Krönika Svensk politik
När ord blir accessoar för posering
Vilket värde ska orden tillmätas i politiken? Stort värde, tänker nog de flesta intuitivt. Politiken bör visserligen utvärderas utifrån utfall och prioriteringar men i skapandet av visionen och riktningen, som ligger till grunden för vägvalen, är orden centrala. Problem uppstår först när orden inte längre är bärare av tankar, när de förlorar sitt ursprungliga innehåll. Lika problematiskt är det när ord och handlingar inte korrelerar, när de reduceras till accessoarer avsedda för posering.
När negativa ord, som exempelvis rasist, påklistras meningsmotståndare som inte är rasister men där syftet är att brännmärka och tysta, devalveras ordets innebörd samtidigt som de riktiga rasisterna tillåts smyga under radarn. Ty vem är rasist när alla är det? När positiva ord, som exempelvis humanist, används för att upphöja den egna positionen samtidigt som de handlingar den påstådde humanisten företar, i praktiken, inte resulterar i ett mer humanistiskt samhälle blir konsekvensen densamma.
RYGGRADSLÖST HYCKLERI
Ord spelar med andra ord roll, det är därför man ska handskas varsamt med dem. Sannolikt är det skälet till att så många i dag upprörs över det eskalerande tonläget i svensk offentlighet. För att inte tala om det ryggradslösa hyckleriet.
”Dagens huvudnyhet (SvD, DN) om att regeringen ska skärpa kraven för asylsökande som vill ta hit sin partner och barn, är ett symptom på stress. Pressad av låga opinionssiffror, ser Reinfeldt ingen annan utväg än att spela det främlingsfientliga kortet, med förhoppning om att han ska kunna göra om Leijonborgs tvivelaktiga bedrift från 2002.
Teodorescu Måwe: S känns visionslöst bortom visionen om makten framför allt
Då tjänade förslaget om språkkrav för medborgarskap som en magnet för främlingsfientliga väljare till folkpartiet, och nu tror kanske Reinfeldt att detta nya förslag ska fungera på samma sätt för moderaterna. Det är bedrövligt i sin utstuderade ömklighet, men så typiskt för en politiker som inte är så noga med de grundläggande värderingarna – bara man vinner val.”
De sedermera famösa – raderade – orden är skrivna år 2008 av Morgan Johansson (S), numera justitieminister. En person som i högre grad än de flesta bidragit till devalveringen av språket. Kanske var det Johanssons ord som inrikesminister Mikael Damberg (S) hade i åtanke när han förra veckan konstaterade: ”Det fanns en ängslighet tidigare att beskriva en del problem, man ville inte ses som rasistisk och så vidare. /…/ Hur vi hanterar migration har varit ett sätt som spätt på segregationen. Sverige har inte sett att om man hela tiden fyller på med migranter i vissa områden så växer problemen över tid.” (Aftonbladet 22/9)?
HAR LARMATS INTERNT
Men man ska inte låta sig luras. Den Dambergska insiktsfullheten brister i trovärdighet. Inte för att beskrivningen av sakernas tillstånd inte stämmer, utan för att Damberg konsekvent undviker att erkänna att en bärande del av partiets maktstrategi det senaste decenniet just varit att skapa och underblåsa nämnda ängslighet.
Det vill säga samma ängslighet som Damberg numera påstår är orsaken till att ”man” avstått från att beskriva samhällsproblem kopplade till stor invandring och dålig integration. Samhällsproblem som också röster inom den egna rörelsen, som Nalin Pekgul och Carina Hägg, larmat om. Sett ur detta perspektiv är Johanssons gamla blogginlägg illustrativt – för att inte tala om det faktum att han sett sig nödgad att radera det i samma veva som partiet ändrat sig i sakfrågan. Som man känner sig själv känner man andra.
Det finns mycket att säga om statsrådens agerande visavi den fråga som förändrat Sverige i grunden. Men det kanske viktigaste arvet efter sittande regering är inte deras kollektiva misslyckanden; den höga arbetslösheten som skulle sänkas till EU:s lägsta, den eskalerande gängbrottsligheten som placerar Sverige i EU:s toppskikt, den eftersatta skolan, energiförsörjningen eller infrastrukturen. I någon mån bär ju samtliga partier som under de senaste decennierna haft regeringsmakten ett ansvar för samtidens alltmer svårlösta problem, även om mycket hade kunnat göras för att vända utvecklingen under snart åtta år vid makten.
ARVET EFTER STEFAN LÖVEN
Nej, det viktigaste arvet efter regeringarna Löfven är deras få men problematiska framgångar. Det var nämligen under den på ytan tafatte Löfven som det politiska samtalet polariserades och vulgariserades så till den grad att samma borgerlighet som en gång enades, mot S, lät sig splittras av desamma.
Att Alliansen i princip gav bort makten efter valet år 2014 till Löfven är inte Löfvens fel. Inte heller är det Löfvens fel att man lät sig luras in i Decemberöverenskommelsen, inte agerade kraftfullare under Transportstyrelseskandalen, eller att man slutligen gick skilda vägar i och med Centerpartiets och Liberalernas beslut att inte rösta på den egna statsministerkandidaten, vilket resulterade i Januariavtalet. Skickligt spelat av Löfven, men framför allt oskickligt av den forna Alliansen.
Med mindre än ett år kvar till vad som kan bli ett historiskt val – antingen för att M+KD+L med stöd av SD bildar regering, eller för att S+V+MP+C gör det – finns en central lärdom för opposition att dra av de senaste månadernas socialdemokratiska positionsförflyttningar:
S STÅR NÄRMARE M
Låt aldrig motståndaren definiera vem du är eller vad du vill åstadkomma. Om borgerligheten inte hade låtit sig skrämmas av anklagelser om rasism och trålande i grumliga vatten, om man fortsatt lägga fram sin egen politik, om man agerat på de samhällsproblem som väljarna adresserade, hade den socialdemokratiska skrämseltaktiken – de devalverade ordens strategi – varit verkningslös. Det hade tvingat S, som i sak står mycket närmre M än sina nuvarande samarbetspartners, att börja konkurrera med bättre lösningar vilket hade gynnat Sverige.
I den bästa av världar rör vi oss mot ett sundare debattklimat där politiska förslag utvärderas utifrån resultat istället för avsändare. En debatt som premierar logik och konsekvens där ingen som gör anspråk på att tas på allvar kan hävda att det som var rasism då inte är det i dag och vice versa. Ett återupprättande av respekten för ordens betydelse.
Alice Teodorescu Måwe är fristående politisk kommentator. Tidigare bl.a. chef ledarredaktionen GP.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor
