Det stora bråket om välfärden

“Nu är det krig.” Karin Svanborg–Sjövall på tankesmedjan Timbro skrädde inte orden. Och hon var inte ensam. Centerns partiledare Annie Lööf och Folkpartiets Jan Björklund rasade också.

Det var oktober 2014. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hade kommit överens om att tillsätta en utredning för att begränsa vinstuttag i välfärdssektorn.

Utredningen, sas det, skulle inledas i början av år 2015, vara klar året därpå, kunna resultera i politiska förslag ett år senare varpå nya regler skulle kunna börja gälla år 2018.

Om de går igenom riksdagen vill säga, vilket är långt ifrån säkert.

Den 5 mars var det så dags; regeringens utredning Ett nytt regelverk för offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster sjösattes, lätt försenad. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) och vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt presenterade direktiven på DN Debatt. Huvuddragen var kända sedan tidigare men uppdraget hade utökats till att gälla även asylboenden och personlig assistans. Och nu bubblade ilskan upp igen.

– Statssocialism, sa Annie Lööf.

– Förakt mot företag, sa Maria Arnholm, partisekreterare i FP.

– DDR, sa Håkan Tenelius på branschorganisationen Vårdföretagarna.

Få företeelser väcker så starka reaktioner i Sverige som frågan om vinster i välfärden. Tonläget är uppskruvat. Nyanserna bortblåsta. Gigantiska värden står på spel.

FÖRVANDLINGEN

Det har gått fort. Utvecklingen från de första stapplande stegen med den privata förskolan Pysslingen i mitten av 1980-talet till dagens välfärdsmarknad är hisnande.

I dag finns över 12 000 företag i den privata vård– och omsorgssektorn. Bolagen har nästan 140 000 årsanställda och omsätter över 100 miljarder kronor årligen. Rörelsemarginalen är 7 procent, enligt Vårdföretagarna (siffror från 2013).

Till det ska läggas att i Sveriges 4 000 friskolor – en fjärdedel av alla skolor och förskolor – går 300 000 elever och jobbar 55 000 anställda. En knapp femtedel, 18 procent, av Sveriges barn och elever går i en friskola(siffror från 2014). Branschens genomsnittliga rörelsemarginal 2008–2012 var 5 procent, enligt Friskolornas riksförbund.

Även omvärlden har förundrats. Brittiska The Economist skrev i en uppmärksammad granskning av den svenska modellen i februari 2013 att ”när det gäller valfrihet skulle Milton Friedman känna sig mer hemma i Stockholm än i Washington DC”.

Men en pendelrörelse brukar som bekant följas av en annan i motsatt riktning.

SKANDALERNA

Redab i valrörelsen 2010 drev dåvarande vänsterpartiledaren Lars Ohly frågan om vinster i välfärden. Inte särskilt många brydde sig. Men sen inträffade ett par saker.

Hösten 2011 briserade den så kallade Caremaskandalen. Den riskkapitalägda vårdkoncernen hade, enligt Dagens Nyheter och SVT, ägnat sig åt vanvård. Skandalen genererade tusentals artiklar och debattinlägg. Senare kom undersökningar som hävdade att uppgifterna var felaktiga och att skandalen i själva verket var en medieskandal.

– Carema var lite av en storm i ett vattenglas, säger Per Strömberg, professor i finansiell ekonomi med inriktning på riskkapital, vid Handelshögskolan i Stockholm.

Samtidigt avslöjades att Carema – i likhet med andra riskkapitalägda bolag – hade undkommit skatt genom ett internt aktieägarlån till hög ränta, en så kallad räntesnurra. På så vis kunde ägarbolaget Triton sänka bolagsskatten med 495 miljoner per år, enligt Dagens Industri.

Skatteuppläggen kritiserades av finansminister Anders Borg, som senare skulle försöka sätta stopp för räntesnurrorna.

 Under en tid var riskkapitalbolag bland det fulaste som fanns. Och bolagen själva var knappast några föredömen när det gällde transparens.

– När Caremaskandalen hände och journalister undrade över ägarna – vilka är de där Triton? – så fanns ingen information. Riskkapitalbranschen har haft en hög grad av hemlighetsmakeri. Det var bara viktigt att vara transparenta gentemot investerarna. Nu har de insett att de måste vara öppna mot tredje man. Det har skett en stor förändring, säger Per Strömberg.

Under Almedalsveckan 2012 publicerades en undersökning av Novus som visade att en majoritet av svenskarna var emot vinster i välfärden. Det anmärkningsvärda var att även borgerliga väljare tyckte så.

