de som tvingas bo kvar i dessa laglösa områden utan möjlighet att flytta därifrån. Jag lider med alla de som drabbas dubbelt; dels som brottsoffer, dels när deras bostadsområden stigmatiseras på grund av en minoritet med stort våldskapital. Jag lider med alla som i mörkret slits sönder av ångest inför tanken att det kan vara deras barn som råkar befinna sig på fel lekplats, vid fel klockslag, nästa gång.

Destination normlöshet

Jag anklagar er som med öppna ögon blundat, relativiserat och brunstämplat, alltmedan gräns efter gräns passerats mot destination normlöshet. Jag anklagar er som lagt grunden för denna samhällsutveckling, liksom er som omöjliggjort en kriminalpolitik i paritet med ert misslyckande. Jag anklagar den medelklass som på behörigt avstånd talat om öppenhet och medmänsklighet, men som aldrig skulle riskera sina egna barns säkerhet genom att bosätta sig i dessa områden.

Jag anklagar er som ignorerat sambandet mellan migration och integration, där den senare är en förutsättning för den förra. Jag anklagar er för statens eroderade våldsmonopol, för det nya klassamhälle där den invandrade underklassens utanförskap går i arv. Jag anklagar er som för sjuttiotolfte gången gråter ut på Twitter, som vältrar er i bombastiska formuleringar om hur oacceptabelt det hela är, trots att just ni är de som haft den reella makten att få ett slut på våldet. Jag anklagar er som år efter år oroat er mer för bilden av verkligheten än för verkligheten i sig.

Det är tack vare er som allt fler oskyldiga – direkt som indirekt – drabbas av det besinningslösa våldet. För varje kula, oavsett vem den träffar, uppstår ytterligare en reva i det samhällskontrakt som vävts av den sköraste av trådar. Det eskalerande våldet är ingen naturkatastrof, ingen slump, det beror inte otur, det är inte ens en naturlag. Det eskalerande våldet är en följd av politiska beslut och enbart politiska beslut kommer att få bukt med problemet. Ändå – trots alla ord – saknas den politiska viljan att gå till botten med det.

”Jag anklagar er som ignorerat sambandet mellan migration och integration, där den senare är en förutsättning för den förra. Jag anklagar er för statens eroderade våldsmonopol, för det nya klassamhälle där den invandrade underklassens utanförskap går i arv.”

Två barn skottskadades i Flemingsberg i södra Stockholm.
Foto: Johan Jeppsson / TT 

Dansk modell

Jag kan inte slå ifrån mig tanken att den viljan – att gå från det politiskt svåra till det politiskt nödvändiga – hade varit monumentalt mycket större om de skottskadade barnen hade lekt i en sandlåda på Östermalm, om de hade varit barn till någon inflytelserik person, kanske ett statsråd eller en generaldirektör, med nätverk och kontakter. Jag kan inte slå ifrån mig tanken att det trots alla högtidliga ord om alla människors lika värde till syvende och sist ändå är skillnad på folk och folk.

Men allt det där är sekundärt nu. Statsministern och hans statsråd har i praktiken två val; antingen sluta göra sig till åtlöje med pubertala kraftuttryck och i stället börja agera – eller kliva åt sidan och lämna över till någon annan som vill och kan vända utvecklingen. Det räcker att snegla på Danmark för inspiration.

Länge var grannlandet ett varnande exempel ifråga om gängkriminalitet. I dag är rollerna omvända och Danmark har färre gängmedlemmar än Stockholms län. Den positiva utvecklingen sammanhänger med konkreta åtgärder mot kriminella, så som visitationszoner, dubblerade fängelsestraff för våldsbrott i samband med gängrelaterade konflikter, liksom förbud för dömda gängmedlemmar att, i upp till tio år efter avtjänat straff, vistas på vissa platser.

Senast om drygt ett år är det riksdagsval. De partier som lyckas formulera en politik som trycker tillbaka gängen och som återskapar ordning och reda kommer att vinna trygghetsvalet 2022. Därför bör den borgerliga oppositionen sätta ihop ett åtgärdspaket à la dansk modell med fokus på en översyn av det straffrättsliga komplexet. Inom ramen för ett sådant paket skulle en strafflindring för kronvittnen kunna införas, möjlighet att under vissa förutsättningar vittna anonymt, en sänkning av straffmyndighetsåldern, kriminalisering av organisering i gäng, höjning av minimistraffen, samt avskaffande av såväl ungdoms- och mängdrabatten, som den villkorliga frigivningen.

”Det är så hemskt. Det står i tidningarna att två barn är skjutna – och det är mina barn”. Mammans ord går inte att värja sig emot. Det borde inte ha varit någons barn, vill jag ropa.

Alice Teodorescu Måwe är fristående politisk kommentator. Tidigare bl.a. chef ledarredaktionen GP.