Sakpolitikens seger över det politiska spelet

Regeringen Stefan Löfvens fall är välgörande för det politiska systemet. Det är, plågsamt eller ej, en påminnelse om att sakpolitik alltid vinner över politiskt spel.
Statsminister Stefan Löfven (S) håller pressträff i Rosenbad, efter att ha förlorat misstroendeomröstningen i riksdagen.
Statsminister Stefan Löfven (S) håller pressträff i Rosenbad, efter att ha förlorat misstroendeomröstningen i riksdagen. Foto: Anders Wiklund / TT

”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden” står det att läsa i Januariöverenskommelsen från 2019. Att det knappast kunde förhålla sig så i praktiken, givet att de fyra ingående parterna ju saknade egen majoritet i riksdagen, låtsades man inte om.

”Värdelösa ord på papper utan någon betydelse i praktiken”, kontrade dåvarande partiledaren Jonas Sjöstedt (V) ilsket och hänvisade till en enskild uppgörelse mellan honom och Stefan Löfven (S) ”som ni aldrig kommer att få se”.

I en intervju i samma veva, under de där mörka vinterdagarna i januari 2019, förtydligade han: ”Klausulen finns bara kvar på ett ställe – i överenskommelsen. Där förekommer den som en plågsam påminnelse för C och L om deras fiasko”. Två röda linjer drogs samtidigt upp, en rörde arbetsrätten, en annan gällde bostadsmarknaden.

Därefter släppte det ena ”ytterkantspartiet”, Vänsterpartiet, fram Stefan Löfven som statsminister väl medvetet om att det, för att kunna upprätthålla sina röda linjer, en dag skulle behöva det andra ”ytterkantspartiets”, alltså Sverigedemokraternas, stöd. Samma Sverigedemokrater som ju var själva anledningen till att Alliansen splittrades och Stefan Löfven ansåg sig nödgad att ingå Januariavtalet från första början. Logik för den inte så logiskt lagde, kanske.

Fiaskot ett faktum

Resten är historia och nu 2,5 år senare är fiaskot ett faktum: Stefan Löfven och hans regering har fallit och tagit Januariöverenskommelsen med sig. Att det dröjde så länge är beundransvärt, även för en politisk överlevare som Stefan Löfven.

Upprördheten är på sina håll stor. Men det inträffade är välgörande för det politiska systemet. Det är, plågsamt eller ej, en påminnelse om att sakpolitik alltid vinner över politiskt spel. Att politik handlar om övertygelse, om färdriktning, om respekt för det demokratiska systemet som sådant. Den vitalisering som Vänsterpartiet injicerat politiken med i elfte timmen borgar för något större och utgör en påminnelse om värdet av att hålla sina löften gentemot väljarna även när det kostar på (kortsiktigt).

Svensk politik befinner sig nu i en återvändsgränd. Ända sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen år 2010 har spelteori och posering dominerat samtalet. Sakpolitiken, samhällsproblemen, de ideologiska skiljelinjerna, och inte minst folkviljan, har förpassats ut i marginalen. I stället för att söka svar på varför samhället utvecklats åt ett visst håll eller varför väljarnas oro tagit viss riktning, och hur dessa faktorer i sin tur kunnat resultera i att SD vunnit fler och fler väljare, har allt fokus legat på att medelst allehanda mer eller mindre demokratiskt tveksamma uppgörelser utestänga partiet från inflytande.

Positivt för väljarna

Det började med att den dåvarande Alliansregeringen, som hade förlorat sin majoritet i riksdagen i valet 2010, år 2011 slöt Migrationsuppgörelsen (MÖK) med Miljöpartiet. Syftet var att utesluta SD från inflytande i partiets främsta profilfråga. Sverigedemokraterna ökade.

Det fortsatte med att sex av riksdagens åtta partier, under den efterföljande mandatperioden, slöt Decemberöverenskommelsen (DÖ). Syftet också denna gång var att utestänga SD från politisk makt. DÖ dog formellt redan påföljande år men den bakomliggande logiken fortgick under hela återstående delen av mandatperioden 2014-2018. Sverigedemokraterna ökade.

Och, kommer det att visa sig, slutade det med att Januariavtalet (JA), som slöts i januari 2019 efter en utdragen process efter valet 2018. Den överenskommelsen, mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna, vilade också på det uttalade syftet att utestänga SD från makt.

Nu står vi här med två ”ytterkantspartier” som fortsättningsvis inte kommer att kunna rundas avtalsvägen, utan tvärtom erkännas som delar av framtida regeringsunderlag. Det var oundvikligt givet parlamentarismens spelregler.

Vad som händer härnäst är i skrivande stund omöjligt att förutse, men klart är att det är formativa veckor vi står inför. Hur partierna positioner sig nu kommer att vara avgörande för hur ett extraval eller det ordinarie valet nästa år faller ut och därefter för lång tid framöver. För inte minst Centerpartiets del är det ett långsiktigt vägval mellan V och SD som kommer att tvinga partiet att förändra sin retorik, vilket i sig kan vara slutet för partiledaren Annie Lööf. För Stefan Löfven är det sannolikt redan över.

Klart är att den era som påbörjades för tolv år sedan nu äntligen kan förpassas till historieböckerna. Det innebär en möjlighet för partierna att söka sig tillbaka till sina ideologiska rötter, att utveckla sin politik utifrån vad de vill åstadkomma i stället för att bilda allianser baserade på motstånd. Det innebär en möjlighet att rikta fokus från taktik till sakpolitik. Det är i grunden positivt för partierna, för väljarna och inte minst för Sverige.

Alice Teodorescu Måwe är fristående politisk kommentator. Tidigare bl.a. chef ledarredaktionen GP.