Thunholm: Låt mig ta dig till riksdagen istället, Ilija Batljan

Vilken klåpare som helst kan sitta i riksdagen. Flera av dem gör det. Det är något ganska fint, det där, tycker jag, att landets mest förnäma befattningar kan gå till galningar, särlingar och twittrare. 

Om det är bra vet jag inte. Men fint är det. Inkluderande och sporrande. Det finns många jobb som är bättre betalda, men kombinationen av 75 tusen i månaden och total kravlöshet är ganska fantastisk. Man kan rösta ibland, genom att trycka på en knapp, om man vill. Eller strunta i det.  

NATURLIGTVIS INGA SVEPANDE OMDÖMEN  

Man kan också (vilket händer överraskande ofta) trycka på fel knapp när man faktiskt röstar. Skälet till att en folkräkning ska genomföras är till exempel att tidigare S-politikern Ibrahim Baylan tryckte på fel knapp och lade sin helt avgörande röst på motståndarlagets förslag. 

SamhällsdebattKrönika

Thunholm: Se på bankkrisen, regeringen och sossarna – ge upp du också

Jag tänker inte komma med svepande omdömen om Baylans generella kompetens utifrån detta. Naturligtvis inte. Notera att på samma sätt som IQ-tester bara säger något om förmågan till den sortens logiskt tänkande som premieras i IQ-tester, säger Baylans miss bara något om hans oförmåga att pricka rätt knapp när det finns tre att välja på. 

Lärdomen från Baylan är att det inte lönar sig att vara en streber. Riksdagen premierar inte den sortens beteende. Bättre då att ta en tupplur eller kanske en promenad. Lägga ut något på TikTok kanske.  

LEDAMÖTER PÅ LIVSTID 

Jag tycker vi ska öka antalet riksdagsledamöter tiofaldigt, från dagens 349 till 3 490 stycken. Man kan se det som ett slags medborgarlön de-luxe. Något för alla att drömma om. En av 349 är väldigt svårt att bli. Men en av 3 490 är ju fullt möjligt. Man kan se det som en metod för att bredda basen av inkompetens, för landets bästa. Vi borde också förlänga mandatperioderna och bara hålla riksdagsval vart tionde år. Ja, det allra bästa vore sannolikt att ledamöterna kom från vissa familjer och garanterades sin plats vid födseln. Och att de sedan satt från artonårsdagen till döden.  

Meritokrati är stelbent och elitistiskt. Det är exkluderande med krav på kompetens och erfarenhet. Om du till exempel ser på höga chefer i näringslivet, finns det ett slags fixering vid att dessa både ska ha utbildat sig och ha gjort andra saker, innan de erbjuds sina positioner. Jag kan se poängen i detta. Men jag håller inte med. Resultatet blir att tråkiga elevrådstyper styr näringslivet. Det är mycket svårt att tänka sig en Hanif Bali, eller för den delen en Ibrahim Baylan, i en VD-roll. Eller ens som mellanchef i en matrisorganisation. Knappt ens som lagledare vid en övning i teambuilding på en kickoff.  

De är alltför fria i sinnet för den sortens gnetande.  

SMÅSINTA STYRELSER, LÄGG AV 

Men den obestridlige kungen av den här sortens totala frihet är dock – kungen. Han gör ett så himla bra jobb (hör jag folk säga) med att marknadsföra Sverige i utlandet! Och nu har han snart varit Chief Marketing Officer i femtio år för det här trista landet i Europas absoluta periferi. Hade han fått jobbet om man sökt den bäst lämpade? Sannolikt inte. Han hade nog inte ens sökt jobbet. Men nu är det som bekant han som har det. Och svenskarna älskar sin Tjabo.  

Näringslivet är motsatsen till denna långsiktighet. Istället för att tillsätta VD:ar som får bygga upp förtroende och kärlek över decennier, kan småsinta styrelser sparka folk efter något år. Lägg av med det, är mitt tips.  

Och så till huvudfrågan: Vad har detta med Ilija Batljan att göra? Kanske inget alls. Men han är intressant i sammanhanget. Jag tror att han valde fel politisk karriär och det är därför han nu får stryk av både den här tidningens analytiker, Standard & Poor:s och börsen. Hade han suttit i riksdagen hade inget av det hänt. Då hade han på sin höjd blivit ansiktet utåt för något riskkapitalbolag i skolbranschen. Han hade inte grundat ett fastighetsföretag och inte suttit där som VD idag.

EN FARLIG HYBRID 

Men han satt i landstingsfullmäktige istället. En farlig hybrid mellan politik och faktiskt arbete, som inte har något av riksdagens glamorösa otvungenhet. Det är i alla fall vad jag tror. I regionfullmäktige kommer ingen undan med att trycka på fel knapp. Där förväntas du komma till kontoret flera dagar i veckan och kanske till och med jobba med att förbereda grejer eller skriva på olika förslag. Du vet, den där sortens gråtrista kamrersfasoner som suger livslusten ur en konstnärssjäl. 

AIKrönika

Thunholm: Vi behöver 100% arvsskatt nu när AI kommer förändra allt

Mitt förslag är därför att vi avskaffar regionerna. Lägg ut administrationen på entreprenad. Flytta resurser till de 3 490 riksdagsledamöterna istället. Öka deras ersättningar. En tanke vore att kanske ge dem något slags naturaförmåner utöver det? De skulle kunna få, om inte gods och herrgårdar, så i alla fall lite större hus, av staten. Och kanske en hästdroska var? Det blir ohållbart att ge alla varsin gycklare och jonglör, det fattar jag, men man kan ju ha en pool med något hundratal av varje, kanske.  

Tusan också. Precis nu, när jag nästan var klar, gjorde jag misstaget att googla Ibrahim Baylan, för att få bekräftat att han bara är skön och fri fortfarande. Jag ser då till min bestörtning att han verkar tagit sig ut i näringslivet trots allt. Det var något om jättestora batterier i Småland.  

Jag hoppas därför på två saker: Dels att han får sin post i batteriprojektet på livstid. Och dels att han inte – i sin tjänst i det meritokratiska och cyniska näringslivet i den småländska branschen för jättestora batterier – förväntas trycka på en knapp i ett kritiskt läge.  

Och Ilija Batljan, om du läser detta: Om Baylan kan gå till den mörka sidan, kan du göra tvärtom. Slopa det där fastighetsbolaget och kandidera till riksdagen istället. Jag kan bli din kampanjchef. Du och jag kan se till att du – och 3 489 personer till – kommer in i parlamentet. Mejla mig, så tar vi det därifrån. 

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.