Vi är sämst i världen på att vara bäst – Make Sweden greater

Om mindre än ett år kommer Donald Trump, för andra gången, att installeras som president i USA. Alla spelbolag som jag har kunnat hitta, har honom som etta. Och de sätter som bekant inte odds utifrån önsketänkande eller bias, men utifrån från hur de vet att de tjänar mest pengar.  

När CNN frågar femton av sina journalister och krönikörer om saken, är det bara två som svarar Trump, utan något slags brasklapp. Det råkar vara samma två personer som är politiska kommentatorer. En tredje svarar Trump fast med tillägget ”Predicted in the spirit of packing an umbrella to ensure it doesn’t rain”. Övriga excellerar i samma ”hoppas det inte händer”-bias som första gången. Trots att vi nu vet hur det gick första gången. Amerikanska liberals är verkligen hopplösa. Usch.

 Jag ska erkänna att jag faktiskt inte vet precis vari Trumps politik består. Han säger en massa men det är lite oklart vad som sker. Han skulle bygga en mur mot Mexiko och Mexiko skulle betala muren, men det har de inte gjort, väl? Det är kanske inte så mycket sakpolitik som det är en känsla. 

SKÖNT ATT SLIPPA ANPASSA SIG ALLS 

Jag tror att kraften i rörelsen som bär fram Trump är att många människor har tröttnat på att bry sig om exakt alla aspekter av andra människors liv. Detta i sin tur kommer av att vi nu för tiden (även i Sverige, såklart) pratar om saker som det inte pratades brett om tidigare. Och att vi ger andra än majoriteten samma rättigheter, även i hur vi pratar om dem. Marginaliserade grupper har fått mer inflytande. Och det är jobbigt. 

Make America Great Again är en genialisk slogan eftersom den låter alla själva fylla i precis när America egentligen var Great. Var det på 10-talet, 90-talet eller 50-talet? Hur man svarar på det, bestämmer betydelsen – som alltså är individuell. Alla har olika svar. Men gemensamt för dem är att livet var enklare då. Oavsett när. 

Den fossildrivna bilen var inget dåligt utan en symbol för drömmen om frihet. Man behövde inte vara försiktig med vilka ord man använde för att beskriva andra människor. Inga studenter fick några triggervarningar om kurslitteraturen på universiteten. Man kunde liksom köra på, obekymrat. Så det är klart att många saknar det.  

EN OMÖJLIG IDEOLOGI 

Nostalgi kan definieras som längtan efter en plats som inte längre finns. Det gör den farlig som politisk faktor, eftersom den bygger på en omöjlighet. Man får inte förväxla nostalgi med konservatism; nostalgin är så mycket mer radikal.  

Radikala ideologier målar ofta upp visioner för framtiden. Det går ofta väldigt dåligt. Listan över kommunistiska misslyckanden inkluderar till exempel samtliga fall av praktik. De ideologiskt nostalgiska, å sin sida, söker sig bakåt, mot en historia i närtid, som egentligen aldrig funnits. Och de kan därför aldrig komma fram.

Samma nostalgiska drivkrafter påverkar de politiska strömningarna i Sverige. Det är lite oklart vad vi som utgör majoriteten skulle förlora i livskvalitet på att säga romer och chokladboll istället för alternativen. Eller hur mitt liv skulle bli bättre av att det var Göran och inte Goran som driver närbutiken. Eller, för den delen, varför det är ett problem för den som inte ens har barn i förskoleåldern, att det finns veganska normkritiska förskolor. Om det nu ens finns sådana, jag vet ärligt talat inte.  

Det finns en ilska och en längtan tillbaka. Bakåt. 

Och eftersom det här funkar för högern (i alla fall SD) vill Socialdemokraterna nu också försöka spela på samma strängar. Det var de som lanserade Folkhemmet™, trots allt. Idag spjutspetsen i svensk politisk nostalgi. 

HÖGST LIVSKVALITET I VÄRLDEN  

Svensk integrationspolitik har varit usel, eller snarare obefintlig, under regeringar av olika färger. Och just integrationen – att fler blir en del av ett gemensamt samhälle – måste lösas. Men sättet att göra det, kan inte vara att titta bakåt. Vi kan nämligen inte åka bakåt i tiden. Sorry. Det är en väldigt bekväm tanke, just eftersom den är omöjlig. Och väldigt attraktiv, för att den är så bekväm.  

Av ett helt annat skäl gör den politiskta nostalgin mig glad. Nämligen detta: Snart borde något parti begripa att det finns ett annat sätt att förhålla sig till världen. Nämligen genom att vara optimistisk. Jag förstår att tanken svindlar. När hörde du senast en politiker, oavsett färg, som pratade om möjligheter? Till skillnad från historien, som ju är vad den är, så är framtiden fullt möjlig att påverka. Och vi startar inte på noll. 

Svensk politikKrönika

Thunholm: Socialdemokraterna kan behöva palliativ vård om utvecklingen fortsätter

Vi bor i ett land som inte är ett av de allra fattigaste eller mest korrupta i världen. Vi har ett eller två framgångsrika företag och vi ligger inte allra sist i patent-per-capita-tävlingen. Vår statsskuld är lägre än Norges.  

I rankingen Best Countries in the World, som görs av Wharton University och WPP BAV, kom Sverige på tredjeplats 2023, efter Schweiz och Kanada. I subkategorin som mäter ”overall quality of life” är vi etta. Någonting i detta – att vi objektivt är landet med högst livskvalitet, men i den interna politiska debatten är något som katten släpat in – är lite konstigt.  

Make Sweden greater är en bättre slogan än att vi ska bli great again. För här och nu är vi tydligen bäst. Vi råkar bara vara absolut sämst i världen på att vara bäst. 

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.