Lönsam illojalitet

En sjuksköterska med några års erfarenhet blir presenterad två olika anställningserbjudanden.

Det första lyder: ”Vi erbjuder 27 000 kronor per månad i en stressig miljö och med ofördelaktiga arbetstider. Erfarenhet och/eller arbetsbörda påverkar inte din lön nämnvärt. Du har överhuvudtaget få möjligheter att påverka lön- och kompetensutveckling. Du har dock garanterat jobb fram till pensionen.”

Sjuksköterskan lyssnar på det andra jobberbjudandet:

”Vi erbjuder 43 000 kronor per månad i en miljö med hög flexibilitet och frihet. Ingen tvingar dig att jobba övertid. Det kan dock bli en hel del långpendlande och du bör gilla nya miljöer, allt från vårdcentraler till äldreboenden. Kollegerna byts ofta ut, ibland dagligen, och sjukdom påverkar din ersättning negativt.”

Exemplet är fiktivt men en realitet för sjuksköterskor i dag. Förr fanns egentligen bara ett alternativ för missnöjda landstingsanställda: att flytta till Norge. Numera arbetar cirka 12 000 svenska sjuksköterskor i Norge och tjänar i snitt drygt 30 procent mer än i Sverige.

Men i dag behöver inte en sjuksköterska lämna Sverige för att höja sin lön. En anställning på ett vårdbemanningsbolag ger lika bra betalt som en flytt till Norge. De svenska landstingens allt större oförmåga att rekrytera personal ligger bakom de återkommande rapporterna om dramatiskt ökade kostnader för inhyrd personal i den svenska vården. Från år 2011 till 2014 har de 20 landstingens kostnad för inhyrd personal ökat med 40 procent till 3,4 miljarder kronor.

För investerare som tror på bemanningsbolag finns en rad noterade bolag. På Stockholmsbörsen handlas de större aktörerna, som Proffice, Uniflex och Poolia. Dessa tre breda bemanningsbolag har svag eller obefintlig lönsamhet samt betydligt sämre kursutveckling än Stockholmsbörsen som helhet under de senaste fem åren. Betydligt bättre går det för de mindre och mer nischade aktörerna, till exempel SJR, som försörjer bank- och finanssektorn med personal. Med tvåsiffrig tillväxt och rörelsemarginal är bolaget bäst i bemanningsklassen.

En annan nischaktör är Dedicare, inriktat på just vård och omsorg. Bolaget knoppades av från moderbolaget Poolia våren 2001 och blev genast en kursraket. Konkurrenten NGS Group, som i fjol hade 90 procent av intäkterna från vårdbemanning och resten från bemanning på skolor och förskolor, är den verkliga börsvinnaren med en värde­ökning på över 2 300 procent de senaste fem åren.

Gemensamt för alla bemanningsbolag på börsen är en hög direktavkastning och låga värderingsmultiplar. Direktavkastningen är ett resultat av det närmast obefintliga investeringsbehovet och flera av bolagen kan därför dela ut nästan hela vinsten. De låga värderingarna beror på låga inträdesbarriärer och att bemanningsbranschen pressas av lägre tillväxt.

Bland vårdbemanningsbolagen finns också en politisk rabatt på aktien. Kommuner och landsting står för nästan hela inköpen, samtidigt som hot om stopp för vinster i välfärden diskuteras i riksdagen. Och visst, den politiska risken ska inte negligeras, men det är främst ägare av privat vård, skola och omsorg som har anledning att vara oroliga. Bemanningsbolag som till exempel Dedicare och NGS säljer en tjänst, huvudsakligen till landstingen, som dessa uppenbarligen har allt svårare att klara sig utan. Det är dessutom svårt att se en bättre och billigare lösning på vårdens personalproblem än bemanningsbolag, i varje fall kortsiktigt. Försök till inköpsstopp har aldrig fungerat.

Men skam den som ger sig. Samarbetsorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har som målsättning att medlemmarna ska halvera kostnaden för inhyrd personal under nästa år. Bland de viktigaste argumenten märks en högre patientsäkerhet, en bättre arbetsmiljö och givetvis kostnaden. Men det finns inget som Affärsvärlden har läst som stärker tesen att minskad användning av bemanningsbolag sänker personalkostnaden eller höjer vårdkvaliteten. Patientsäkerhet och kvalitet gynnas rimligen av kompetent hyrpersonal om alternativet är vakanser.

Fenomenet sprids. Socialsekreterare inom socialtjänsten lämnar för bemanningsbolagen. Det finns också tecken på att lärarkollektivet är på väg i samma riktning.

Kortsiktigt löser vårdbemanningsbolagen ett politiskt problem på ett effektivt sätt. Landstingen har blivit så beroende av bemanningsbolagen att de inte längre har några alternativ då allt färre ser den offentliga vården som en attraktiv arbetsgivare. Landstingen kan inte heller höja personalkollektivets löner i ett försök att bli en mer eftertraktad arbetsgivare. Det är för dyrt. Men via bemanningsbolag kan en del läkare och sjuksköterskor, där bristen är störst, erbjudas högre lön.

Det är oundvikligt att vården måste effektiviseras och organiseras på ett betydligt bättre sätt än i dag. Fler läkar- och sjuksköterskestudenter kan aldrig råda bot på arbetsplatser med usla villkor. Eftersom en trovärdig långsiktig politisk lösning saknas är vårdbemanningsbolagen här för att stanna.

På börsen värderas numera gamblingbolagen utan politisk rabatt. Det borde vårdbemanningsbolagen också göra.