Den stora SOM-undersökningen våren 2013 visade samma sak: sex av tio svenskar var emot vinstutdelning inom skattefinansierad vård, skola och omsorg.

Då kom nästa skräll: JB–koncernen, med 11 000 elever i över 30 skolor, gick i konkurs. Skolkoncernen lämnade efter sig över en miljard kronor i skulder. Att ägaren var ett riskkapitalbolag, danska Axcel, förbättrade inte allmänhetens bild av just den ägarkategorin.

Nu sällade sig tunga ministrar till kritikerna. Både Jan Björklund och Anders Borg avvisade riskkapitalbolag som ägare i välfärden.

– Vi vill ha bort dem som ägare eftersom de är för kortsiktiga. De är enbart inne för att ägna sig åt spekulationer för några år och sedan sälja vidare. De är inte bra ägare, sa Jan Björklund.

Våren 2014 hade motståndet vuxit ytterligare: SOM-undersökningen visade att nära 70 procent av svenskarna tyckte att det var ett bra förslag att inte tillåta vinstutdelning. Uppfattningen hade stöd hos alla partiers sympatisörer. Samtidigt tyckte en stor majoritet att det var viktigt med valfrihet.

Det var kanske inte så konstigt om Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt tyckte att han hade opinionen med sig. I valrörelsen 2014 gjordes vinster i välfärden till partiets enda fråga.

Men Vänsterpartiet fick bara 5,7 procent i valet. Vad värre – partiet fick inte vara med och bilda regering. Stefan Löfven tvärnobbade. Men paradoxalt nog kom detta snarast att öka Vänsterpartiets inflytande. Nu slapp V ta ansvar för beslut där partiet annars hade behövt kompromissa och kunde i stället lägga allt krut på sin hjärtefråga.

Förhandlingsläget var utmärkt. Regeringen var beroende av stöd för att få igenom budgeten. Att budgeten sedan ändå skulle falla på grund av Sverigedemokraterna kunde ingen veta då. Överenskommelsen slöts. Vinster skulle begränsas. Utredning tillsättas.

– Det här är en fin dag för den svenska välfärden, sa Jonas Sjöstedt i en stundtals hätsk SVT-debatt med Friskolornas riksförbunds ordförande, den tidigare MP-politikern Mikaela Valtersson. Hon höll inte med.

Uttrycket ”vinster i välfärden” är förrädiskt – det ger känslan att all välfärd är samma sak och kan hanteras likadant. Men tunga röster vill till exempel skilja på skolan och andra välfärdsbranscher.

Förre statsministern Göran Persson sa i en intervju i Affärsvärlden i september i fjolatt skolan är unik.

– Det är enda verksamheten dit vi tvingar människor. Varje barn ska gå i skolan. Det säger något om skolans funktion i ett samhälle. Då blir det olämpligt att i en sådan verksamhet föra in ett vinstintresse. Det kommer att skikta eleverna och det kommer att göra att vissa utestängs.

– Där skiljer sig skolan från vården och omsorgen där du har väldiga gråzoner.

Även professorer och ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademien har gett sig in i debatten.

”Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstsyfte bör elimineras”, var slutsatsen i Svenska Dagbladet i mars 2013.

Ett ofta upprepat påstående är att Sverige och Chile är de enda länderna i världen där skattefinansierade skolor får drivas av privata vinstdrivna bolag. Statsminister Stefan Löfven (S) använde sig av uppgiften under riksdagens partiledardebatt i januari. I början av året röstade dock den chilenska senaten för att avskaffa systemet. Det skulle i så fall lämna Sverige ensamt kvar.

Friskolor är annars ett vanligt inslag i många länder. Storbritannien har nyfiket tittat på det svenska systemet och startat egna friskolor. Skolorna är omdebatterade men premiärminister David Cameron har lovat att öppna 500 nya free schools om de konservativa vinner valet i maj. Skolorna är statligt finansierade, självständiga men inte vinstdrivna.

Danmark har ungefär lika stor andel friskoleelever som Sverige, i Nederländerna går hela 70 procent av eleverna i friskolor. Systemen skiljer sig åt men varken i Norge eller Danmark kan ägarna ta ut vinst, i Nederländerna är det möjligt bara för ägare som inte får statsbidrag. I samtliga länder finansieras friskolorna delvis med elevavgifter.

Så nog finns fog för uppfattningen att Sverige i detta avseende är extremt.

KONSTEN ATT BEGRAVA

När en fråga blir besvärlig finns en gammal tradition i Sverige att tillsätta en utredning. Den får gärna hålla på så länge att saker och ting hinner lugna ner sig. När krav på socialism restes av vänsterfalangen inom Socialdemokraterna en gång i tiden tillsatte den då färska S-regeringen en utredning som fick titta på saken. Det var år 1920. Socialiseringsnämnden utredde i 15 år tills frågan var politiskt död.

När debatten om friskolor satte fart på allvar i början av 2010-talet tillsatte utbildningsminister Jan Björklund Friskolekommittén. Då hade många skolor bytt ägare på kort tid utan kontroll. Den som ville starta en friskola kunde vid ett tillfälle köpa ett tillstånd på Blocket.

Kommittén hade märkbart svårt att enas. Till sist kunde ordföranden Lars Leijonborg presentera en kompromiss där sex partier ställde sig bakom skärpta regler. Men först efter att den riktigt heta potatisen – krav på ”varaktigt ägande” och riskkapitalbolags lämplighet som skolägare – hade bollats över till ännu en utredning: Ägarprövningsutredningen.

Denna tillsattes 2012 för att utreda skärpta krav i hela välfärdssektorn. Utredningen fick flera gånger nya direktiv, bland annat efter JB-konkursen. Och allt längre tid på sig. I februari i år kom till sist slutbetänkandet. Det bör krävas insikt, erfarenhet, lämplighet och ”ekonomiska förutsättningar för en långsiktig verksamhet” för huvudmän, föreslogs bland annat.

De besvärliga frågorna om vinstbegränsningar bollades över till – just det – ännu en utredning. Nämligen den som just tillsatts under ledning av Malmös förre kommunalråd, Ilmar Reepalu.

– Utredningen kan vara ett jättebekvämt sätt för regeringen att begrava frågan. Samtidigt är det ganska nyhetsdrivet, det kan hända saker som gör att debatten blossar upp igen, säger Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen.

Med tanke på den senaste utredningens omfattning vore det förvånande om tidsplanen kan hållas. Den började med att vara försenad – ursprungligen skulle den ha tillsatts i januari – och den har fått fram till 1 november 2016 på sig. Därefter följer den normala gången av remissrundor, förslag, beredning, och så ska förslaget röstas igenom – eller fällas – i riksdagen.

– Målet är att genomföra den här politiken under mandatperioden, sa Ardalan Shekarabi (S).

Men civilministern vet naturligtvis, jurist som han är, att det kan bli besvärligt. Regeringen måste dessutom ha stöd från ytterligare något parti.

– Det är väl Folkpartiet som ligger närmast till hands. Och det är rimligt att tro att det inte blir ett så omfattande förslag, säger Anna Dahlberg.

VINDARNA VÄNDER

Att Vänsterpartiet är emot vinst i välfärden är inget konstigt, det ligger så att säga i partiets dna. Att Socialdemokraterna och Miljöpartiet gick med på så skarpa, en del menar företagarfientliga, skrivningar i direktiven var mindre självklart.

Socialdemokraterna hade länge en pragmatisk syn och talade hellre om kvalitet än om vinst. När den då nyvalde partiledaren Stefan Löfven på våren 2012 fick frågan om han kunde tänka sig att förbjuda vinster i välfärden var svaret tydligt:

– Det låter sig inte göras.

Men LO hade uttalat sig för en ”nonprofit”- princip och vänstergrupper i partiet drev på i samma riktning. Kongressen 2013 slutade med en kompromiss som slog fast att vinstintresset inte ska vara styrande. Vinstuttag och vinster ska ”avsevärt begränsas”.

– En seger för vänsterfalangen, kommenterade SVT:s Mats Knutson.

Miljöpartiet rörde sig i samma riktning. I en ovanlig debattartikel i Aftonbladet bad ett antal miljöpartister om ursäkt för att det blivit som det blivit med friskolorna. ”Förlåt. Vi var naiva. Det blev fel.”

Och vid kongressen 2013 körde ombuden över sina egna språkrör och fick igenom en hårdare formulering i vinstfrågan.

Så kom valet. Uppgörelsen med Vänsterpartiet. Utredningen.

Där står vi. Frågan är: Vad händer nu?

DILEMMAT

Per Strömberg skyndar in med cykelhjälm i näven och andan i halsen. Han är professor i finansiell ekonomi med inriktning på riskkapital och kommer direkt från ett möte på finansdepartementet. Hur ser marknaden för välfärdsbolag ut i dag?

– Det är stendött. Om någon oroar sig för att riskkapital ska ge sig in i välfärdssektorn kan man sluta med det. Inget är så iskallt för riskkapitalinvesteringar som välfärdsföretag.

– Samtidigt är Capio, Attendo och Academedia i exitläge. Humana är ett annat exempel. Engelska skolan också. Flera köptes i mitten av 2000-talet och har ägts länge. Fonderna har bara tio års liv, det är ett dilemma.

Per Strömberg tror att osäkerheten i branschen satte in tidigt och att den växte efter valet.

– Om man tror att det skulle bli jättestora vinstbegränsningar, då är bolagen ur ekonomisk synpunkt värdelösa. Jag vet inte vad man ska göra, ge bort till kommunen eller…

Professorn skrattar till. Det är en paradoxal situation.

– Det finns inga forskningsbelägg för att private equity skulle vara mer kortsiktiga än andra ägare. Kanske är det tvärtom; det är en bättre strategi att investera mycket under fem år så man kan sälja så dyrt som möjligt. Priset baserar sig på framtida vinster. Men om man tror att om fem år är det värt noll – då kan man oroa sig för att riskkapitalet beter sig kortsiktigt.

Per Strömberg säger att bolagen skulle dra sig ur välfärdssektorn om de bara kunde.

– Men hur brukar man göra? Sälja till annan riskkapitallist – flera har köpt av varandra genom åren – den exitrutten är helt död. Det andra alternativet är att sälja till ett annat välfärdsbolag. Där finns heller inget intresse givet osäkerheten om framtida vinster.

Börsen hade varit en naturlig mottagare. Men det bygger på att börsen skulle vara pigg på att investera, att köparen tror att det går att tjäna pengar i framtiden. Där är det också stängt. Ett fjärde alternativ är att belåna bolagen lite till – om banken tycker att det finns tillräcklig säkerhet – då kan riskkapitalbolagen i bästa fall kanske få tillbaka sina investeringar.

Per Strömberg tycker det vore synd om utvecklingen stannar av. De forskningsstudier som finns visar i princip inga kvalitetsskillnader, möjligen är det lite bättre i riskkapitalägda bolag.

– Men man har sett att de tjänar mycket mer pengar, är mer produktiva. Och produktiviteten i välfärden stod stilla, det skulle bli jätteproblem i framtiden. Om man tar in den här typen av aktörer kan man i slutändan få mer vård för pengarna.

Kan de stora välfärdsbolagen helt enkelt lägga ner?

– Nej, det tror jag inte går imagemässigt. Det som visat sig när röken lättat efter Carema och JB är att riskkapitalbolagen kanske inte varit sämre ägare än någon annan, däremot har de varit synnerligen dåliga på pr. Det har skadat branschen.

LIKA FÖR ALLA

Läser man det 25-sidiga direktivet visar det sig att regeringen inte är emot mångfald i sig. Utredningen ska tvärtom underlätta för så kallade idéburna utförare. Det är vinstuttagen man vill åt, även om Ardalan Shekarabi säger att den inte föreslår ett vinstförbud.

– Man har rätt till låg ränta på privat insatt kapital, en avkastning.

Som ett mantra upprepas i direktivet: ”Skattemedel ska användas till den verksamhet de är avsedda för.”

”Eventuella överskott ska som huvudregel återinvesteras i den verksamhet där de har uppstått. Det enda godtagbara undantaget från huvudregeln bör vara att privat insatt kapital, och medel motsvarande en låg ränta på kapitalet, inte behöver återinvesteras.”

Vad låg ränta innebär framgår inte. Men enligt Jonas Sjöstedt handlar det om under 5 procent. Ardalan Shekarabi har å sin sida sagt 6 procent.

– Det är den siffran som gäller för den här delen av näringslivet om man också tittar på den privatfinansierade delen. Det är inte orimligt att utgå från vad som är vinstmarginal i den övriga ekonomin, sa civilministern till Dagens Nyheter.

Det ges inga undantag: nya regler ska gälla både gamla som nya aktörer. Däremot bör befintliga utförare ges förutsättningar för att kunna anpassa sina verksamheter till de nya reglerna, heter det.

När Ardalan Shekarabi var ordförande i SSU sökte han tillstånd att starta en friskola med ”demokratisk socialism” som värdegrund. Det var en protest mot att det var tillåtet med religiösa friskolor. Men Skolverket sa nej.

Sex år senare ledde han Socialdemokraternas kriskommission efter valförlusten 2010. Partiet hade gjort sitt sämsta val sedan 1920 och skulle snart byta partiledare, två gånger till och med. Efter valvinsten i höstas gjorde Stefan Löfven Shekarabi till civilminister. Därmed blev den 36-årige Uppsalajuristen ansvarig för hela vinster-i-välfärden-frågan.

