Stig-Björn Ljunggren: Mello-kalkonen illustrerar demokratins problem

Melodifestivalens första omgång blev ett fiasko. En röstningsapp brakade samman och tittarna fick rösta via telefon som på farfars tid. Och frågan kunde för en gångs skull ställas på riktigt: Var det rätt låt som vann?

I en kvällsis så gick de så långt att de kallade spektaklet för ”en stor och kacklande ultrakalkon” som borde föranleda att Christer Björkman åter kallades in för att styra upp.

Jag tror detta är en mycket sedelärande historia. På många sätt. För det första är väl Euroschlagern det enda exemplet på ett Europasamarbete som har stor folklig förankring. Förvisso är det inte lika stort ute i ”det riktiga Europa” som här uppe i Norden. Men jämför vi med hur svenska elpriser rakat i höjden därför att samarbetet lett till att vi varit mer intresserade av att kabla ut vår elektricitet till grannländernas hungriga marknader, än vi varit att höja kapaciteten inom vårt land, så är detta musiktävlande över gränserna en oerhörd framgång.

Frågan är om vi kan lära oss något av detta? Om vi nu tror att EU-samverkan trots allt ändå är rätt bra. Hur göra för att få folkets stöd? Kanske är det en kuslig påminnelse om att den gamla frasen om ”bröd och skådespel” inte bara var cynism, utan också har viss verklighetsförankring.

DEMOKRATINS CENTRALA PROBLEM

För det andra är det intressant att se hur tidsandan förändrat synen på musiktävlandet. Det fanns en tid, för inte så länge sedan, som regim-TV helst ville undvika detta jippo. Det gick så långt att de till och med ställde in Sveriges medverkan. Och den gängse uppfattningen var att det inte går att tävla i musik, att det är kommersiell och småborgerlig propaganda.

Vänstern fjärmade sig så långt de kunde från denna begivenhet, trots att deras älskade folk gillade melodifestivalen mer än progg eller alternativfestivaler.

Här har vi ett bra exempel på hur industrin – i det här fallet upplevelseindustrin – samverkar glatt med den offentliga verksamheten och inte bara skapar god underhållning till ett härjat folk, utan också tillåts göra privata profiter på verksamheten. Utan att någon invänder.

För det tredje, och det är mest intressant, sätter ”ultrakalkonen” fingret på ett av demokratins centrala problem: Sättet på vilket vi räknar rösterna bestämmer också resultatet.

DÅ ÄNDRAS STÅNDPUNKTEN

Ska vi mäta folkviljan så kommer denna urkraft att ta sig olika utformning beroende på vilken metod vi använder för att komma till beslut.

Den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau gjorde skillnad på ”allas vilja” och ”allmänviljan”. Enkelt uttryckt skulle vi kunna beskriva detta som att folkviljan går att konstatera på två olika nivåer. Först har vi den spontana folkviljan, ”allas vilja”, den som människor intuitivt och oreflekterat anser vara rätt och riktigt.

Det är den som exempelvis kommer till uttryck i ”pissrännorna” på sociala medier, eller yppas på hockeyarenornas ståplatser. Det är viljan i egenskap av känsla. Vare sig denna är glädje eller vrede. Men tvingas folk att överlägga om vad som bör gälla, och se sina medmänniskor i ögonen samtidigt som de argumenterar för sin sak, så kommer många att gradvis ändra ståndpunkt, ta till sig av andras argument, justera sina egna åsikter, och slutligen komma till ett beslut som bygger på en reflekterade ståndpunkt. En ”allmänvilja”.

FÖRST MED HJÄRTAT – SEN MED HJÄRNAN

Den första är mer kvantitativ, den som kan räkna flest näsor vinner. Exempelvis genom att peka på en bildskärm. Den andra folkviljan, den är kvalitativ och vägleds mer av rationella argument och förnuft. Åsikterna blir fördjupade.

Det är lite grann detta som vissa valmodeller siktar på. Som franska presidentvalet. I den första omgången röstar folk med hjärtat. I den andra med hjärnan.

Eller ta ett årsmöte eller en kongress. Alla vet att propositionsordningen, mötesordförandens sätt att vaska fram ett vinnande förslag, också kan avgöra vilket förslag som vinner. Det är därför ett mötesbeslut kräver två olika avgöranden. Först ett beslut om hur beslutet ska tas – i vilken ordning de olika yrkandena ska behandlas. Därefter själva beslutet, där det som ska gälla vaskas fram enligt förutbestämt mönster.

Men allt detta kräver först en rejäl diskussion. Det är också därför demokrati tar tid. Ofta mer tid än vad samhällsutvecklingens hyperaktiva tempo har råd med.

Kort sagt. Sättet på vilket vi mäter folkviljan bestämmer också vem som vinner.

Det finns undersökningar som gör gällande, att hade vi i Sverige haft ett annat röstningsförfarande för att välja riksdag, då hade andra partier varit dominerande i riksdagen. Socialdemokratin hade troligtvis inte varit lika stark. Och då talar vi valmetoder som används i andra länder och som vi anser fullkomligt legitima. Inga konstigheter.

Därför hade Stalin egentligen inte rätt när han konstaterade att det centrala inte var vem som röstade utan vem som räknade rösterna. Han borde ha sagt att det avgörande är hur rösterna räknas.

MELODIFESTIVALEN – FRÅN EXPERTVÄLDE TILL POPULISTISK VARIANT

Slutsatsen är att folkviljan tar sig olika uttryck beroende på hur den mäts. Folkets vilja är lika flyktig som en melodifestival.

Notera också att dessa jippon har gått från expertvälde – där en väl utvald jury fick skicka Sveriges bidrag till den stora tävlingen – till dagens populistiska variant där folket får bestämma utan inblandning av en förnuftig senat av musikaliska perukstockar.

Därför uppskattar jag att regimtelevisionens ultrakalkon serverar oss en bra illustration på demokratins problem. En röstningsapp som krånglar och ett nytt sätt att dela ut poäng gör att vi även i fortsättningen kan ställa frågan: Var det rätt låt som vann?

Stig-Björn Ljunggren, politisk chefredaktör för socialdemokratiska Sydöstran, Blekinge.