Den rättvisa handen

Finanskrisen för tio år sedan drev stora delar av den globala ekonomin in i den djupaste krisen sedan depressionen på 30-talet. Filmer har gjorts om hur girigheten hos aktörer på den amerikanska bolånemarknaden kulminerade i konkursen för den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers år 2008.

Efter varje större kris har tillsynsmyndigheter försökt reglera och förbättra de finansiella systemen för att förhindra upprepningar. Under de mer än trettio år som jag tillbringat i finansmarknadens verkstäder har jag fått uppleva en utveckling som gått från en snarast helt oreglerad miljö till dagens betydligt striktare förutsättningar. Den utvecklingen har varit bra och kommer säkerligen att fortsätta.

Jag kommer ihåg hur jag i slutet på 1980-talet inte direkt skyltade med mitt yrke efter att dåvarande LO-ordföranden Stig Malm förargade sig över ”knapptryckare” och ”finansvalpar”. Några år senare ondgjorde sig vår dåvarande finansminister Göran Persson över att behöva sitta och förklara hur svensk samhällsekonomi fungerar för ”flinande finansvalpar”.

Om kronan försvagades eller om räntorna skenade iväg var ofta marknadens fel – sällan eller aldrig berodde det på politikernas eller statsförvaltningens tillkortakommanden. Det har dock oftast fallit på marknaden att, ibland brutalt, avslöja de obalanser som byggts upp. Den gången slutade det med 500 procents ränta och avskaffandet av den fasta växelkursen.

Under eurokrisen, när skuldtyngda länder runt Medelhavet synades i sömmarna, var det uppenbart att man levde över sina tillgångar. I alla fall för ”knapptryckarna”. Politikerna borde också ha insett konsekvenserna av en alltför vidlyftig skuldsättning men förmådde inte agera, fasthållna av politiska löften och en rädsla för vad en striktare budgetpolitik skulle ge för utslag i opinionsundersökningarna.

I dag har marknaden fokus på Italien, där en ny populistisk regering har inlämnat ett, enligt EU och marknadens aktörer, alltför vidlyftigt budgetförslag, vilket skulle kunna äventyra landets redan ansträngda statsfinanser. Lo spread är på alla italienares läppar. Den beskriver skillnaden i upplåningskostnad mellan Tyskland och Italien utryckt som en spread mellan ländernas obligationer med tio års löptid, i dag runt 3 procentenheter, men väldigt volatil.

Lo spread har blivit en febertermometer som mäter tillståndet i den italienska ekonomin. Italienska snickare, lärare och pensionärer pratar om den dagligen och håller extra hårt i plånboken när spreaden ökar. Då vankas nämligen, tror man, sämre tider.

Ovanstående är exempel på när marknadens aktörer klivit in och använt sig av den ”osynliga handen” för att tjäna pengar eller undvika förluster, vilket också medfört att obalanser och bubblor snabbare har identifierats och därmed kunnat åtgärdas innan det blir försent och skadorna kunnat bli mångfalt större.

För svenskt vidkommande är det därför just nu extra intressant att studera hur marknaden förhåller sig till den (obefintliga) svenska regeringsbildningen som så småningom ska utmynna i en ny budget. Ännu så länge har det politiska stilleståndet inte påverkat vare sig räntor, krona eller börs. De rör sig av andra orsaker – men för hur länge?

Finansvalparna på världens marknader har över tiden blivit allt äldre och mer dresserade. Nya regelverk, intensiva utbildningar, finansiella körkort och skärpta kontroller har gjort systemen säkrare och den trenden lär fortsätta – det är bra. Marknadens, ibland otacksamma, uppgift att syna, värdera och analysera såväl omvärld som ekonomi kommer också fortsatt att vara en viktig säkerhetsventil.

Osynlig men inte obetydlig

Den osynliga handen är ett begrepp som myntades av nationalekonomen Adam Smith. Uttrycket syftar på hans marknadsekonomiska princip att en individ, eller en grupp individer, som handlar till nytta för sig själv också indirekt handlar till nytta för samhället eller kollektivet. Principen är flitigt debatterad och utmanad.