Nu satt han i SVT:s Agenda i svart-vit-rosa fluga och karaktäristisk skäggstubb och försökte lugna nationen, ja, eller i alla fall oroliga och besvikna företagare. Det fanns goda skäl till det. I en undersökning från Ipsos i höstas säger åtta av tio företagare inom vård och skola att intresset att investera och utveckla skulle påverkas negativt av vinstbegränsningar.Enligt Demoskop kan var femte friskola komma att stängas vid ett förbud att ta ut vinster.

Men vilka företag kommer vilja fortsätta driva vårdhem, skolor och så? undrar programledaren.

– Jag tror att det inte kommer innebära stora förändringar för de seriösa företagare som vi har. Om man bedriver välfärdsverksamhet av hög kvalitet och satsar pengarna på det de ska satsas på, då har man inget att vara orolig för.

Och hur ska ni få igenom det i riksdagen?

– Jag är övertygad om att det finns fler partier som vill vara med och ta ansvar, säger civilministern och nickar ett par gånger.

SÅGNINGEN

”Vinst-i-välfärden-utredningen” – som alltså ska ledas av den rutinerade kommunalräven Ilmar Reepalu (S) – ska titta på en mängd frågor: om det behövs en syftesparagraf, krav på bemanning, tillståndsplikt, SVB-bolag med mera. Men det är vinstbegränsningarna som står i fokus.

Utredningen hann knappt tillsättas förrän den sågades. Samma dag som civilministern och vänsterpartiledaren presenterade direktiven på DN Debatt gick branschen och oppositionen till motangrepp.

– Regeringens och Vänsterpartiets politik riskerar att slå undan benen för väl fungerande verksamheter. Utredningen skapar total osäkerhet om villkoren för alla välfärdsföretag, skrev Friskolornas riksförbunds tf vd Ulla Hamilton.

Vårdföretagarnas Håkan Tenelius var ännu hårdare:

– Om förslagen blir verklighet går mångfalden i vården mot svältdöden. Patienter, äldre och personer med funktionsnedsättning får i slutänden en valfrihet motsvarande DDR. Förslagen bygger på myter. Privat vård och omsorg håller högre kvalitet och förslagen skulle vara förödande för välfärdens utveckling.

Oppositionen var inte heller nådig.

Folkpartiet och Kristdemokraterna var starkt kritiska till vad de uppfattade som ett vinstförbud. De var skeptiska till att det skulle gå att hitta en blocköverskridande lösning. Moderaterna var inte fullt lika avvisande:

– Vi har en samsyn på en rad punkter. Men vi är samtidigt oroliga för vilka konsekvenserna blir om företagen inte får göra vinst. För oss är det viktigast att kvaliteten inom välfärden är hög och att makten att välja ligger kvar hos medborgarna, sa partiets förste vice ordförande Peter Danielsson i DN.

Tuffast av alla var Centerledaren Annie Lööf. Hon bedömde möjligheterna att komma överens som obefintliga. Lööf jämförde debatten med 1970-talets om löntagarfonder.

”Det handlar om människors frihet”, sa hon till SvD, och tyckte det var tråkigt att MP lagt sig platt.

– Det är en härdsmälta i den rödgröna regeringen.

Ett tonläge uppskruvat till elva.

”CHECKS AND BALANCES”

I dag finns ingen majoritet i riksdagen för ett kraftigt begränsat vinstuttag för välfärdsföretagen. Men partier har bytt fot förut. Och Sverigedemokraterna röstar inte alltid som förväntat.

Samtidigt vet ingen hur förslagen ser ut när de väl kommer. Och utredningen kan dra ut på tiden. Då kan det bli svårt att få igenom några lagförslag före valet 2018. Då kan det politiska landskapet se helt annorlunda ut.

– Det finns många checks and balances på vägen, inte minst riksdagen. Socialdemokraterna har också ett intresse av att inte döda valfriheten, säger Anna Dahlberg.

Svensk politik har en stark tradition av samförstånd och kompromisser. Ardalan Shekarabi sätter sitt hopp till det.

– Det finns en politisk retorik som går ut på att söka konfrontation och konflikt. Men jag vet att det finns en förståelse bland borgerliga politiker för att regelverket måste reformeras. Även förra regeringen erkände att det finns problem, det var därför Ägarprövningsutredningen och Friskolekommittén tillsattes. Om vi sätter oss ned och diskuterar borde vi kunna komma överens om en del, sa han till Lärarnas Tidning.

Skulle inte det funka kan man ju alltid tillsätta en utredning. Så länge.